Böckerna :::

Den otröstade av Kazuo Ishiguro

2007-03-26T16:07:00.000+02:00

Pianisten Ryder har kommit till en stad och checkat in på ett hotell. Staden säger välkommen och ber honom om tjänster. Inte bara det, Ryder är stadens hopp! På torsdag ska han visst göra något, ett framträdande antagligen.

Vilket är mitt program för dom här dagarna? När ska jag vara där? Var ska jag vara? Vilka ska jag möta? Varför? Hur kommer det sig då att jag åker i den här bilen? Ryder ställer inte såna frågor.

Ryder lovar halvt som halvt att ordna till det för stadens bärare, får beröm för saker han väl inte har gjort, märker att han nog har en familj, lovar att lyssna på folk sen, äter en frukostbuffé på en buss, får sitt fotografi taget utanför det uppenbarligen kontroversiella Sattler-monumentet och går på bio.

Den otröstade är som en bakfull förvirrad stressmardröm, som Ryder befinner sig i med den äran.
__________________
Kazuo Ishiguro
Den otröstade. 1995. Wahlström & Widstrand: ISBN 91-46-16923-7
Never Let Me Go. 2005
The Remains of the Day. 1988

Mer
The desk clerk hurried on through the registration forms, all the while muttering about how annoyed the manager would be to have missed my arrival. He twice mentioned how the preparations for 'Thursday night' were putting the latter under unusual pressure, keeping him away from the hotel far more than was usual. I simply nodded, unable to summon the energy to enquire into the precise nature of 'Thursday night'.
Utdrag, The Unconsoled, början.

What will Ryder say to console the city? He does not know. If a prophet fails, God is presumably still in heaven. If a scientist fails, the truth remains to be discovered. But when a Confucian artist fails, chaos is not transformed into order; barbarism is not transformed into civility.
Artikel: Confucianism in Kazuo Ishiguro's The Unconsoled. John Rothfork on the aesthetics of poignant beauty

The Keep av Jennifer Egan

2007-03-12T14:08:00.000+01:00

När Danny var liten lämnade han sin knubbiga kusin att dö långt inne i en grotta. Danny var inte den som fick idén, han hängde på en större kille. Men ändå. Kusinen blev sig aldrig lik. Danny däremot förblev Danny.

The Keep börjar med att Danny kommer till ett medeltidsslott. Det är hans inte längre knubbiga kusin som bett honom hjälpa till med en renovering.

Innan Danny lämnade kusinen i grottan brukade dom göra fantasivärldar tillsammans. Det fanns inget värre än att ryckas loss ur en sådan värld för att komma in och äta. Åka hem. Gå och lägga sig.

Nu håller kusinen på att renovera ett slott där ingen ska behöva bli avbruten, där man ska kunna dyka ner i sin imagination pool, ostörd.

Berättelsen The Keep kommer fram på en skrivkurs i ett fängelse. Författaren får stryk av en medfånge för att han är utlämnad till författarens fantasi. Det är outhärdligt att inte veta hur det ska gå.
__________________
Jennifer Egan

The Keep. 2006. A.A Knopf: ISBN 1-4000-4392-1

***
When he first came to New York, he and his friends tried to find a name for the relationship they craved between themselves and the universe. But the English language came up short: perspective, vision, knowledge, wisdom-those words were all too heavy or too light. So Danny and his friends made up a name: alto. True alto worked two ways: you saw but also you could be seen, you knew and were known. Two-way recognition.
The Keep, Kaptiel 1

Intervju med Jennifer Egan om The Keep på Michael Silverblatts Bookworm, december 2006.

The Road av Cormac McCarthy

2007-03-09T15:50:00.000+01:00

Okey.

En man och hans son vandrar söderut, mot havet, för att inte frysa ihjäl. Ett grått skikt ligger mellan dom och solen. Inget växer. Färger syns inte. Nätterna är svarta, dagarna är mörka.

Det har gått några år sedan allt brann, så maten börjar ta slut. Dom har en backspegel på kundvagnen dom drar sina saker i, för att kunna hålla uppsikt bakåt. Dom måste undvika att möta andra överlevande, det är svårt att veta vilka som är the good guys. Men dom behöver hitta andra goda. Vi förstår att pappan ska dö.

Vad som hände, vad som gjorde att allt brann den där gången för tio år sedan vet dom inte.

Pojken har aldrig levt när det var "som vanligt". Pappan berättar om fåglar och pojken säger men det där är ju inte på riktigt.

Det som gör att dom fortsätter att vandra är den andra. Och pojken är bara tio år. Ska vi dö nu undrar han. Nej det ska vi inte. Okey.

När dom kommer fram till havet är det lika kallt och mörkt där som var som helst annars.
__________________
Cormac McCarthy

The Road. 2006. Picador, pocket: ISBN 0-330-44755-6

The Road is not a record of fatherly fidelity; it is a testament to the abyss of a parent's greatest fears. The fear of leaving your child alone, of dying before your child has reached adulthood and learned to work the mechanisms and face the dangers of the world, or found a new partner to face them with. The fear of one day being obliged for your child's own good, for his peace and comfort, to do violence to him or even end his life. And, above all, the fear of knowing— as every parent fears—that you have left your children a world more damaged, more poisoned, more base and violent and cheerless and toxic, more doomed, than the one you inherited.
Michael Chabon om The Road i NYRB: After the Apocalypse

The Circus in Winter av Cathy Day

2007-03-08T08:46:00.000+01:00

The Great Porter Cirkus har sin cirkus-söndag, vintern, i en liten stad, Lima, Indiana. Clowner, akrobater, elefanter, The Jungle Goolah Boy, The Lone Star Cowboy, människor som kommer och går genom hundra år.

Poof! Gone.

The Circus in Winter är berättelser från spännande researchat material, värdigt behandlat, genomjobbat, rakt och rikt.
__________________
Cathy Day
The Circus in Winter. 2004. Harcourt, pocket: ISBN 0-15-603202-3

***
Jennie Dixianna could have been as young as eighteen or as old as forty, and depending on the quality of light, she looked anywhere in between. She never revealed her age, and some of the circus people believed she cast spells and swallowed bitter pills to change her age at will. Sometimes, Jennie took a lover-a wagon painter or calliope player-and during the brief time of their affair, Jennie's appearance would soften or harden to accommodate the shape of the man she'd taken. These men walked around the winter quarters in a drunken stupor, hardly eating, stumbling through their duties until she tired of them and banished them from her bed. The circus people grilled these lovers for her secrets. Does she stew up potions? Does she sleep human sleep? What does she eat? But these men never spoke of her, neither fondly nor harshly, and for months afterward, they moped about, shaking their heads, cleansing themselves of her charm.
Utdrag ur The Circus in Winter: Jennie Dixianna or The Secret to the Spin of Death

Omslaget till pocketen. Visst är det Vasamuséet som skymtar bakom tältet?

The Emperor's Children av Claire Messud

2007-01-11T08:12:00.000+01:00

Barnen är 30-33 kanske, har ambitioner och bor i New York. The Emperor's Children handlar om några människor som undrar vad dom ska göra med sina liv och glömmer att fundera på hur dom ska leva. Det är innan 11 september.

Marina har i flera år nästan skrivit klart sin bok. Boken handlar om sexistiska barnkläder och det ämnet har hon för länge sedan tröttnat på. Hon betalar hämtmaten med pappas kreditkort. Pappa har skrivit omskrivna böcker om världens oro. Han är Marinas skugga och beskyddare.

Danielle har en leopardmönstrad mamma som mäklar hus. Danielle har sänggaveln mot diskbänken men trivs med utsikten i sin lilla studio. Hon trivs med sin chef också, hon producerar dokumentärer för TV, trivs med det och har inget att bevisa (samtidigt som hon inget har).

Julius har tom plånbok men tjusigt liv tills han börjar stanna hemma med sin pojkvän och blir bihandling. Julius bitska recensioner för Village Voice blir mesiga, det som var tufft när han var 23 är inte lika lätt längre och någon bok lär inte skrivas.

Australiensaren Seeley säljer revolution och ska göra New York-borna till sitt folk med hjälp av en satirisk tidskrift. Marinas pappa är senioren vars bekväma lögner nöter på deras liv. Marinas kusin Bootie kommer till stan med ungdomligt undertryckt storhetsvansinne och gör oreda.

Många tycker att The Emperor's Children är en av 2006:s bästa böcker. Jag tycker att den var knäckande (och därmed bra).
__________________
Claire Messud

The Emperor's Children. 2006. A.A Knopf: ISBN 0-307-26419-X

Läs
Our Chef Is Very Famous in London
Utdrag ur The Emperor's Children.

The View from Castle Rock av Alice Munro

2006-12-12T09:50:00.000+01:00

The View from Castle Rock: Stories är en bok där genomkloka Alice Munro samlat berättelser från sin egen historia.

Munro ställer sig inte i mitten av sin egen biografi. Hon kommer från en släkt där man ska leva ett liv som andra har nytta av.

Första halvan av boken letar bakåt och bygger upp noveller med verkliga bitar från dagboksskrivare, år, platser och människor under gravstenar. Som emigranterna från Skottland eller Wilds i Morris Township, där ingen gifte sig, syskonen bodde kvar i samma hus, ingen drack, klädde sig fin, bråkade, alla tyckte besök var jobbiga, jobbade hårt på fälten.

Andra halvan ger stycken från Munros liv och boken skälver. Noveller det med. En handlar om ett par pappor, en annan om ett sommarjobb. Hon berättar om kunskapstörst för intressets egen skull och hur hon ljuger på biblioteket och låtsas att det är för forskning. Hennes pappas nya fru säger Han är bättre på att skriva än du och menar att han har bättre handstil.

Förläst, förhävd, förmer. Det gäller att leva ett liv som andra har nytta av och inte tänka på sig själv. Dagbok skriver man för att kunna skriva brev hem efter överfarten. Det är slöseri med tid att utforska hur istiden gjort spår i landskapet.

Det är vältänkt, vackert och finformulerat. Det är underbart.
__________________
Alice Munro

The View from Castle Rock. 2006. A.A Knopf: ISBN 1-4000-4282-8
Runaway. 2004.
Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage. 2001.

Mer
Nevertheless the valley disappointed me the first time I saw it. Places are apt to do that when you've set them up in your imagination. The time of year was very early spring, and the hills were brown, or a kind of lilac brown, reminding me of the hills around Calgary. Ettrick Water was running fast and clear, but it was hardly as wide as the Maitland River, which flows past the farm where I grew up, in Ontario. The circles of stones which I had at first taken to be interesting remnants of Celtic worship were too numerous and well kept up to be anything but handy sheep pens.
Utdrag ur The View from Castle Rock

There's no doubt that one of these days some contrarian punk of a critic will chase a bit of momentary glory by arguing that Munro is overrated, but that critic won't be me. The first task in executing such a takedown would be locating a Munro sentence that was sloppy, dishonest, unnecessary or dull. The chances are roughly equal to those of finding a mango tree bearing fruit in a field in western Ontario in the middle of winter. If there were such a tree, in any case, Munro would already have found it, and would moreover know who planted it and with what eminently sensible, or crazily impractical, purpose in mind.
Recension i NYTimes.

The Discomfort Zone av Jonathan Franzen

2006-12-08T09:09:00.000+01:00

The Comfort Zone är de behagliga temperaturerna på Jonathan Franzens föräldrars termostat.

Först är Jon a small and fundementally ridiculous person, sen the official fifty-year-old-boy and the unofficial adolescent.

A small and fundamentally ridiculous person som inte kan hindra sin storebror från att efter ett nattbråk med pappan lämna hemmet för att inte komma tillbaka.
Even if I'd dared to sit up in bed, what could I have said? "Excuse me, I'm trying to sleep"?

The official fifty-year-old-boy and the unofficial adolescent, två sidor av samma kille som möts när Jon och hans gäng staplar skolans stolar i ett och samma klassrum, men sätter lappar på varje stol, för att skolan lättare ska kunna ställa tillbaka dom.

Buskillarna vill jabba med dom vuxna. Dom vill märkas men förstår att dom saknar betydelse. Deras liv har inte börjat. Precis som för den lilla fundamentally ridiculous person som låg i sängen och hörde storebror sticka.

Adolescence is best enjoyed without self-consciousness, but self-consciousness, unfortunately, is its leading symptom. Even when something important happens to you, even when your heart's getting crushed or exalted, even when you're abosrbed in building the foundations of a personality, there come these moment when you're aware that what's happening is not the real story. Unless you actually die, the real story is still ahead of you. This alone, this cruel mixture of consciousness and irrelevance, this built-in hollowness, is enough to account for how pissed off you are.

Nu är Jon 45 och glad att han blivit det han önskade att han skulle bli när han var 17. Större armmuskler, bättre med verktyg, författare. Samtidigt
I eat half a box of Oreos for lunch, I binge on TV, I make sweeping moral judgements, I run around town in torn jeans, I drink martinis on a Tuesday night, I stare at beer-commercial cleavage, I define as uncool any group to which I can't belong, I feel the urge to key Range Rovers and slash their tires; I pretend I'm never going to die.

Det har inte börjat än.

Första kapitlet flätar barndomssomrar i Florida, att sälja sina föräldrars hus och sina egna, föräldrarnas och västvärldsvärderingar. Sista kapitlet nystar ställen att bo med maniskt fågelskådande och jordens slut. På tvåhundra sidor ger The Discomfort Zone mycket och välmöblerat.
__________________
Jonathan Franzen

The Discomfort Zone. 2006. 195 s. Farrar, Straus and Giroux: ISBN 0-374-29919-6

Tillrättalägganden (The Corrections). 2001. Forum: ISBN: 91-37-11902-8

Jag beställde Alice Munros Runaway efter jag läst en recension av Jonathan Franzen. Jag läste Tillrättalägganden efter att jag fallit för Runaway. Jag föll för Tillrättalägganden också (och började uppmuntra mina ännu unga föräldrar att röja upp bland sina saker).

Om du inte heller läste Tillrättalägganden när den kom, läs den nu. Den är lätt att hitta på Myrorna.

Mer
Intervju med Jonathan Franzen om The Discomfort Zone plus utdrag på NPR.

I went through the house and stripped the family photos out of every room. I'd been looking forward to this work almost as much as to my drink. My mother had been too attached to the formality of her living room and dining room to clutter them with snapshots, but elsewhere each windowsill and each table-top was an eddy in which inexpensively framed photos had accumulated. I filled a shopping bag with the haul from the top of her TV cabinet. I picked another bag's worth from a wall of the family room, as from an espaliered fruit tree. Many of the pictures were of grandchildren, but I was represented in them, too - here flashing an orthodontic smile on a beach in Florida, here looking hung-over at my college graduation, here hunching my shoulders on my ill-starred wedding day, here standing three feet away from the rest of my family during an Alaskan vacation that my mother, toward the end, had spent a substantial percentage of her life savings to take us on. The Alaskan picture was so flattering to nine of us that she'd applied a blue ballpoint pen to the eyes of the tenth, a daughter-in-law, who'd blinked for the photo and who now, with her misshapen ink-dot eyes, looked quietly monstrous or insane.
House for sale, redigerat utdrag i Guardian Book Review.

Passionen enligt G.H. av Clarice Lispector

2006-11-24T17:10:00.000+01:00

G.H. mosar en kackerlacka med en dörr.

Hon mosar livet med en dörr och sen försöker hon lappa ihop moset igen. G.H.$ provar med prat mot en gud. Hon provar att skala av. Hon tänker tills tankarna tar slut.

Passionen enligt G.H. är en bok som hjälper till med det för förmänskligade livet.
__________________
Clarice Lispector
Passionen enligt G.H. 1964. Tranan, 2005: ISBN 91-88420-94-9
Stjärnans ögonblick 1977. Tranan: ISBN 91-88420-58-2

The Remains of the Day av Kazuo Ishiguro

2006-11-04T08:58:00.000+01:00

Amerikanen som köpt Darlington Hall av Lord Darlington, där Mr. Stevens ingick som äkta engelsk butler lånar ut sin bil och ger Mr. Stevens ledigt för första gången i Mr. Stevens butler-liv.

Han kör genom landskap han aldrig sett förr. Han åker för att besöka Miss Kenton och kanske övertala henne att komma tillbaka till Darlington Hall.

På vägen tänker han tillbaka på sina butler-år.

Mr. Stevens val har varit enkla och uppgjorda på förhand. Han har varit lojal mot sitt ärvda färdiga utrymme som engelsman och butler. Värdighet är dygden som hjälper honom att välja bort.

Den engelska dignity som också måste kunna ses som ett sätt att visa överlägsenhet och makt. Den med etikett har vett. Den mest oberörda vinner.

Men man älskar Mr. Stevens. Man sörjer hans liv. Han gör det inte själv för hans tillbakablickar är inte såna. Han behåller sitt oklanderliga sätt även när han tänker.

The Remains of the Day kommer folk att läsa och älska också om hundra år.
__________________
Kazuo Ishiguro
The Remains of the Day. 1988. Vintage: ISBN 9780679731726
Never Let Me Go. 2005

Mer
Bra tänk vidare-resurs: The Remains of the Day: An Overview

Suite Française av Irène Némirovsky

2006-10-30T15:05:00.000+01:00

När tyskarna invaderade Frankrike flydde Irène Némirovsky med sin man och döttrar från Paris ut på landsbygden. Där skrev hon Storm in June, om invasionen och Dolce, om ockupationen, medan kriget fortfarande var vardag.

1942 dog Irène Némirovsky i Auschwitz.

I Suite Française finns andra världskriget lika nära inpå som i Anne Franks dagbok.

They had to dress their children by torchlight. Mothers lifted small, warm, heavy bodies into their arms: "Come on, don't be afraid, don't cry." An air raid. All the lights were out, but beneath the clear, golden June sky, every house, every street was visible. As for the Seine, the river seemed to absorb even the faintest glimmers of light and reflect them back a hundred times brighter, like some multifaceted mirror. Badly blacked-out windows, glistening rooftops, the metal hinges of doors all shone in the water. There were a few red lights that stayed on longer than the others, no one knew why, and the Seine drew them in, capturing them and bouncing them playfully on its waves. From above, it could be seen flowing along, as white as a river of milk. It guided the enemy planes, some people thought. Others said that couldn't be so. In truth, no one really knew anything. "I'm staying in bed," sleepy voices murmured, "I'm not scared." "All the same, it just takes one . . ." the more sensible replied.

Den del som handlar om ockupationen beskriver hur komplicerad relationen kan vara mellan ockuperad och ockupant. Soldaterna i Dolces by var inneboende. Dom lärde känna familjernas hund, skrev brev till sina flickvänner, hjälpte barnen med läxor, grannen med äppelträdet, berättade om sina syskon. Byborna ställde högre krav på ockupanternas uppträdande än på sitt eget. Men makten, vapenmakten, dö eller låta leva, låg hos de unga, alltför unga tyska killarna.

Som läsare är du på samma sätt som i Anne Franks dagbok lämnad åt dig själv med kunskapen om varför boken inte fått något slut. In truth, no one really knew anything.
__________________
Irène Némirovsky
Suite Française. 2004 (1941). Chatto & Windos, 2006: ISBN 0-701-17993-7

Utdrag ur Suite Française.

Bergtagen av Thomas Mann

2006-10-22T08:58:00.000+02:00

I somras låg solen som ett varmt täcke över oss. Jag läste Bergtagen.

Unge herr Hans Castrop ska hälsa på sin krasslige kusin på ett sanatorium i Alperna. Tre sköna veckors avkoppling. Semester i vackra omgivningar, bland unga vackra välbemedlade solkyssta lagom sjuka människor. Han börjar småhosta i slutet av semestern och blir kvar i sju år.

Alla har sin egen termometer i fodral. Ordet nummer ett är ligg-vila. Man lägger sig, ordinerat, i sin vilstol inlindad i två filtar. Efter frukost ett och frukost två, efter promenader, efter sällskapsspel.

Måltiderna är det ösigaste som händer på sanatoriet. Fem gånger om dagen, där nyanlända syns, där man kan se hur mycket folk äter, på vilket sätt dom äter, vilka som spanar på vilka och viktigt: vilket av dom sju borden man får sitta vid.

Drag är det också i alla de funderingar över människans tillstånd som det finns gott om tid att göra.

Mann berättar i förordet att arbetet med boken höll honom bergtagen i 12 år, det var vad den tog att färdigställa. Man är också som läsare bergtagen, inte bara i den stumma långsamma handlingen utan också av bokens långdragenhet, i verkligheten. Bergtagen pågår och pågår och tar aldrig slut. Mann rekommenderar, att om man "överhuvudtaget har plöjt igenom Bertagen" läser den igen. Det har jag inte gjort (än).

Bergtagen kan inte klockan. Bra läsning om man vill försjunka.
__________________
Thomas Mann
Bergtagen. 1924. Bonniers, pocket: ISBN 91-0-057753-7

The Ticking av Renée French

2006-10-14T08:29:00.000+02:00

The Ticking är en knubbig, snubbig, skir, mobbad, silad, pudrad och fantastisk seriebok.
__________________
Renée French

The Ticking. 2005. Top Shelf: ISBN 1-891830-70-8

The Ticking som strip, odestillerad
del 1 del 2 del 3 del 4 del 5 del 6

Cartoonist/Illustrator - Renee French hemsida

070325
Micrographica. Ny serie, jihoo!

Howards End av E.M. Forster

2006-10-09T08:58:00.000+02:00

Howards End berättar Schlegel-systrarnas många krockar med Wilcox-familjen, om hur tankar som löper möter tankar som står still.

Howards End berättar också om samhället, med klasser, kön, strukturer, status, moral, minsta gemensamma nämnare och hur människor kämpar för att få sina värderingar och sina önskningar att få plats. Boken är vacker, läs läs.
__________________
E.M. Forster
Howards End. 1910. Atlantis, 1993: ISBN 91-7486-997-3

Howards End finns för utskrift här.

Den siste samurajen av Helen Dewitt

2006-09-11T18:41:00.000+02:00

Pojken Ludo blev till av ett misstag. Pojkens liv ska inte behöva bli ett misstag så mamma Sibylla väljer att inte låta Ludo veta vem som råkade bli hans far.

Även överintelligente och deprimerade Sibylla är ett misstag och därför håller hon sig själv också från Ludo. Hon förklarar för pojken:

Vredgas, vredgas över nattens död. Det skulle man inte vilja höra från en vän.
Nej, sa jag.

Sibylla tycker inte att barn ska behöva leva i underkastelse till vuxna, särskilt inte föräldrar. För att kunna ge pojken och sig själv förebilder ser hon om och om Akira Kurosawas film De sju samurajerna.

Min far pratade aldrig om sin far, sa Sib. Min mor klagade jämt över sina föräldrar som alltid skickade henne jumprar från Philadelphia i present.

Trots Sibyllas avstånd till pojken blir deras isolerade liv och jakt på kunskap en sorts familjegemenskap. Men Ludo måste bli väldigt vuxen väldigt fort, kanske alltför fort. Han ger sig ut på en jakt efter en samuraj.

-------------
Jag fick tips om Den siste samurajen av en besökare här på Böckerna. En fin, egen och generös roman. Tack!
__________________
Helen Dewitt

Den siste samurajen. 2000. Norstedts: ISBN 91-1-300868-4

Klarsynen av José Saramago

2006-07-06T12:51:00.000+02:00

Det visar sig att nästan alla röstat blankt.
Det fanns människor som nöjde sig med att stänga av teveapparaten då premiärministern talat färdigt, och efteråt, innan de gick till sängs, talade de om sina liv, och det fanns också de som ägnade resten av kvällen åt att riva sönder och riva upp papper.

Jag har svårt att skriva om en Klarsynen för jag älskar José Saramago. Jag riktar ofta dövörat mot gubbar med storförklaringar men Saramago måste man lyssna på, för han vet hur det ligger till.

En favoritbok av Saramago är Stenflåden (på danska, Stenflotten om den funnits översatt till svenska.) Den handlar i dom stora dragen om hur Iberiska halvön river sig loss från Europakroppen och flyter iväg ut i Atlanten. I det närmare handlar det om politiken: vem äger sprickan, klyftan och ön, vem får bo i hotellen. I det närmaste handlar det om fyra människor (tror jag det var) som var och en kanske gjorde så att sprickan uppkom, eller tillsammans. Den närmaste handlingen är inte den obetydligaste i Stenflåden.

Klarsynen är den bok som mest liknar Stenflåden i sin bjässighet på många nivåer.

Läs Saramagoböcker, även dom jobbiga, Blindheten exempelvis som Klarsynen följer på.
__________________
José Saramago
Klarsynen. 2004. Wahlström och Widstrand, 2006: ISBN 91-46-21148-

Tre bra

2006-07-06T11:42:00.000+02:00

Revolutionary Road av Richard Yates. Perfekt. Richard Fords favoritbok och säkerligen Jonathan Franzens mfl nutidsfamiljeberättares.

Gilead av Marilynne Robinson. Ömsint om (från) en gammal gubbe.

Suite Francaise av Irène Némirovsky. Om Frankrike under andra världskriget och ockupationen. Skriven medan det var verklighet.

The Wall Jumper av Peter Schneider

2006-05-03T19:25:00.000+02:00

Enda skälet till att han klättrar över berlinmuren är att det är grått och tyst i hans lägenhet. Hey let's go jump the Wall again.

The Wall Jumper är inte bara en hoppare utan flera. Någon hoppar till öst, någon annan tillbaka till öst efter år i väst, två pojkar hoppar till väst för att dom gillar westernfilmer.

The Wall Jumper är en okej bok men pytteliten och jag undrar vart är alla andra berättelser om muren?
__________________
Peter Schneider

The Wall Jumper. 1982. Penguin, 2005: ISBN 0-141-18798-0

Med Berlin-muren som bakgrund, England som förgrund och förmodligen Israel som måltavla:
Divided Kingdom av Rupert Thomson

Hullabaloo in the Guava Orchard av Kiran Desai

2006-04-24T09:55:00.000+02:00

Sampath slutar gå till sitt jobb på posten och klättrar upp i ett träd. Han gör skuggdjur och blommor mot stammen med sina händer.

Sampaths familj slår sig ner vid trädet. Pappa tänker ut sätt att tjäna pengar på Sampath. Syster biter killar i stället för att gifta sig. Mammas gryta puttrar med botaniska trädgårdens sköraste plantrariteter och zooets mest utrotningshotade djurungar i.

Haw-ji-haw, higgledy-piggledy hullabaloo slut på friden himla fort för folk börjar vallfärda för att lyssna på Sampaths klokheter som han samlat på sig när han tjuvläst post.

Wrestle not the sweet vendor's daughter. Spit not at the doctor's son. Why think about futter when you have plenty of butter? Don't say you like watermelon when someone gives you pumpkin. Don't eat a fiffle to save a piffle. Every plum has its own beginning. Every pea its own end. If you put a chicken on the fire and leave it, in a little while it will no longer be a chicken, but ash and bones. Leave a kettle on the flames, the water will grow hot and then, if somenone does not lift it off, it will all boil away until there is nothing left. If your child is playing with a dead smelly mouse, you will not debate: "Should I let him be, should I let him play?" No, you will throw away the mouse and take your child indoors and wash his hands.

Aporna börjar dricka sprit.
__________________
Kiran Desai

Hullabaloo in the Guava Orchard. 1998. Faber and Faber: ISBN 0-571-1957-7
Nästa: The Inheritance of Loss. 2006.

Läs också:
Italo Calvino
Klätterbaronen. 1959
Desais bok är en hyllning till Calvinos. Om man slår upp Klätterbaronen i lustiga husets spegel-rum så ser man Hullabaloo in the Guava Orchard i prismorna.

Träd i Stockholm. Stockholms stad, 2003. ISBN 91-631-4850-1
Beställ den här.

Night Fisher av R. Kikuo Johnson

2006-04-17T09:15:00.000+02:00

1779 kom James Cook. 1791 kom rom. Året efter kom kor. 1820 kom missionärerna. 1959 blev Hawaii Amerikas femtionde förenta stat. Ogräsfrö, bomullsfrö, crystal meth, lärare. Det handlar serieboken Night Fisher inte direkt om, men från sidan.

Boken handlar om småkillar som slirar i grus. Tistlar sticker Lorens fötter och hans bästa kompis är alltid före. Loren efter. Natthimlen är enorm och kolsvart och pojkarnas vänskap sätts på prov.

Night Fisher är ibland drömlik som minnen kan vara och ibland är den vaken och där. Som människohuvuden brukar fungera. Den är också som en film särskilt i ljuden, ljuden avlöser och glider in i varann.

Det finns inget smörigt i sättet att berätta historien eller hur miljöerna, tonårskillarna, tjejerna visas fram. En vacker och skärpt och sorgesam bok.

Malama pono.
__________________
R. Kikuo Johnson

Night Fisher. 2005. Fantagraphics Books: ISBN 1-56097-719-1

Mer
Utdrag ur Night Fisher

I kept thinking, 'What was I thinking? Why did I do that?' And I definitely think writing was a way for me to figure all that out. But eventually of course the story just responds to the story, and it all just becomes fiction.
Intervju med R. Kikuo Johnson

R. Kikuo Johnson hemsida

Nightswimming: Night Fisher by R. Kikuo Johnson Fin recension

Ticknor av Sheila Heti

2006-04-14T12:14:00.000+02:00

1800-någonting försöker George Ticknor ta sig till en fest med en paj.

Ticknor stretar på i regnet och blåsten och mörkret i Boston, vill inte gå, vill vara hemma och tänka (långsamt och oorginellt), kanske städa (långsamt), men framför allt han vill inte gå på festen för den är hemma hos hans kamrat William Prescott. Ticknor är nämligen sämre än Prescott.

Ticknor är en konstig späckad liten hundrasidors som jag sträckläste två gånger.
__________________
Sheila Heti

Ticknor. 2005. Farar, Straus and Giroux, 2006: ISBN 0-374-27754-0

Mer
Sheila Heti hemsida
***

Tre män som Ticknor nog skulle känt sig bättre än
Bassem i Gaza Blues av Samir El-youssef och Etgar Keret. Bassem knarkar och ska skriva kurdistanska nyhetsbrev (som han skiter i).

Vincent Nolan, nynazist. A Changed Man av Francine Prose.

Stuart i Stuart - A Life Backwards av Alexander Masters. Dom vanliga hemlösa vill inte ha något att göra med 'Knife Man Dan', 'that mad bastard on level D'.

Cassandra at the Wedding av Dorothy Baker

2006-04-12T15:42:00.000+02:00

Cassandras tvillingsyster Judith ska gifta sig och Cassandras självdistanserade humor-röst berättar och snart fattar vi: Cassandra är halv utan Judith.

Judith är däremot hel utan Cassandra med doktor perfekt John Thomas Finch.

Bröllopet ska vara litet, bara familjen Edwards och brudgummen och så har det alltid varit: familjen Edwards är sig själva nog, tvillingflickorna växte upp lyssnande vid filosofiprofessorpappas fötter och fnysande åt korridorsnack. We didn't need people.

Nu är mamma död, farmor gammal, pappa börjar bli småsenil och syster ska gifta sig. En familj is the place where there's not enough of anything for any one of the parts whose sum that family is som Deborah Eisenberg skriver i efterordet.

När Judith får berätta frågar hon sig: Varför kan inte Cassandra också älska någon? Why can't she love anybody but me?

Cassandra vill gå över bron. Hon sväljer dom hundra och hon går över Golden Gate.

Förresten, the reason of being, enligt Cassandras terapeut är främst arbete, och intressen. Och kärlek. Och det där har du? frågar Cassandra. Ja svarar hon: because I found out how not to keep losing it.
__________________
Dorothy Baker

Cassandra at the Wedding. 1962. nyrb, 2004: ISBN 1-59017-112-8

Förresten 2
I hadn't expected to find anybody around so early, but I reckoned without granny. She was in the kitchen, all clean and crisp and inexorably alert. Cheery and nosy and glad to see me, because she loves having someone to eat breakfast with, but she cannot wait until lunch time for the privilege, and it's a long wait between six and tweleve with no breakfast.

I thought of things to say to that, suggestions like stay in bed until eleven-thirty and cut the wait down to a half hour, but I didn't say any of them, partly because I didn't feel like making my mouth open, and partly because whe was pleased with me as an early riser and it felt nice to have it that way. I even walked around the bar and came up to her and held my breath and kissed her very quickly without breathing on her, because granny likes to be kissed goodnight and good morning, and I didn't remember about goodnight, whether I had or hadn't. Probably hadn't, and I probably shouldn't have tried it this morning, either, because it involved some leaning over and a little bending down.
I Cassandra at the Wedding finns dom bästa bakis-skildringar jag läst.

The Last Thing He Wanted av Joan Didion

2006-04-10T14:55:00.000+02:00

Elena McMahon säger att hon blivit relocated från Los Angeles till Washington i stället för att säga att hon lämnat sin man. Hon gör så, fixar med saker, kommer med på fulla flygplan, medlar i familjebråk, lämnar sin man.

Elena lämnar också presidentvalskampanjmötet hon bevakar för en tidning. Hon besöker pappa Dick McMahon i sjuksäng, han yrar Goddamn ragheads och det är början på en för Elena bedövande konspirationshistoria.
Elena McManon left San José for the island where the incident occurred that should not have occurred.
Should not have occurred and could not have been predicted.

The Last Thing He Wanted berättar en spännande paranoid Iran Contras 1984 historia från början, genom mitten till slut genom att säga pyttelite. Cool.
__________________
Joan Didion

The Last Thing He Wanted. 1996. Vintage, 1997: ISBN 0-679-75285-4
A Book of Common Prayer
The Year of Magical Thinking

Mer
So essentially what you have to do, I found, is you have to make it up every day as you go along. And then you have to play the cards you already have on the table - you have to deal with what you've already said. Quite often, you've got yourself into things that seem to lead nowhere, but if you force yourself to deal with them, that was the discipline of it.
T H E S A L O N I N T E R V I E W by dave eggers

Underkastelsens sötma av Amélie Nothomb

2006-04-05T16:30:00.000+02:00

Amélie är nöjd - hon är i Tokyo och har fått ett jobb på ett kontor.

Hon börjar på noll. Och jobbar sig sen ner.

Amélie Nothomb berättar hur hon på finurliga sätt ödmjukt underkastar sig och inte låter jobbet störa henne på djupet, men tonen i boken är bitter, revanschlysten och självförhärligande. Det gör det till underhållning att läsa. Och så är det kul att vara på en arbetsplats, det är för lite arbetsplatser i böckerna.

__________________
Amélie Nothomb
Underkastelsens sötma. 1999. Isell & Jinert, 2003: ISBN 91-85063-00-2
Loving sabotage (toppklass-bok)

Hevonen häst av Annika Korpi

2006-04-04T08:30:00.000+02:00

För två-tre jular sen gav jag Hevonen häst till min tornedals-mamma i julklapp. I julas tog jag tillbaks den (eftersom jag tycker att dom har för mycket grejer).

Hevonen häst. Pappi präst. Suola salt. Mallas malt. Kylmä kallt. Kaikki allt.

Lilla konstiga Eila Palo skickas till sin farmor i Polcirkelland för att fylla på frid. Mamma ligger medvetslös på Sommarkliniken, pappa är i annan klimatzon och Lady Jenna (d.ä.) blir tjuvrökande kvar i stan.

Lady Jenna förvarade tabletterna i min näsa förut. Rakt upp och lite åt sidan. Jag gick runt utan att lukta på något. (Det var du som luktade.) Den dåliga andedräkten tog över och jag fick en egen skolbänk vid fönstret. Av sanitära skäl.
Jag har aldrig fått samma svar som facit.
Det var fröken som upptäckte hålet i näsväggen. Hon fick mig att böja huvudet bakåt (bakåt, bakåt). De andra läste bänkbok. Jag var borta i flera veckor. Jag trodde faktiskt att jag hade fått sluta i skolan. Tabletterna hade borrat sig djupare in i mig. Doktorn hade både mun- och nässkydd när han opererade. Jag bara låg där och hörde mig själv släppa ut konfidentiella uppgifter. De passade på att fråga. (Dr Rosenstråhles utsända). Jag talade utan avbrott. Jag kunde inte begränsa mig. Jag berättade om knivar och gafflar i kassaskåpet. Att saxen måste låsas in, annars klipper Lady Jenna min lugg vådligt kort. De sa att jag var humoristisk.
Jag låg utspridd på en brits. Jag ville börja om när bedövningen släppte, byta namn som Lady Jenna. Men jag bara fortsatte att vara Eila Palo, totalsjuk och skorv. De hade kammat min lugg åt sidan. (Galningar.) Till och med satt ett hårspänne som jag inte behövde ge tillbaka. Jag fick välja en leksak ur en låda. Jag valde lösnäsan och blindpennan. De skrattade åt mig. Nu kan du inte peta dig i näsan på ett tag!

Hos farmor står inte husen där man ställde dem. Farmors syster-granne har två pudelpojkar och en hund. Hon skriver loggbok i förväg. Eila Palo räknar lik. Eila Palo skriver i sin egen journal:
Jag har inte tystnat för gott. Jag vill bara få berätta någonting vackrare.

Eila Palo har förstått att vattnet alltid vinner.

Eila Palo har förstått att det pågår någon sorts tävling: vem som vill dö mest.

Jag ryggade dom första femtio sidorna, det var för alltför språkbegåvat, men jag skärpte mig (Skärp dig!) och sträckläste vidare, trillade dit och älskade den, boken och Eila Palo.

(Eila Palo skulle bli kär i Arturo Bandini, trackad av Amélie Nothombs flicka och förmodligen förakta Richard Wollheim.)
__________________
Annika Korpi
Hevonen häst. 2003. Norstedts: ISBN 91-1-301188-x

Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage av Alice Munro

2006-04-03T10:44:00.000+02:00

Jag brukar sätta post-it-remsor för att markera Ställena i böckerna (i stället för att stryka under som är taskigt mot den som sen hittar boken på Myrorna). I Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage funkade inte det systemet, eftersom det på minst varje sida finns något jag vill markera för att kunna bläddra tillbaka till.

Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage ger ledtrådar om livsviktiga saker och bryter vinklar.

She had promised that she would do whatever she had to do, when she recognized what it was.

Läs också Runaway.
__________________
Alice Munro

Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage. 2001. Chatto & Windus: ISBN 0-701-17292-4
Runaway. A.A Knopf, 2004: ISBN 1-4000-4281-X
Läs läs.

Utdrag ur Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage.

The Good Terrorist av Doris Lessing

2006-03-31T17:45:00.000+02:00

The Good Terrorist handlar om ett gäng husockupanter, ja gäng är fel ord, dom hör inte ihop annat än att dom hamnat i samma hus, utsparkade från sina flick- och pojkrum.

Dom skryter om att ha arbetarklass på morfars sida, umgås genom att söka upp demonstrationer (vilken ska vi välja) eller ordna en kongress och skulle citera Lenin om dom läst.

När någon flyttar ut eller dör glöms hon bort. Skratten är inte deras egna. Tillhörigheten finns i att dela idéer, andras idéer och i frustrationen över att inte höra till någon annanstans.

Boken handlar också om moderliga Alice som flyttar in i huset och börjar ta hand om allt och alla. Det är hon som är den "goda".

När gänget erbjuder först IRA och sen KGB sina tjänster, men blir bortviftade gör dom i sin vilja att visa världen vilka dom är (snarare än att vilja förändra den) en jönssonligig aktion.

The Good Terrorist visar hur små och lika varann vi är, klantar som vill bli älskade och är arga.
__________________
Doris Lessing

The Good Terrorist. 1985. Flamingo, 2003: ISBN 0-586-09004-5

The Accidental av Ali Smith

2006-03-21T19:29:00.000+01:00

Astrid, Magnus, Eve och Michael - med samma efternamn, samma hus.

Astrid försöker fånga Början på film, hon gör noteringar i minnet om vem hon ska berätta saker för, hennes 12-åriga hjärna jobbar på högtryck för att förklara, hitta samband, likheter, olikheter, troligheter. Astrid är en liten nörd, hon är fantastisk men osynlig.

Magnus är Astrids storebror. Han har tystnat och gått sönder av skuld för något han varit inblandad i. I broke somebody. Ingen märker något.

Eve skriver böcker men den här gången kommer det ingen bok. Hon ligger på rygg på dagarna. Ingen vet något.

Michael jobbar på universitetet och ligger med studenter. Eve vet nog, men låtsas som inget.

Everybody at this table is in broken pieces which won't go together, pieces which are nothing to do with each other, like they all come from different jigsaws, all muddled together into the one box by some assistant who couldn't care less in a charity shop or wherever the place is that old jigsaws go to die. Except jigsaws don't die.
Magnus's stomach starts to really hurt.
What? Astrid is still saying, making a face at him. What? what? what? what? what? what? what? what? what? what? what? what? what?
Astrid, Eve says.
What? Astrid says.

Främlingen på tröskeln heter Amber. Till skillnad från familjen Smart säger hon allt. Ja hon är jävligt irriterande men det skadar inte boken, det passar. Amber blir katalysatorn.
__________________
Ali Smith

The Accidental. 2005. Hamish Hamilton: ISBN 0-241-14190-7

Mer
The Accidental - recensioner

Great Granny Webster av Caroline Blackwood

2006-03-18T18:06:00.000+01:00

Tre generationer från den aristokratiska nordirländska släkten med Guinessölet: levnadsglada självmördaren faster Lavinia, farmor Dunmartin som tror hon är en älva, vadar i bäckar, gömmer sig i ihåliga träd och Great Granny Webster, som äter mat med rationering trots att kriget är slut, avskyr centralvärme, åker runt i en Rolls Royce med barnbarnsbarnet Caroline som inget har att andas annat än her silent and stoical despondency.

Tre olika sätt.

Barnbarnsbarnet flyttade till New York och började tydligen skriva bra böcker.

__________________
Caroline Blackwood

Great Granny Webster. 1977. nyrb, 2002: ISBN 1-59017-007-5

tre, fyra

2006-03-18T13:18:00.000+01:00

tre generationer kvinnor i samma svarta förstad Botten
Sula av Toni Morrison

fyra människor kring samma skola
Either Side of Winter av Benjamin Markovits

fyra föräldralösa ungar som hamnat under Frank Minnas beskydd.
Motherless Brooklyn av Jonathan Lethem

nytt system som delar in befolkningen efter personlighetstyper, de fyra temperamenten.
Divided Kingdom av Rupert Thomson

ett triangeldrama mellan tre män
In the Freud Archives av Janet Malcolm

Tre generationer från den aristokratiska nordirländska släkten med Guinessölet.
Great Granny Webster av Caroline Blackwood

Triangels (Interpersonal relations) - Fiction.
Seven Types of Ambiguity av Elliot Perlman

In the Freud Archives av Janet Malcolm

2006-03-16T18:43:00.000+01:00

In the Freud Archives är ett triangeldrama mellan tre män: K.R Eissler, en psykoanalytikergubbe och grundare av en stiftelse för förvaltande av Freuds gamla papper (förvalta, läs sitta och hålla på). Jeffrey Moussaieff Masson, som ska ta över stiftelsen och bo i Anna Freuds hus när hon dör. Och Peter Swales, utmanare och tidigare assistent till Rolling Stones.

Eissler är ett med sin lojalitet med Freud, arkivet, psykoanalysen. Masson är tusen, blir uttråkad, byter intressen*. Swales är en man som gräver och gräver och gräver, one of the people on whom nothing is lost.

Masson börjar tro att Freud hade haft tron på verklighet (det som hänt och dess konsekvenser på psyket), men släppt den och hittat på påhittet (hur man uppfattar det som man tror har hänt isolerat i huvvet) som grundtanke och utgångsläge för psykoanalysen.

Det blir bråk, många känslosamma brev författas, Masson stämmer stiftelsen på 13 miljoner dollar.

Här har vi en skärpt, rolig och klok roman tänkte jag (lite puckat) en bra bit in när jag råkade se ordet non-fiction på baksidan. Jag läser aldrig böcker vilkas bragd är att dom är baserade på verklighet, men ibland kan dokumentära böcker vara bra av andra anledningar än att dom är, öh, sanna. (Stuart - A Life Backwards, Tjernobylboken). In the Freud Archives är en sån bok - genial, trots att den inte är påhitt.
__________________
Janet Malcolm

In the Freud Archives. 1984. nyrb, 2002: ISBN 1-59017-027-x

Om en helt annan Peter Swales.

The Shawl av Cynthia Ozick

2006-03-14T18:41:00.000+01:00

Det lilla vansinnet som finns i The Puttermesser Papers är långt borta i The Shawl. Här är det det verkligt stora vansinnet det handlar om.

Boken innehåller två noveller. I den första ser en kvinna i koncentrationsläger sitt spädbarn dödas. I den andra möter vi kvinnan igen, i New York, med knappar borta i koftan, med förlorat sk förstånd.
__________________
Cynthia Ozick
The Shawl. 1980, 1983. Vintage, 1990: ISBN 0-679-72926-7
The Puttermesser Papers. 1997.

Jacobs rum av Virginia Woolf

2006-03-14T17:30:00.000+01:00

Håglös är luften i ett tomt rum, den kommer blott gardinen att fladdra till litet, blommorna i vasen skälver lätt. Det knakar till i korgstolen fastän ingen sitter där.

Andra ser på Jacob och Jacobs sätt att se bygger Jacobs rum. Jacob är först suddig i ett kaos av iakttagelser, men ges mer och mer en av boken utvald bild.
(en universitetstöntig, ocharmig streberkille som nog inget ont gjort annat än inte levt tillräckligt länge)

Vi människor kan känna en människa en stund med kärlek innan hon igen blir okänd. Jacob i boken blir bara kanske känd. Och vi älskar honom inte.

Det vill synas som skulle en djup, opartisk och absolut rättvis uppfattning om våra medmänniskor vara något fullständingt okänt. Antingen är vi män eller också kvinnor. Antingen är vi kalla eller sentimentala. Antingen är vi unga eller håller vi på att bli gamla. I vilket fall som helst är livet intet annat än en procession av skuggor, och Gud vet hur det kommer sig att vi omfamnar dem så varmt och med sådan ångest ser dem försvinna, då de blott är skuggor. Och om detta och mycket mera därtill är sant, varför blir vi då i fönstersmygen överraskade av en plötslig förnimmelse av att den unge mannen där i stolen är det mest verkliga av allt i världen, det mest pålitliga, det mest välkända för oss - varför? Ty ögonblicket efteråt vet vi intet om honom.
Sådant är vårt sätt att se. Sådan är vår kärlek.
__________________
Virginia Woolf
Jacobs rum. 1922. Författarförlaget, 1988: ISBN 91 7054 580 4

Lyssna
Virginia Woolf om orden. 1937. BBC (7.30 min)

Läs
Ladda ner Jacob's Room (Projekt Gutenberg)

Bara spöken av Judith Hermann

2006-03-06T11:55:00.000+01:00

...man måste vara beredd på det värsta och även på det bästa.

Jag tillhör den generation som en recensent på omslagsfliken säger "slarvar bort och slösar bort sig själva." (med hängivenhet). Bara spöken vrider åt. Läs den och Sommarhus, senare och

allmän skärpning
__________________
Judith Hermann
Bara spöken. 2003. Ordfront, 2004: ISBN 91-7037-015-x
Sommarhus, senare.

Nothing That Meets the Eye av Patricia Highsmith

2006-02-19T12:52:00.000+01:00

Nothing That Meets the Eye, en samling berättelser av Patricia Highsmith, hon med Ripley-böckerna och Stranger on a train och andra psyko-deckare, är en bok värd att bära runt på ett tag. Många berättelser satte sig fast.

Första delen av boken, Early Stories, 1938-1949, innehåller 14 bra noveller, ex. Magic Casements - han springer inte efter för vad har han att erbjuda annat än sin svaghet och inadekvata kärlek till henne, Where the Door is Always Open and the Welcome Mat Is Out:

"It looks delicious. Don't you ever heve hot meals here at home?"
"Why, most of the time. I try to eat a very balanced diet." She knew what her sister was thinking now, that she lived of delicatessen sandwiches, probably. She passed Edith the coleslaw. "Here's something very healthful, if you like." Her throat closed up. She felt ready to cry again. "I'm sorry, Edie. I suppose you'd preferred a hot meal."

berättelsen om Alejandro i In the Plaza:

The tourists took the best houses and the best food because they had the money to pay for them, while the natives of those great-great-grandparents had been born here lived on what was left. It was ironic that this had happened to their village simply becuse the village happened to be so pretty.

och The Still Point of the Turning World i vilken två kvinnor vars pojkar börjar leka med varandra, berättar var sin historia, men inte för varandra.

I den andra delen, 1952-1982, slutar berättelserna allt oftare med att någon slår en hammare i skallen på någon samtidigt dom formulerar en rad till dagboken eller gör en inköpslista och slaktmördar till klassisk musik eller kör ut för ett stup.
__________________
Patricia Highsmith

Nothing That Meets the Eye. The Uncollected Stories of Patricia Highsmith.2002. Norton 2003: ISBN 0393325008

The Year of Magical Thinking av Joan Didion

2006-02-15T19:17:00.000+01:00

"Bringing him back" had been through those months my hidden focus, a magic trick. By late summer I was beginning to see this clearly. "Seeing it clearly" did not yet allow me to give away the clothes he would need.

The Year of Magical Thinking är Joan Didions bok om året då hon förlorar sin man.

The Year of Magical Thinking är året då Didion försöker minnas föraningar, hitta hälsningar från John och året då hon är säker på att han ska komma tillbaka.

Didions impuls att vilja berätta saker för sin man slutar inte med hans död. Hon lever i deras fyrtioåriga äktenskap både fortfarande och om från början.

Would I have to relive every mistake?
Att inte ha velat simma i havet efter en middag. Alla bråk.

The Year of Magical Thinking är en klar, stor, kort, rak bok.
__________________
Joan Didion
The Year of Magical Thinking. 2005. Fourth Estate Ltd: ISBN: 0-00-721684-x
A Book of Common Prayer. 1977. Penguin Books. ISBN 0 14 00.4856 1

Lyssna och läs
Kapitel 1 av The Year of Magical Thinking och intervju med Joan Didion. (NPR)

Radioteater: Snow av Orhan Pamuk

2006-02-10T19:00:00.000+01:00

Snow av Orhan Pamuk på BBC Drama on 3. Lyssna (tom söndag)

Beyond Black av Hilary Mantel

2006-02-04T18:10:00.000+01:00

Beyond Black är ett ställe bortom döden. I boken finns Al, en tjock färgglad dam som livnär sig på sin kontakt med dom döda och Colette, hennes magra beiga ospirituella assistent, affärspartner, chef.

Als guide i den andliga världen, Morris, blottar sig och lossar bilbarnstolar. Colettes guide är en dam med en kofta med knappar borta i som andra lika senila spöken frågar efter men hon är aldrig där.

Als förmåga och förbannelse och förtiden sliter ner henne samtidigt som världen tär på sig själv in i framtiden. Al rider iväg i solnedgången:

There are terrorists in the ditches, knives clenched between their teeth. ...and holy martyrs digging storage pits where fiends have melted into the soil.. ...there are cannibal moo-cows and toxic bunnikins, and behind the drawn curtains of hospital wards there are bugs that eat the flesh.
__________________
Hilary Mantel

Beyond Black. 2005. Harper Perennial, pocket: ISBN 0-00-715776-2

Sula av Toni Morrison

2006-02-04T14:08:00.000+01:00

Om tre generationer kvinnor i samma svarta förstad Botten till vita Medallion i Ohio berättar Sula. I början av boken målas en bild av Botten upp genom krigsveteranen Shadracks instiftande av Nationella självmordsdagen, dagen då folk skulle få slå ihjäl sig själva eller varandra.

Först blev människorna i staden skrämda. De visste att Shadrack var galen, men det betydde inte att han inte var helt utan förstånd, eller - och det var ännu viktigare - att han var maktlös. Hans ögon var så vilda, hans hår så långt och tovigt och hans röst så full av autktoritet och åskdån att han orsakade panik när han instiftade Nationella självmordsdagen år 1920. Året därpå var den inte lika skrämmande, men fortfarande plågsam. Folk hade sett honom i ett år nu. Han bodde i ett skjul vid flodstranden som en gång tillhört hans farfar som var död sedan länge. På tisdagar och fredagar sålde han fisk som han fångat samma morgon. Resten av veckan var han berusad, högljudd, obscen, lustig och förargelseväckande. Men han hörde aldrig någon, slogs aldrig och smekte heller aldrig. När folk lärde sig att förstå arten av hans galenskap och gränserna för den, kunde de så att säga foga in den i det allmänna livsmönstret.

När nästa Nationella självmordsdag kom tittade de vuxna ut genom springor mellan fördragna gardiner medan han ringde i sin klocka. Några flanörer skyndade på sina steg, och småbarnen sprang och skrek. Ungdomarna försökte göra narr av honom (fast han inte var så värst mycket äldre än de flesta av dem), men de slutade snart. Hans förbannelser var träffande och högst personliga.

Allteftersom tiden gick brydde sig människorna allt mindre om dessa tredje januari-händelser, eller trodde i alla fall att de gjorde det och att de inte hade några åsikter eller känslorelationer till Shadracks årliga enmansdemonstration. I själva verket var det baraså att de hade slutat att kommentera händelsen eftersom de hade infogat den i sina tankar, sitt språk och sitt liv.

Någon kunde säga till en vän: "Väldigt vad tid det tog för dig att föda fram det där barnet. Hur länge höll värkarna på?"
Och den andra svarade: "Ungefär tre dagar. De kom på Nationella självmordsdagen och höll på till söndagen. Då kom han. Alla mina pojkar är söndagsbarn."

En friare kunde säga till sin mö: "Vi gifter oss efter nyårshelgen i stället för före. Jag får ut min lön på nyårsafton."
Och hans flicka svarade: "Okey, men se till att det inte blir på Självmordsdagen. Jag vill inte höra på koskällor när vi står i kyrkan."

Någons farmor sade att hennes hönor alltid lade ägg med två gulor efter Självmordsdagen.

Pastor Deal tog upp saken och sade att samma personer som hade vett nog att inte efterkomma Shadracks uppmaning var desamma som söp ihjäl sig eller dog av måttlösa utsvävningar tillsammans med kvinnor. "De kunde lika gärna göra som Shad säger och bespara Guds lamm besväret med återlösningen."

Lugnt och smidigt fogades så Självmordsdagen in i livets väv i Botten ovanför Medallion i Ohio.
__________________
Toni Morrison
Sula. 1973. Trevi, 1980: ISBN 91 7160 589 4

Mer
Utdrag ur Sula.

Nobelpristal 1993

060306
Toni Morrison: An Introduction
By JONATHAN YARDLEY
som läst om Sula.

"I was living in Queens while I wrote 'Sula,' commuting to Manhattan to an office job, leaving my children to child-minders and the public school in the fall and winter, to my parents in the summer, and was so strapped for money that the condition moved from debilitating stress to hilarity. Every rent payment was an event; every shopping trip a triumph of caution over the reckless purchase of a staple. The best news was that this was the condition of every other single/separated female parent I knew. The things we traded! Time, food, money, clothes, laughter, memory -- and daring. . . . We were being encouraged to think of ourselves as our own salvation, to be our own best friends. What could that mean in 1969 that it had not meant in the 1920s? The image of the woman who was both envied and cautioned against came to mind."

Bellefleur av Joyce Carol Oates

2006-02-03T13:09:00.000+01:00

Att läsa den långa svarta maffiga rika romanen om släkten Bellefleur, är som att få Karen Blixens berättelser, Familjen Addams och Dallas i ett.
__________________
Joyce Carol Oates
Bellefleur. 1980. Bonniers: ISBN 91-0-045679-9

Mer
Utdrag ur Bellefleur.

The Emergence Of Joyce Carol Oates. Artikel. July 27, 1980
When she finished the last page, a feeling of deep melancholia came over her. "There was nothing to make your heart beat fast, nothing to make you afraid... I felt very homesick, like loving a place you know you will never go back to."

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

2006-01-22T20:46:00.000+01:00

Macabéa har fått sparken men får behålla jobbet för att hennes chef tycker synd om henne. Hon dricker Coca-Cola, hon delar rum, hon är ihop med en satjävel, hon lyssnar på pratradio. Macabéa går till en spådam som ser en lysande framtid för henne.

Vi får berättelsen om Macabéa genom en äldre man som är den som hittar på den.

Jag kommer att läsa Stjärnans ögonblick igen och igen och allt jag kan komma över av Clarice Lispector.
__________________
Clarice Lispector

Stjärnans ögonblick. 1977. Tranan: ISBN 91-88420-58-2
Family Ties.
Passionen enligt G.H.

Lighthousekeeping av Jeanette Winterson

2006-01-22T12:52:00.000+01:00

Silver bor i en backe med stolarna fastspikade i golvet, uppfödd på mat som ligger kvar på tallriken, bekämpande gravitationen med sin kropp.

Some people are raised on a hill, others in the valley. Most of us are brought up on the flat. I came at life at an angle, and that's how I lived ever since.

Silver sitter ihop med sin mamma med en sele. När mamman tappar taget om livet faller Silver och faller tills hon tar mark i fyren hos Pew.

The lighthouse is a known point in the darkness.

Pew riktar ljus mot världar för Silver med mörka berättelser om kärlek.
__________________
Jeanette Winterson

Lighthousekeeping. 2004. Harper Perennial, pocket: ISBN 0-00-718150-7

A Changed Man av Francine Prose

2006-01-03T18:00:00.000+01:00

Nynazisten Vincent Nolan söker upp en organisation för mänskliga rättigheter. Organisationen leds av Mayer Maslow, överlevare från uttrotningslägren.

Nolan har förändrats, han vill dölja sina tatueringar, han vill hjälpa organisationen. Nolan blir organisationens omslagspojke, ett bevis för vad vad organisationen förmår, ett före- och efterexempel.

Nolans omvändning från hat till kärlek framkallades av ecstasy och det som gör att han söker upp Maslow är främst att han inget har att förlora på att lämna det han har - en soffa att sova på hos en kusin (som han inte gillar).

Bonnie bor ensam med två söner och låter Nolan hålla sig gömd för nynazisterna hos sig. Inte av kärlek till nästan eller nyfikenhet, utan för fjäska för Maslow.

Maslow bedriver teleskop-välgörenhet och vill ha allas beundran, vara mitt i världen, en ängel för jordens folk utan att för den skull behöva lämna sin hemadress eller kavla upp byxbenen på sin kostym.

Man gillar dom allihop och A Changed Man var en fröjdefull julläsning.

Första kapitlet av A Changed Man
__________________
Francine Prose

A Changed Man. 2005. Harper Collins. ISBN 0-06-019674-2

Loving Sabotage av Amélie Nothomb

2005-12-30T17:57:00.000+01:00

Ett diplomatbarn har landat i Peking.

I wander around. There don't seem to be any colored soft drinks as one finds in Japan. All they sell is tea. "China is a country where tea is drunk," I say to myself. Okay. I walk up to the little old man who sells it. He hands me a bowl of steaming tea.

Barnet bor i ett område för utlänningar.

Take a crowd of children of various nationalities, enclose them in a restricted space built of concrete, and then let them loose, without supervision. Anyone who thinks the kids will extend the hand of friendship to each other is an idiot.

Dom leker krig. Det finns ett hemligt vapen och en puke patrol. Deras huvudfiende är östtyskarna. Amélie är stigfinnare och det finns inget bättre. Solitary combat.

I needed parents, enemies, and comarades-in-arms. To a lesser extent, I needed slaves and spectators - noblesse oblige. Anyone not belonging to the above categories might as well not have existed, and friends even less so.

Ja vad ska man med vänner.

My parents had friends. These were people they saw in order to drink alkohol, which came in various colors. As if one couldn't drink on one's own!
Apart from that, the function of friends was to talk and to listen. One told them pointless stories, they laughed loudly and replied with other stories. And then they ate.
Sometimes friends danced. A worrisome spectacle.
In sum, friends were a species of person in whose company one engaged in absurd, even grotesque activities, or normal activities for which their presence was unnecessary.

En italiensk flicka flyttar dit.

My braid was long and dark; hers was endless and sparkled jet black.

Loving sabotage har barnhjärta och vuxenhjärna. Ett stenhårt coolingbarnhjärta och en rolig klok vuxenhjärna.

__________________
Amélie Nothomb

Loving Sabotage. 1993. New Directions, 2000: ISBN 0-8112-1459-1
Underkastelsens sötma. 1999.

The Grass is Singing av Doris Lessing

2005-12-29T22:20:00.000+01:00

Södra Afrika dammade en dubbelstund i somras när jag läste The Grass is Singing och J.M. Coetzees Disgrace efter varandra. Lessings bok är från 1950 och Onåd kom 1999.

I Disgrace (220 sid) har vi David Lurie, en dryg professor som flyr till sin dotters gård efter en skandal. David Luries dotters alltiallo är svart och knappast undergiven.

I The Grass is Singing (222 sid) hamnar arroganta Mary Turner nygift på landet. Mary Turners alltiallo är svart och ingen som underkastar sig.

Mary Turner med ansvar över gården och sitt förakt mot sin man och hur den svarte alltiallon kommer att stå för det hennes man inte är och hur hon kämpar mot och med sig själv och sina förväntningar. Hon gifte sig för att han tyckte att hon var unik och hon behöver det, hon vill känna sig överlägsen. Mary Turner blir mördad.

David Lurie funderar över läget i Sydafrika "Too many people, too few things", har svar på det mesta, oftast motsatta svar mot sin dotter. Dottern väljer att föda ett barn efter en våldtäkt, som David på grund av sin litenhet inte kunnat förhindra. Disgrace har fått heta Onåd på svenska, men jag tycker att den handlar om vanära och inte onåd.

Coetzee har läst Lessing. Gör det, säs Lessingbrilljon. Läs Coetzeetorrbollot också, varför inte. Men sno Disgrace och betala för The Grass is Singing.
__________________
Doris Lessing
The Grass is Singing. 1950. Ballantine books, NY, 1964.

J.M. Coetzee

Disgrace. 1999. Vintage. ISBN: 0-099-28482-0

Härnäst
The Good Terrorist.

A Book of Common Prayer av Joan Didion

2005-12-29T15:15:00.000+01:00

Grace Strasser-Mendana har koll på allt i centralamerikanska Boca Grande och är amerikanskan Charlotte Douglas vittne i A Book of Common Prayer.

Charlotte Douglas har till Boca Grande tagit med sig två skilsmässor och att hennes dotter Marin flytt i ett stulet flygplan efter att ha lett en terrorattack. Charlotte Douglas går runt i ett bedövat sus där hon stängt allt obehagligt bakåt, polerar upp nuet och inte ser framåt.

'I've never been afraid of the dark.' Charlotte said after a while, and then tearing out a photograph of a small child in a crocheted dress: 'This would be pretty on Marin.'

Charlotte Douglas kallar i en artikel Boca Grande för 'the Economic fulcrum of the Americas' trots att det enda som händer är att flygplan från Los Angeles på väg mot Bogotá mellanlandar i Boca Grande för att fylla bensin. Boca Grande är korrumperat, stukat av kupper, har inga berg, inga vattenfall, inga butiker.

Charlotte Douglas tog en gång Marin till Chartres och dottern grät när hon såg dom vackra fönstren. Charlotte Douglas tog en gång Marin till tivolit och dottern blev lycklig av alla färgglada lampor. Eller hur var det nu.

Hon kunde också lämna sin man. Gå ut. Ringa en taxi. Använda sitt American Expresskort, kliva på ett plan och beställa en drink.

Marin är Charlottes motsats och kopia. Revolutionär, passionerad, orädd. Orubblig, bedövad, famlande efter vad som egentligen ger poäng.

Grace Strasser-Mendana nystar upp Charlotte Douglas bakåt. Boca Grande rumlar i en ny kupp.
I told Charlotte all along that I was hearing the harmonic tremor but Charlotte paid no attention.
Charlotte appeared to have used up all her attention.

Du får inga poäng om du stannar här Charlotte. 'I can't seem to tell what you do get the real points for,' Charlotte said. 'So I guess I'll stick around here awhile.

__________________
Joan Didion
A Book of Common Prayer. 1977. Penguin Books. ISBN 0 14 00.4856 1
The Last Thing He Wanted. 1996.

Intervju 1987. Lyssna

Intervju 2005. Läs Q: How were you able to keep writing after the death of your husband? A: There was nothing else to do. I had to write my way out of it

Det har skrivits mycket om The Year of Magical Thinking, där Joan Didion berättar om sorgen efter att ha förlorat sin man och hennes dotter är sjuk. Jag har inte läst den men blivit nyfiken på Didion och hittade A Book of Common Prayer på Myrorna. Utdrag ur The Year of Magical Thinking.

Persepolis: The Story of a Childhood av Marjane Satrapi

2005-12-17T12:38:00.000+01:00

Persepolis: The Story of a Childhood handlar om Khomeini-revolutionen 1979

Iran-Irak-kriget,

och hur det var att vara Marjane Satrapi 6, 10, 14 år i Iran under den tiden.

Jag är jämngammal med Satrapi och minns händelserna som nyheter. Persepolis: The Story of a Childhood tar bort avstånden mellan 2005-1979 och Västerås-Teheran.
__________________
Marjane Satrapi

Persepolis: The Story of a Childhood. 2000. Pantheon books, 2004: ISBN 0-375-42230-7
Embroideries. 2005

Mer
061006
Intervju med Satrapi

"Joseph Heller once said that he'd succeeded 'despite that great handicap for a novelist, a happy childhood'."

"Well, I would have much preferred to have had a normal childhood. I would have loved it if my greatest dilemma, at 14, was whether to go to Benetton for my pullovers. I would have preferred not to have cried all the tears I have cried."

"Even if it meant not writing?"

"Definitely. Because I would have been happy. But when you're dropped in a pile of shit, so to speak, you have to decide - either add to the pile, or use it as fertiliser, and grow flowers."

The Puttermesser Papers av Cynthia Ozick

2005-11-29T08:03:00.000+01:00

Ruth Puttermesser är 35, bildar sig, jobbar på kontor, skriver ilskna brev. Hon skapar en flicka från jorden i sina blomkrukor, blir borgmästare och gör New York till en stad där det finns träd, alla har jobb, ingen har könssjukdomar, hallickarna lär sig data och alla barn har nya skor. Det blir dåligt i staden igen och Puttermesser dödar flickan. Snart är Puttermesser 55 och bestämmer sig för att gifta sig. Det går bra först men inte sen. En rysk kusin flyttar in och sen ut. Till sist hamnar Puttermesser i paradiset.

Let's do the life.

The Puttermesser Papers är en råkonstig och underbar bok.
__________________
Cynthia Ozick

The Puttermesser Papers. 1997. Vintage, pocket 1998: ISBN 0-679-77739-3

The Hearing Trumpet av Leonora Carrington

2005-11-27T10:35:00.000+01:00

93-åriga Marian Leatherby får en örontrumpet av sin blommiga väninna Carmella och hör hur hennes familj vill sätta henne på hem. The Hearing Trumpet börjar med det, och slutar ombord på en ark med katter, vargar, getter, bin, gamla tanter, brevbärare, en kines, en poet och en varulvskvinna.

Så här borde alla böcker vara.
__________________
Leonora Carrington

The Hearing Trumpet av Leonora Carrington. 1974. Penguin, 2005 ISBN: 0141187999

Mer
The animal I knew the best was a young hyena. She
knew me, too; she was very intelligent; I taught her French and in return she taught me her language.
The Debutante, novell av en ung Leonora Carrington. 1939.

Skating to Antarctica av Jenny Diski

2005-11-27T10:03:00.000+01:00

Någonstans i början av Skating to Antarctica skriver Jenny Diski: telefonsamtalet som föreslår att man ska göra något är aldrig lika underbart som det som ringer för att ställa in. Det fick mig att stanna i boken och strunta i en fest.

I Skating to Antarctica masar sig Diski ur sin läs- och tänkfåtölj för att undersöka vitheten och tomheten och att skriva en bok om sin mamma, som hon inte vet om hon lever eller är död och inte bryr sig om att veta det heller. Mamman är bekvämt nerpackad. Hon sätter sig på en kryssningsbåt, som leker expedition, med några andra turister, sjömän, faschister, fågelskådare med kameror och aktiveteter. Diski älskar sin kala hytt och vill inte lämna den.
__________________
Jenny Diski

Skating to Antarctica. 1997. Virago, 2005: ISBN 1 844081516
Like Mother. 1988. Vintage books, pocket 1990: ISBN 0 09 0 66930 7
Stranger on a Train: Daydreaming and Smoking Around America with Interruptions. 2002. Picador USA, pocket. ISBN 0312422628

Either Side of Winter av Benjamin Markovits

2005-11-27T09:33:00.000+01:00

Om fyra människor kring samma skola handlar Either Side of Winter. Om hösten väntar en biologilärare sina föräldrar på besök för Thanksgiving. Till vintern får en rutinmänniska veta att han har en sjuttonårig dotter. Om våren blir en lärare alltför medveten om en av sina elever, hennes texter och liv. Och under sommaren dör elevens far.

Fyra välartade som lärt sig att inte förvänta sig något mer än det som är. Den ordningssamme väljer ensamhet hellre än röra. De andra väljer röra men förblir ändå ensamma.
__________________
Benjamin Markovits

Either Side of Winter. 2005. Faber and Faber. ISBN: 0571226655

Mer
These men and women read books, they teach, they have aspirations for society. But still they are doomed to consume, to live the material life; what a pickle they are in. There are regular, furtive attempts to defer various pleasures, a consistent and fascinating theme. Coldness is a crime, Markovits shrewdly demonstrates, against the self first of all.
Thrilling times. Todd McEwen is bowled over by Benjamin Markovits's near-perfect storytelling in Either Side of Winter.

Hopscotch av Julio Cortázar

2005-11-10T20:49:00.000+01:00

"Lev!". Tillsammans. Oliviera tänker vad bra jag kan vissla. Barnet dör, La Maga försvinner. Le Club, trummande på bord, jazz, sprit, Paris tillbaka till Buenos Aires, cirkuskatten, Olivieras vänner, sinnesjukhuset. Sen "From Diverse Sides. Expendable Chapters". Man kan läsa Hopscotch från pärm till pärm, eller läsa halvvägs, eller följa sifferhänvisningarna efter varje avsnitt och hoppa mellan kapitlen, eller hur man vill.

Hopscotch är besvärlig och lång men någonstans i början så skrattade jag och efter det slutade jag vara nervös för att jag inte förstod.

I ett av de Expendable Chapters i slutet av boken handlar det om författaren-läsaren. Den romantiskt lagde författaren vill bli förstådd, den klassiske romanförfattaren vill lära ut något och göra avtryck. Men tänk en tredje möjlighet:

that of making an accomplice of the reader, a traveling companion. Simultaneanize him, provided that the reading will abolish reader's time and substitute author's time. Thus the reader would be able to become a coparticipant and cosufferer of the experience through which the novelist is passing, at the same moment and in the same form.

Att ge läsaren en fasad med dörrar och fönster bakom vilken läsaren får se till att det händer något (coparticipate) eller upptäcka att inget händer (cosuffer).

Man kan läsa en bok utan att fatta allting och det kan till och med vara meningen att man som läsare ska fylla i mellanrummen själv.

Jag älskar Hopscotch. Och jag tror inte att Oliviera hoppar (eftersom jag älskar honom).
__________________
Julio Cortázar
Hopscotch (sp: Rayuela, sv: Hoppa hage). 1966. Random House, 1987: ISBN 0-394-75284-8

-De aquí se oye muy bien -dijo Oliveira-.
-Está bien, viejo -dijo Ovejero-. Usted baje cuando quiera, nosotros nos vamos a desayunar.
-Con medialunas fresquitas -dijo la Cuca-. ¿Vamos a preparar café, Talita?
-No sea idiota -dijo Talita, y en el silencio extraordinario que siguió a su admonición, el encuentro de las miradas de Traveler y Oliveira fue como si dos pájaros chocaran en pleno vuelo y cayeran enredados en la casilla nueve, o por lo menos así lo disfrutaron los interesados.
Rayuela. Boken fram till Expendable chapters. På spanska.

In the case of my books, altering reality is a desire, a hope. But it seems important to point out that my books are not written nor were experienced or conceived under the pretense of changing reality. There are people who write as a contribution to the modification of reality. I know that modifying reality is an infinitely slow and difficult undertaking. My books do not function in that sense. A philosopher develops a philosophical system convinced that it is the truth and will modify reality because he supposes he's right. A sociologist establishes a theory. A politician also pretends to change the world. My case is much more modest. Let's say Oliveira is speaking: let's return to one of the constant themes in Rayuela. I am firmly convinced, each day more profoundly, that we are embarked on the wrong road. That is to say that humanity took the wrong path. I'm speaking, above all, of Western man because I know little about the Orient. We have taken an historically false road that is carrying us directly into a definite catastrophe, annihilation by whatever means--war, air pollution, contamination, fatigue, universal suicide, whatever you please. So in Rayuela, above all, there is that continuous feeling of existing in a world that is not what it should be. Here let me make an important parenthetical statement. There have been critics who have thought Rayuela to be a profoundly pessimistic book in the sense that it only laments the state of affairs. I believe it is a profoundly optimistic book because Oliveira, despite his quarrelsome nature, as we Argentinians say, his fits of anger, his mental mediocrity, his incapacity to reach beyond certain limits, is a man who knocks himself against the wall, the wall of love, of daily life, of philosophical systems, of politics.He hits his head against all that because he is essentially an optimist, because he believes that one day, not for him but for others, that wall will fall and on the other side will be the kibbutz of desire, the millennium, authentic man, the humanity he's dreamt of but which had not been a reality until that moment. Rayuela was written before my political and ideological stand, before my first trip to Cuba. I realized many years later that Oliveira is a little like Lenin, and don't take this as a pretense. It is an analogy in the sense that both are optimists, each in his own way. Lenin would not have fought so if he had not believed in man. One must believe in man. Lenin is profoundly optimistic, the same as Trotsky. Just as Stalin is a pessimist, Lenin and Trotsky are optimists. And Oliveira in his small, mediocre way is also. Because the alternative is to shoot oneself or simply keep on living and accepting all that is good in life. The Western world has many good things. So the general idea in Rayuela is the realization of failure and the hope to triumph. The book proposes no solutions; it limits itself simply to showing the possible ways of knocking down the wall to see what's on the other side.
Intervju med Julio Cortazar från 1983.

Nowhere Man av Aleksandar Hemon

2005-10-25T15:51:00.000+02:00

Pronek och Mirza startar ett band (Blind Jozef Pronek and Dead Souls) i samma veva som dom börjar tänka på sex. Låtarna låter som Yesterday, det är deras stil. Dom har elgitarrer. Allt är perfekt. Det enda dom behöver nu är en trummis och tjejer.

Några år senare, efter att Pronek hamnat i Chicago, ser han en kvinna med tjejen Sabines ögon

He would call Mirza in Sarajevo and ask him if he knew where Sabine was. She had lost both or her legs in a breadline shelling, Mirza would say. He saw her on TV, lying in the middle of the mayhem, her husband pressing his torn shirt against her blood-spurting stumps. But he heard she was in Germany now, with her husband and daughter.

Aleksandar Hemon åkte själv från Sarajevo till Chicago på ett författarstipendium innan belägringen. kunde inte åka hem blev kvar. För bokens Pronek är Chicago en tillfällighet, samtidigt som Sarajevo ligger allt längre bort. THOUSANDS KILLED IN SREBRENICA. Redan på planet över bländas Pronek av solen, drar ner rullgardinen och minns inte längre vad som hände igår. Inte heller minns han pappans böjda nacke i bilen på väg från flygplatsen.

Years later, displaced in Chicago, Pronek often wondered whether there really had been a Karen, who arrived in a Trabant from East Germany and lived in a first-floor apartment, whether her long and silky pigtails fluttered, like birds on a leash, around her head as she jumped rope; or of he really had seen a dead man, bobbing facedown in the shallow Miljacka, a chunk of flesh missing from his neck; or if he had ever seen his father's singel tear, rolling from under his sunglasses, exactly replicating the tear of the boy in Mirza's parents' living room, his father telling him the story about his high-school girlfriend who fell off her bike and died of brain hemorrhage; of if he really had ever cut off buttons from old shirts, and assembled them on the floor so as to replicate the constellations he found in the atlas of the sky.

När kom du hit frågar Rachel. 1992, just innan kriget svarar Pronek. Är din familj kvar hur är det med dom? Dom är gamla svarar Pronek. "You watch it on TV and feel nothing but numb helplessness. It just makes me angry." "I know." svarar Pronek.

(Pronek knackar dörr för Greenpeace.)
To a young couple in Evanstone who sat on their sofa holding hands, Pronek introduced himself as Mirza from Bosnia. To a college girl in La Grange with DE PAW stretching across her bosom he introduced himself as Sergei Katastrofenko from Ukraine. To a man in Oak Park with chintzy hair falling down on his shoulders, the top of his dome twinkling with sweat, he introduced himself as Jukka Smrdiprdiuskas from Estonia. To an old couple from Romania in Homewood, who could speak no English and sat with their hands gently touching their knees, he was John from Liverpool. To a tired construction worker in Forest Park who opened the door angrily and asked, "Who the fuck are you?" he was Nobody. To a Catholic priest in Blue Island, with eczema and a handsome, blue-eyed boyfriend, he was Philip from Luxembourg. To a bunch of pot-bellied Christian bikers barbecuing on a Walgreen's parking lot in Elk Grove Village, he was Joseph from Snitzland (the homeland of the snitzl). To a woman in Hyde Park who opened the door with a gorgeous grin, which then transmogrified into a suspicious smirk as she said, "I thought you were somenone else," he was Someone Else.
__________________
Aleksandar Hemon

Nowhere Man. Nan A. Talese, 2002: ISBN 0385499248
Frågan om Bruno. Bonnier, 2000. ISBN: 9100573027

-------------
Lyssna
Ali Hussein Ett telefonsamtal hem: New Meaning Radio på SR c tema familjen. Ali har spelat in ett vanligt samtal med sin bror och mor som visar hur det är när den enda kontakten med familjen går via telefonen. Lyssna här

He's a real Nowhere Man,
Sitting in his Nowhere Land,
Making all his nowhere plans
for nobody.
(Lennon)
Lyssna (wav)

Appropå ingenstans, läs också
Tidiga sorger av Danilo Kiš
Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman
Stranger on a Train av Jenny Diski

Istanbul av Orhan Pamuk

2005-10-24T20:27:00.000+02:00

Orhan Pamuk har bott hela sitt liv i Istanbul. Han vet inget om resande, att röra sig mellan kulturer och språk, inget om exil eller rotlöshet. Han hämtar sina snacks på samma gata som han alltid har bott på. Memories and the City: minnen och staden. När Orhan Pamuk berättar om Istanbul berättar han om sig själv, när han berättar om sig själv berättar han om Istanbul.

Farmor gav Istanbul en slant och sa Istanbul är så duktig så Istanbul blir nog arkitekt eller läkare när Istanbul blir stor.

I Istanbul beskrivs den kommunala melankolin, hüzün. Hüzün i staden med en döende kultur där det nya står obekvämt bredvid ett ospelat piano, med felsydd blus i ett finrum.

I am speaking of the evenings when the sun sets early, of he fathers under the streetlamps in the back streets returning home carrying plastic bags. Of the old Bosphorus ferries moored to deserted stations in the middle of winter, where sleepy sailors scrup the decks, pail in hand and one eye on the black-and-white television in the distance; of the old booksellers who lurch from one financial crisis to the next and then wait shivering all day for a cutsomer to apperar: of the barbers who complain that men don't shave as much after an economic crisis; of the children who play ball between the cars on cobblestoned streets; of the covered women who stand at remote bus stops clutching plastic shopping bags and speak to no one as they wait for the bus that never arrives; of the empty boathouses of the old Bosphorus villas; of the teahouses packed to the rafters with unemployed men; of the patient pimps striding up and down the city's greatest square on summer evenings in search of one last drunken tourist; of the broken seesaws in empty parks; of ship horns booming through the fog; of the wooden buildings whose every board craked even when they were pashas' mansions, all the more now that they have become municipal headquarters; of the women peeking through their curtains as they wait for husbands who never manage to come home in the evening; of the old men selling thin religious treatises, prayer beads, and pilgrimage oils in the courtyards of mosques; of the tens of thousands of identical apartment house entrances, their facades discolored by dirt, rust, soot, and dust; of the crowds rushing to catch ferries on winter evenings; of the city walls, ruins since the end of the Byzantine Empire; of the markets that empty in the evenings; of the dervish lodges, the tekkes, that have crumbled; of the seagulls perched on ruste barges caked with moss and mussles, unflinching under the pelting rain; of the tiny ribbon of smoke rising from the singel chimney of a hundered-year-old mansion on the coldest day of the year; of the crowds of men fishing from the sides of the Galata Bridge; of the cold reading rooms of libraries; of the street photographers; of the smell of exhaled breath in the movie theatres, once glittering affairs with gilded ceilings, now porn cinemas frequented by shamefaced men; of the avenues where you never see a woman alone after sunset; of the crowds gathering around the doors of the state-controlled brothels on one of those hot blustery days when the wind is coming from the south; of the young girls who queue at the doors of establishements selling cut-rate meat; of the holy messages spelled out in lights between the minarets of mosques on holidays that are missing letters where the bulbs have burned out; of the walls covered with frayed and blackened posters; of the buses packed with passengers; of the mosques whose lead plates and rain gutters are forever being stolen; of the city cemeteries, which seem like gateways to a second world, and of their cypress trees; of the dim lights that you see of an evening on the boats crossing from Karaköy; of the little children in the streets who try to sell the same packet of tissues to every passerby; of the clock towers no one ever notices; of the history books in which children read about the victories of the Ottoman Empire and the beatings these same children recieve at home; of the days when everyone hs to stay home so the electoral roll can be compiled or the census can be taken; of the days when a sudden curfew is announced to facitlitate the search for terrorists and everyone sits at home fearfully awating "the officials"; of the readers' letters, squeezed into a corner of the paper and read by no one, announcing that the dome of the neighborhood mosquie, having stood for some 375 years, has begun to cave in and asking why the state has not done something; of the underpasses of the most crowded intersections; of the overpasses in which every step is broken in a different way; of the girls whor read Big Sister Güzin's column in Freedom, Turkey's most popular newspaper; of the beggars who accost you in the least likely places and those who stay in the same spot uttering the same appeal day after day; of the powerful whiffs of urine that hit you on crowded avenues, ships, passageways, and underpasses; of the man who has been selling postcards in the same spot for the past forty years; of the reddish-orange glint in the windows of Üsküudar at sunset; of the earliest hours of the morning, when everyone is asleep except for the fishermen heading out to sea; of that corner of Gülhane Park that calls itself a zoo but houses only two goats and three bored cats, languishing in cages; of the third-rate singers doing their best to imitate American vocalists and Turkish pop stars in cheap nightclubs, and of first-rate singers too; of the bored high school students in never-ending English classes where after six years no one has learned to say anything but "yes" and "no"; of the immigrants waiting on the Galata docks; of the fruits and vegetables, garbage and plastic bags and wastepaper, empty sacks, boxes, and chests strewn across abandoned street markets on a winter evening; of beautiful covered women timidly bargaining in the street markets; of the young mothers struggling down the streets with their three children; of all the ships in the sea sounding their horns at the same time as the city comes to ahalt to salute the memory of Atatürk at 9:05 on the morning of November tenth; of a cobblestone staircase with so much asphalt poured over it that it that its steps have disappeared; of marble ruins that were for centuries glorious street fountains but now stand dry, their faucets stolen; of the apartment buildings in the side streets where during my childhood middle-class families - of doctors, lawyers, teachers, and their wives and children - would sit in their apartments listening to the radio in the evenings, and where today the same apartments are packed with knitting and button machines and young girls working all night long for the lowes wages in the city to meet urgent orders; of the view of the Golden Horn, looking toward Eyüp from the Galata Bridge; of the simit vendors on the pier who gaze at the view as they wait for customers; of everything being broken, worn out, past its time; of the storks flying south from the Balkans and northern and western Europe as autumn near, gazing down over the entire city as they waft over the Bosphorus and the islands of the Sea of Marmara; of the crowds of men smoking cigarettes after the national soccer matches, which during my childhood never failed to end in abject defeat; I speak of all of them.

Kapitel 1
__________________
Orhan Pamuk

Istanbul. 2003. A.A Knopf, 2005: ISBN 1-4000-4095-7
Snow

Mörk vår & Jasminmannen av Unica Zürn

2005-10-06T11:11:00.000+02:00

Om hon är galen kommer hon att kunna roa sig själv.

Jag har haft Mörk vår & Jasminmannen liggande bredvid bloggen ett tag. Boken är skitbra, visst en klassiker som psykosskildring, läs den vill jag ha sagt.

När jag surfat runt på den läser jag att det är självbiografiskt och saker som att man får en förståelse för Unica Zürn själv genom att läsa dom här böckerna. Men är det så självklart att det är hennes egen sjukdom hon beskriver? Kan det vara så att vi tar för givet att det är självbiografiskt bara för att författaren själv var sjuk? Kan det inte tänkas att Unica Zürn faktiskt berättar om något hon vet något om (sjukdomen), men att det för den skull inte handlar om just hennes egen sjukdom? Författaren använder "hon", inte "jag". Och Unica Zürn kunde uttrycka sig och berätta (minst sagt).
__________________
Unica Zürn

Mörk vår & Jasminmannen. 1967. Vertigo förlag, 2004.: ISBN 91-85000-12-4

Mer

UNICA ZÜRN: Drawings from the 1960s. ubu gallery

Bok: Unica Zürn - Mörk vår & Jasminmannen. Två berättelser av Unica Zürn finns nu på svenska: mörka, olycksbådande och av självbiografiskt stoff Jenny Högström i Göteborgs-Posten. Recension

Det vakre hullet i surrealismefortellingen Artikel

Germs: A Memoir of Childhood av Richard Wollheim

2005-10-06T10:46:00.000+02:00

As a child, I loved lists of all sorts, and found that all sorts of things could be listed. I listed the sails on a windjammer, not knowing how they worked, and the names of philosophers, not knowing what they were, and, a particular source of pleasure, the names of royal mistresses and of royal favourites, not knowing how they earned their keep. I listed the flags of the different nations, and their capital cities, and the rivers on which these cities stood. I listed butterflies, and the names of Napoleonic marshals, and shirtmakers in London, in Paris, in Venice. When on a journey I had, as a matter of singular urgency, to list in what became a succession of small red notebooks the names of the places we went through, often with a pencil that went blunt when I needed it most, I learned out of necessity countless ways in which place names could be discovered by a small boy sitting in the back seat of a car, and craning his neck so as to see out of the window. There were the wasp-coloured AA signs, there was the writing over the local post office, there were ancient milestones, and, in many counties, signposts had a finial, cone-shaped or circular, giving the name of the nearest town or village. To grown-ups, or those I met, these clues were unknown, or were so until the war came and they were ostentatiously swept away so as not to give assistance to enemy parachutists, but to a small boy, always in doubt that he had been anywhere unless he could write the name down with a pencil in a notebook, these signs had a value born of desperation. And, of all these lists, the most necessitated - though, even if I could have, I never would have entrusted it to paper - was a catalogue of the various ways in which the unreliability, the incontinence, of the body forced itself on my attention. I memorised the different shapes, and colours, and outlines, sharp or blurred, with which scabs, and bruises, and grazes, can mark the skin, nor was I content until I also had a mental list of the yet more formless stains that shame a child's underclothing as the secretions of the body spread outwards, and I would try to commit them to memory even as, in the sanctuary of the lavatory, I endeavoured to remove their physical traces.

Germs: A Memoir of Childhood minns hur obekvämt det är att vara barnet Richard Wollheim, människa. Kroppen passar inte, rummet passar inte kroppen, känslor som inte passar sig. Mycket finns att vara rädd för, orden finns inte att beskriva, förståelsen finns inte för att förstå. Klumpigt, pissigt, nojigt, pinsamt, svagt. Babblande obekant mamma, pappa som blir utråkad i barnets sällskap. Kärlek skräck.

Fear, so far from making a coward of me, calls upon me to flee safety, as though it is only so long as there is safety that danger exists.

***
Germs är en osannolikt bra bok, öppet, personligt insiktsfullt stort jobbigt och roligt.
__________________
Richard Wollheim

Germs: A Memoir of Childhood. 2004. The Waywiser Press: ISBN: 0-375-41169-0

Läs mer:
Wollheim makes clear that "everything I have lived through either has been completely forgotten or is as yesterday". Passages of childhood offer themselves to his adult inspection in hallucinatory detail, and with a sense that if something is remembered it is for a reason.
The digested tract
Alan Hollinghurst is fascinated by Richard Wollheim's complex and beautiful memoir of childhood, Germs

Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman

2005-10-06T10:19:00.000+02:00

En bit bort från stan och aldrig dagen efter en kväll ute har jag långsamt tagit mig igenom Per Hagmans bok om sig själv - Att komma hem ska vara en schlager.

Ibland skriver han man om sig själv och det är poängen med att läsa Per Hagmans bok. Den stannar inte vid honom.

Att komma hem ska vara en schalger handlar om den andra slags hemlösheten, där förskjutning, förflyttning, förflackning och halka gör att inget och ingenstans är ens bo. Den handlar om att inte ha hem i ställen, eller nej människor (eller falkar) och det handlar om sätt att leva med det.

Man hittar till slut en restaurang som är öppen utan att vara abonnerad. Man är den enda gästen. Den enda. Hela den millennielikgiltiga pakistanska och egyptiska personalen står och hänger i ett hörn och betraktar en och det är mycket svårt att byta ut mineralvattenglasets innehåll mot vodka. Det är panoramafönster ut mot havet och man tänker att om nu någon mot förmodan passerade på strandpromenaden utanför och tittade in när den enda gästen i den hårt upplysta lokalen på ett Mr Bean-sätt satt och bytte ut innehållet i sitt glas skulle det hela se oändligt sorgligt ut. Men det känns inte sorgligt. Det är ju bara en Edward Hopper-målning av en man med barnsligt leende som i vanlig ordning äter sin middag ensam. Och som har beställt in en trerätters middag ensam. Och som har beställt in en trerätters men inför desserten inser att det bara är tio minuter kvar av årtusendet och därför lägger pengar på bordet och går till den enda baren som inte är förbokad; en australiensisk dykarpub där några sammansvetsade dykargäng står drängfulla och gapigt inväntar det nya årtusendet. En tv i baren flimrar fram tolvslaget från olika platser i världen och mannen med barnsligt leende går in på toaletten och häller det sista ur vodkaflaskan i sin grogg, eftersom starkspriten i Sharms groggar i stort sett alltid är utspädd eller humbug. Sedan går mannen med barnsligt leende ut i baren igen och väntar in tolvslaget och skålar så med sig själv i ett hav av primalskrikande tyska och engelska dykare. Sedan promenerar han til kasinot och blir bekant med en modellagenturägare från Milano och dennes späda och söta amerikanska flickvän. Mannen med barnsligt leende tänker att alla sorters nätter är roliga. Mannen med barnsligt leende förnekar sig aldrig. För mannen med barnsligt leende är bekymmerslösheten det stora bekymret.

Jag har aldrig läst någon av Hagmans romaner. Dom är visst skitdåliga. Att komma hem ska vara en schlager är inte skitdålig.
_________________
Per Hagman

Att komma hem ska vara en schlager. 2005. Albert Bonniers förlag. Pocket ISBN: 9100106232

What I Lived for av Joyce Carol Oates

2005-08-25T20:20:00.001+02:00

Jag hade läst Det var vi som var Mulvaneys och Mitt i livet och förstått varför Joyce Carol Oates är stor. What I Lived for är en stor bok av Joyce Carol Oates. What I Lived for är en 90-talsbok och pocketen var lika fräsch när jag köpte den som ordet 90-talsbok låter - gulnad, blanksvart och otymplig.

I What I Lived for får vi följa politikern=affärsmannen Corky Corcoran genom ett par dagar när han tinas upp och sammanbrottet måste komma. Vi följer mannen från

Corky's stories have one thing in common, of course: Corky is the center

till

- and Corky astonishes and embarrasses his Uncle Sean, Jesus! and himself, bursting into tears like a woman.

Jag kunde ändå inte ha gjort något blir till Varför har jag aldrig gjort något åt någonting någon gång. Corky Corcorans ras visas upp från sidan ett till sidan sexhundra och någonting. När jag var på säg 450 hamnade boken i en pöl med mjölk. Från 450 till 550 läste jag en Tesa-tejpad bok med blöta genomskinliga sidor. Sen började boken lukta sopor. Lagom till slutklämmen hade boken torkat, blivit böljig, ännu gulare men slutat lukta.
__________________
Joyce Carol Oates

What I Lived for. Penguin, 1995: ISBN: 0452272696
Det var vi som var Mulvaneys. Bonnier pocket, 2003. ISBN: 91-0-010192
Mitt i livet. Bonnier pocket, 2003. ISBN: 91-0-010192-3

************
To be awake is to be alive. I have never yet met a man who was quite awake. How could I have looked him in the face?
What I Lived for pekar mot Henry David Thoreau. Här andra kapitlet i Walden, Where I Lived, and What I Lived For.

Simplify, simplify.

Novell Softcore av Joyce Carol Oates här.
***

jorden

2005-08-22T21:12:00.000+02:00

Nicole Krauss The History of Love råkar i ett sidospår påminna om att jorden håller på att gå under:

7. IF THINGS GO ON LIKE THIS
---
A few months back, the night before his fifteenth birthday, I'd decided to make Misha a card with a butterfly on it. I went online for a picture of a Russian butterfly, but instead I found an article reporting that most butterfly species had declined in numbers over the last two decades, and that their extinction rate was about 10,000 times higher than it should be. It also said that an average of seventy-four species of insects, plants, and animals become extinct every day. Based on these and other rightening statistics, the article reported, scientists believe that we are in the midst of the sixth mass extinction in the history of life on earth. Almost a quarter of the world's mammals face extiction within thirty years. One out of eight species of birds will soon be extinct. Ninety percent of the world's largest fish have disappeared in the last half century.

I did a search on mass extinctions.

The last mass extinction happened about 65 million years ago, when an asteroid probably collided with our planet, killing all the dinosaurs and about half of the marine animals. Before that was the Triassic extiction (also caused by an asteroid, or possibly volcanoes), which wiped out up to ninety-five percent of the species , and before that was the Late Devonian extinction. The current mass extinction will be the quickest in earth's 4.5-billion-year history and, unlike those other extincions, isn't caused by natural events, but by the ignorance of human beings. If things go on like this, half of all species on earth will be gone in a hundered years.

Jag kom då att tänka på två trädgårdsböcker

Jordens täppor. En bok som Karolinas kolonilottsmamma har godkänt. Lena Israelsson har åkt runt i världen och besökt odlingslotter och beskriver smarta lösningar för grönsaksodling.

Pests, Diseases and Disorders of Garden Plants. Fläckar, krulliga blad och bulliga bomullsbon reds ut i den här smart uppbyggda boken, där man börjar med att säga vilken växt man oroar sig för, sen kommer det en lista med kända problem för just den växten, där letar man sig ner till rätt problemformulering, kollar kanske av mot en plansch och läser sen vad problemet orsakas av, och slutligen vad man ska göra.

Sen läste jag en artikel som jag tyckte om i Guardian Review där Robert Macfarlane har svarat sina läsare på deras respons på en tidigare artikel om naturböcker. Artikeln handlar om att man inte kan förstå mer än kanske ett fält på ett helt liv och att om en naturbok handlar om en grästuva så vinner den över den bok som heter Antarktis.

Han berättar att folk skickat in hundratals rekommendationer för ett bibliotek av såna naturböcker:

These recommendations have come in many forms. Some people sent parts of their place: in one envelope a feather, and a hoop of dried grass, combed from a Carmarthenshire field; in another, a folding of a bark-rubbing from a Strontian oak-tree. Favourite passages of writing were transcribed, or photocopied. Books and images were sent. All the letters were passionate, and very generous-spirited.

Robert Macfarlane, liksom Nicole Krauss, påminner oss om att jorden håller på att gå under.
In 2003, the first report from the Millennium Ecosystem Assessment (MEA) - an inquiry board consisting of 1,300 experts from 95 countries - was released. Its dark conclusion was that 60% of the ecosystem services that support life on Earth are being degraded or used unsustainably. If these trends are not reversed, the report observed, the consequences will include "the emergence of new diseases, sudden changes in water quality, creation of 'dead zones' along the coasts, the collapse of fisheries, and shifts in regional climate".

Läs hela artikeln: Where the wild things were.

***

Jag kan inte sluta titta på omslaget. Dom rosa människorna rensar kyckling.

Prenumerera här.

***
Mer om människan och hennes absurda förhållande till naturen: Hullabaloo in the Guava Orchard av Kiran Desai. Sampath slutar gå till sitt jobb på posten och klättrar upp i ett träd.

***
Appropå träd: Träd i Stockholm. Beställ den här.
__________________
Nicole Krauss
The History of Love. 2005. W.W. Norton: ISBN 0-393-06034-9

Lena Israelsson

Jordens täppor. Wahlström & Widstrand, 2002. ISBN: 9146182837

Stefan Buczacki, Keith Harris, Brian Hargreaves

Pests, Diseases and Disorders of Garden Plants. Collins, 2005. ISBN: 0007196822

Kiran Desai

Hullabaloo in the Guava Orchard. 1998. Faber and Faber: ISBN 0-571-1957-7

Träd i Stockholm. Stockholms stad, 2003. ISBN 91-631-4850-1

Palestine av Joe Sacco

2005-07-28T09:05:00.000+02:00

I'm blinking fast, snapping mental pictures and thinking, "This'll make a great couple of pages in the comic" - a weird scene of a pitching car with the rain going torrential while Sameh strains to see over his shoulder into the dark and fumbles with the gears to back us out of another washed-out path... and that's me next to him and this is my happiest moment... I've made it, you understand, I've come hundereds of miles via planes and buses and taxis to be precisely here: Jabalia, the must-see refugee camp of the Gaza Strip, the intifada's ground zero, a Disneyland of refuse and squalor... and here I am, brushing up against the Palestinian experience, a goddamn adventure cartoonist who hasn't changed his clothes in days, who's stepped over a few dead rats and shivered from the cold, who's bullshitted with the boys and nodded knowlingly at their horrible narratives... and I'm pinching myself in a car in the dark in a flood, giddy from the ferocity outside, thinking, "Throw it at me, baby, I can take it," but I've got the window rolled up tight...

Joe Sacco håller visst just nu på med en bok om Rafah. Han gjorde serierna om Palestina efter berättelser han samlat in och egna upplevelser från besök han gjorde i olika flyktingläger 1991-92. Palestine slutar med att hans buss, på väg till Egypten kört vilse, backar ut ur just Rafah av rädsla för palestinska småkillar och i stället stannar vid en gränspost och frågar israelisk militär om vägen.

Rafah juli 2005 http://www.flickr.com/photos/rafah/

__________________
Joe Sacco

Palestine. 1991-92. Fantagraphics Books, 2001: ISBN 1-56097-432-X
----------------

Några rader om The Fixer här på Böckerna.

Complecancy Kills Joe Sacco i Irak över en helg (tar ett tag att ladda in men värt det). Från Guardian: sacco1.pdf

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro

2005-07-20T19:02:00.000+02:00

Kathy H. minns och berättar om uppväxten på internatet Hailsham, flytten till the Cottages och vad som sen blev. Never Let Me Go handlar om tre vänner, Kathy, Ruth och Tommy, som försöker hitta meningen med att göra något, älska, skapa, fantisera, lära sig saker.

Frågorna om meningen med deras liv är ställda på sina spetsar. Hailsham finns för förvaring men också för att trots allt ge barnen en barndom. Barnen har inga föräldrar och kan inte bli föräldrar. Dom finns för att donera sina organ till 'vanliga' människor. Innan dom blir donatorer ska dom ta hand om andra donatorer, vara carers.

Vartefter Kathy, Ruth och Tommy blir äldre klokare och förstår varför dom finns, försöker dom göra det något meningsfullt med det liv dom har. Och det gör dom genom att vara duktiga. Duktiga på att vara barn, studenter, carers, donatorer.

Ett rykte cirkulerar på Hailsham. Det handlar om att man kan få extra tid till liv om ett par kan bevisa att dom är kära i varandra. Kärleken som ska övervinna döden.

Läs mer om Never Let Me Go under länkarna nedan och missa inte intervjun i The Agony Column.

Första kapitlet Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro
__________________
Kazuo Ishiguro

Never Let Me Go. 2005. A.A Knopf: ISBN 1-4000-4339-5
The Ramains of the Day. 1989.

----------
if only...
Intervju med Kazuo Ishiguro i The Agony Column. (40 min. Från 25/4 2005. Mp3.)

'When you become a parent, or a teacher, you turn into a manager of this whole system. You become the person controlling the bubble of innocence around a child, regulating it. All children have to be deceived if they are to grow up without trauma.' 'For me, England is a mythical place' Intervju i Guardian.

This extraordinary and, in the end, rather frighteningly clever novel isn't about cloning, or being a clone, at all. It's about why we don't explode, why we don't just wake up one day and go sobbing and crying down the street, kicking everything to pieces out of the raw, infuriating, completely personal sense of our lives never having been what they could have been. Recension i Guardian.

Never Let Me Go is unlikely to be everybody's cup of tea. The people in it aren't heroic. The ending is not comforting. Nevertheless, this is a brilliantly executed book by a master craftsman who has chosen a difficult subject: ourselves, seen through a glass, darkly.
Brave New World - Kazuo Ishiguro's novel really is chilling. Margaret Atwood om Never Let Me Go i Slate.

------------------

AURANS BAKGRUND
Jag beställde boken i en amerikansk utgåva och blev nyfiken på det förbryllande mystifika omslagsfotot. Fotot heter Christina och är taget av en engelsk flygpionjär, Lietenant Colonel Mervyn O'Gorman, på 10-talet. Han plåtade för att prova färgfotografering med autokromteknik. Han lät motiven bära rött för att testa autokromens möjligheter.

Christina at Durdle Door, Dorset, 1912.
Foto: Lietenant Colonel Mervyn O'Gorman

20060328
Guardian Book Club lusläser Never Let Me Go:
* Future imperfect

Kazuo Ishiguro on how a radio discussion helped fill in the missing pieces of Never Let Me Go

Throughout the 1990s I kept writing pieces of a story about an unusual group of "students" in the English countryside. I was never quite clear who these people were. They lived in wrecked farmhouses, and though they did a few typically student-like things - argued over books, worked on the occasional essay, fell in and out of love - there was no campus or professor in sight. Some strange fate hung over these young people, but again, I didn't know precisely what it was. (In those days, my mind kept turning to nuclear weapons.)

* A life half lived

The restrictions Kazuo Ishiguro places on the language of his narrator mirror the seclusion of her artificial life, says John Mullan

The narrative is marked by her attempts to get her story straight. The signs of her awkwardness - "I should explain", "I'll first have to give you the background" - are artfully threaded into the narrative. Trying to remember things is all that you can do. "Maybe I'm remembering it wrong"; "What I do remember is"; "I'm not sure". A narrator who has no past beyond herself - no family history - has a special need to recollect.

Motherless Brooklyn av Jonathan Lethem

2005-07-20T15:50:00.000+02:00

Lionel Essrog är en av de fyra föräldralösa ungar som hamnat under Frank Minnas beskydd. Det är Tony som tror sig vara italienare, Steve Grossman stor mage liten hjärna, basketkillen Danny Fantl och runkaren Gilbert och så Lionel, a Free Human Freakshow, med Tourettes syndrom. Motherless Brooklyn.

Minna's Court Street was the Old Brooklyn, a placid ageless surface alive underneath with talk, with deals and casual insults, a neighborhood political machine with pizzeria and butcher-shop bosses and unwritten rules everywhere. All was talk except for what mattered most, which were unspoken understandings.

Pojkarna får kostymer, tror sig först vara flyttfirma och limousinservice, sen detektiver och kallar sig Minna Men. Någon sticker en kniv i Minna och Lionel ger sig ut, som den deckare han är, för att hitta mördaren.

Minna Men wear suits. Minna Men drive cars. Minna Men listen to tapped lines. Minna Men stand behind Minna, hands in their pockets, looking menacing. Minna Men carry money. Minna Men collect money. Minna Men don't ask questions. Minna Men answer phones. Minna Men pick up packages. Minna Men are clean-shaven. Minna Men follow instructions. Minna Men try to be like Minna, but Minna is dead.

Tell your story walking.
__________________
Jonathan Lethem

Motherless Brooklyn. 1999. Vintage contemporaries, 2000. Pocket: ISBN 0-375-72483-4
The Fortress of Solitude 2005

________________

> Jonatham Lethem's Motherless Brooklyn Read by Steve Buscemi
> (mp3 excerpt i Salon)

...............
Wheels within wheels was another of Minna's phrases, used exclusively to sneer at our notions of coincidence or conspiracy. If we Boys ever dabbled in astonishment at, say, his running into three girls he knew from high school in a row on Court Street, two of whom he'd dated behind each other's backs, he'd bug his eyes and intone: wheels within wheels. No Met had ever pitched a no-hitter, but Tom Seaver and Nolan Ryan both pitched them after being traded away--wheels within wheels. The barber, the cheese man and the bookie were all named Carmine--oh yeah, wheels within wheels, bigtime. You're onto something there, Sherlock.
Utdrag ur Motherless Brooklyn

"Frank, what happened?"

"Knife," said Minna. "No biggie."

"You're gonna be all right?" Coney was asking and willing it at once.

"Oh, yeah. Great."

"Sorry, Frank."

"Who?" I said. "Who did this?"

Minna smiled. "You know what I want out of you, Freakshow? Tell me a joke. You got one you been saving, you must."
Utdrag ur Motherless Brooklyn.

Lethem harnesses the engine of a familiar genre to transport us to a territory uniquely his own. It comes as no surprise that he uses Tourette's as an excuse for some heady verbal pyrotechnics. (My favorite Essrog riff: "He's just a big mouse, Daddy, a vigorous louse, big as a house, a couch, a man, a plan, a canal, apocalypse.") More unexpected is the sympathetic warmth he brings to the characterization of Lionel. "Motherless Brooklyn" has a few problems -- including some cartoonlike stock characters and one scene near the end that flirts with maudlin sentimentality -- but it works far better than the average hip postmodern novel in terms of sheer emotional impact. "Motherless Brooklyn". Salon Reviews

In other words: once there were giants, with magical powers, secret identities, Technicolored underwear, and swishy capes. Male adulthood proved to be much less fun than the masked dreams of pop culture had led little boys to believe. Growing up stunted us. The primary emotions and psychic wounds of the Marvel superhero are as drums and trumpets to the disappointed marimba tinkle and sneezy regrets of the fortysomething salaryman. "Perhaps," says Lethem, "superheroism was a sort of toxin, like a steroid, one with a punitive cost to the body" ?but we can't help feeling that, for him, we traded in the experience of living large (James Dean, Godzilla) for the poignant (a wild pitch, a broken shoe lace) and the ignoble (cowardice, envy: "Bite my crank, Super Goat Man!"?the taunt of two college boys trying to provoke the aging comic book hero to use his superpowers as he climbs a clock tower toward them and the giant paper clip they wave down at him as if it were an "enormous phallus").Welcome to New Dork. Artikel om Jonathan Lethem appropå The Fortress of Solitude. John Leonard i New York Review of Books, April 7, 2005

Gaza Blues av Samir El-youssef och Etgar Keret

2005-07-10T14:45:00.000+02:00

Hamlet, you noble soul
Glory to your name
But, if you had been living in this country
You would have become a bastard,
A revolutionary pimp,
Or a fucker of a freedom fighter!

Poemet är Bassems i The Day the Beast Got Thirsty, Samir El-youssefs del i Gaza Blues.

Bassem finns i ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Han ger en resebyråman en sedelbunt för ett visum till Tyskland som han förstår att han inte ska få ändå. Han borde leta efter sin kompis. Han glömmer bort att gå och se om han har fått sitt Tysklands-visum. Bassem säger hej hejdå till personer han aldrig kommit ihåg att komma ihåg och säger jo jag är verkligen intresserad av att läsa din bok, ungefär på samma sätt som resebyråmannen sagt att han ska på hedersord ordna det där visumet. Bassems namn måste man säga minst två gånger innan Bassem lyssnar.

sometimes I did not know where I was going to, nor coming from, nor whether, in the first place, I was going or coming.

Han har fantasier om att skjuta sina grannar och sen dricka kaffe. Han knarkar och ska skriva kurdistanska nyhetsbrev (som han skiter i). Bassem vill inte slåss, Bassem vill fly. I stället för att locka hem sin försvunna kamrat med tjejen som ser ut som en apa men som kamraten är kär i så nyper Bassem henne.

I got close to her, and pinched her. She laughed and pinched me. I slapped har bare arm, and she slapped mine. I bit her neck and she bit mine, and soon we were lying on the carpeted floor, her head on my shoulder.

Yes, I thought to myself, we must get married, Dalal and I. We will get married, and have ten children but then they will die, and have their photos as huge posters glued to the walls of the Camp, declaring them as heroic martyrs who have died while fighting the Zionist enemy. And Dalal and I would be the proud parents of ten martyrs. After that Israel could invade Lebanon again, destroy the Camp and fuck us all up, so we die and get the hell out of this fucking life.

Bassem gråter när han förstår att resebyråmannen lurat honom och sen blir han glad för att han hade rätt om resebyråmannen.

Etgar Keret har skrivit en rad korta berättelser, om kvinnan som limmar sig själv till taket, en snubbe som beställer meningen med livet för 9.99 med frakt, sonen till chefen för Mossad som inte vet att han är sonen till chefen för Mossad, adidas-skorna som pojken inte vill bära för att dom är gjorda i Tyskland.

Efter varje bombattentat i Israel så ska offren obduceras, trots att det väl sällan kan råda något direkt tvivel om dödsorsaken. En av berättelserna, Surprise Egg, handlar om en obducent som upptäcker att en ung kvinna varit full av cancer. Ska han berätta det för hennes man? Ska han lindra smärtan genom att säga hon skulle dött snart ändå och

On the other hand, this new could make the grief even more distressing and turn her arbitrary and horrible death inte something much more horrible: a death experienced twice over in a sens, making it inevitable, as if someone up there wantetd to make absolutuely sure, and no "what ifs" could have saved her, not even hypothetically.

Mannen identifierar sin fru genom att titta på hennes fot. Obducenten berättar inte om cancern för mannen.

"If only she hadn't gone to work that day", he thought, forcing himself to get up, "if only I'd driven her. She'd still be alive now, sitting here in the kitchen with me."
__________________
Samir El-youssef och Etgar Keret

Gaza Blues. 2004. David Paul, London: ISBN 0-9540542-4-5

Throughout, Youssef masters a sort of winding, coiling and expanding stoned logic that makes the novella a hysterical read, often with creeping meaning. At one point Bassem is told that the Kurdish cause is the twin sister of the Palestinian cause. From this, he decides the French Revolution must be the older sister and the Iranian revolution the younger sister. "Then I thought that our Revolution had too many siblings," writes Youssef. "What madness."
Artikel som fick mig att beställa boken.

These two new voices from Israel and Palestine have no common political agenda (they don't talk about politics to each other), but share a stated desire to make the conflict more complex for their readers. Complex as human life is complex: maddening, contradictory, filled with conflicting emotions, weaknesses, dreams, failings. For those who have not travelled to this region, your only recourse is literature, which addresses why the conflict is so intractable and why the dehumanisation of the enemy through slogans makes the desired resolution so impossible. The wit, daring, and sheer bloody-minded audacity of these marvellous stories makes it, for me, the book of the year for anyone who prefers to listen to the voices of the people of this region instead of the sound of their own rhetoric.
Recension av Linda Grant i Guardian

As I Lay Dying av William Faulkner

2005-06-28T21:43:00.000+02:00

---my father used to say that the reason for living was to get ready to stay dead a long time.

Dom lägger Addie Bundren med axlarna i den smala delen på kistan för att bröllopsklänningen ska få solfjädras ut i den bredare delen och sen ger dom sig iväg mot Jefferson, Mississippi för att begrava henne. Det är Addies söner Darl som närvarar plågsamt uppmärksamt, Cash som snickrade kistan, Jewel som alltid hatat sin mamma och minstingen Vardaman, dottern Dewey Dell, gubben Anse, en kärra, ett par märrar och Jewels älskade häst.

Anse hatar vägen, han hatar rörelse. Dewey Dell fortsätter att vara den piga Addie gjort henne till. Darl kämpar med sin sömn och sitt förstånd.

In a strange room you must empty yourself for sleep. And before you are emptied for sleep, what are you. And when you are emptied for sleep, you are not. And when you are filled with sleep, you never were.

Addies död gör dem märkbara för varandra och det tillsammans med resan gör att Darls sista strimma begravs med sin mor.

Läs As I Lay Dying.
__________________
William Faulkner

As I Lay Dying. 1935. Vintage Classics-pocket. ISBN 0-099-47931-1
The Sound and the Fury. 1931

Ladda ner As I Lay Dying (och The Sound and the Fury)

It is easy enough to say that man is immortal simply because he will endure: that when the last dingdong of doom has clanged and faded from the last worthless rock hanging tjavascript:void(0)
Publishideless in the last red and dying evening, that even then there will still be one more sound: that of his puny inexhaustible voice, still talking.
William Faulkner's speech at the Nobel Banquet at the City Hall in Stockholm, December 10, 1950

Drown av Junot Díaz

2005-06-09T07:04:00.000+02:00

Drown är en samling berättelser med samma pojke, kille, unge man - från Dominikanska republiken, nu i New Jersey, USA. Det är killen, hans äldre bror och deras mamma. Pappan fanns där i början, när pojken skulle vänjas av med att spy i bilen.

These were the only times me and Papi did anything together. When we were alone he treated me much better, like maybe I was his son or something.

Pappan kommer sedan tillbaka, men bara i killens fantasi:
I would see him coming from my trees. A man with swinging hands and eyes like mine. He'd have gold on his fingers, cologne on his neck, a silk shirt, good leather shoes. The whole barrio would come out to greet him.

Det är mamman som sitter och vilar en timme efter ena jobbet för att göra nästa, mamman som köper skor, skolböcker, skickar iväg pojkarna över sommaren. En gång tror också mamman att pappan ska komma tillbaka. Hon ordnar välkomstfest, han dyker aldrig upp och mamman sticker.

She didn't treat me badly on her return but we were no longer as close; she did not call me her Prieto or bring me chocolates from her work. That seemed to suit her fine. And I was young enough to grow out of her rejection. I still had baseball and my brother. I still had trees to climb and lizards to tear apart.

Berättelserna handlar om att jobba med att leverera biljardbord till hus som lagt ut gamla Washington Post på golvet hela vägen från dörren till the game room och bjuder vatten ur en pappersmugg, How to Date a Browngirl..., om att slå ner ungen med deformerat ansikte, om Aurora:

I made up this whole new life in there. You should have seen it. The two of us had kids, a big blue house, hobbies, the whole fucking thing.

She ran her nails over my side. A week from then she would be asking me again, begging actually, telling me all the good things we'd do and after a while I hit her and made the blood come out of her ear like a worm but right then, in that apartment, we seemed like we were normal folks. Like maybe everything was fine.
__________________
Junot Díaz

Drown. 1996. Riverhead Books, pocket. ISBN 1-57322-606-8

This American Life om Advice, "How to".
Act Two. How to Date a Browngirl, Blackgirl, Whitegirl, or Halfie. A how-to by Junot Diaz, from his book "Drown." (11 minutes)

Jesse Trevino - Los Camaradas del Barrio (1976)

Stuart - A Life Backwards av Alexander Masters

2005-05-30T16:17:00.000+02:00

Homelessness - it's not about not having a home. It's about something being seriously fucking wrong.

Stuart Shorter säger till Alexander Masters som arbetar med boken om honom: den blir för tråkig. Stuart vill ha en bästsäljare, som det Tom Clancy skriver.

'But you are not an assassin trying to frazzle the president with anthrax bombs' I point out. You are an ex-homeless, ex-junkie psychopath, I do not add.

Stuart - A Life Backwards handlar om Stuart Shorter, en självgod, våldsam trasselsudd. En hemlös som tagit ett hörn i ett parkeringshus, som suttit i alla fängelser, tar heroin, är arg, saknar tidsbegrepp. Dom vanliga hemlösa vill inte ha något att göra med 'Knife Man Dan', 'that mad bastard on level D'.

Stuart säger att en livsavgörande händelse är när han är 10-12 år och upptäcker våld. Stuart, som har muskeldystrofi, rör sig dåligt, spaghetti legs, bendy boy, får tyst på sina mobbare genom att ge största killen en dansk skalle.

Six months later Stuart realised he was no longer in control of his mind.
On the afternoon he discovered violence and head-butted Bobby, Stuart released or created (he can never decide which) an aspect of personality that for a period he toyed with at arm's length, like one of those fictional friends that imaginative children have. But then it grew too strong for him and became himself.

Boken handlar också om hur Alexander Masters kämpar med materialet. En vanlig medelklass-medelålders, som aldrig skrivit en bok. Under perioder av Stuart Shorters liv övertas person av torra händelser, incidenter. Mycket är glömt, mycket handlar om tråkiga långsamma dagar på heroin, på gatan, på kåken. Stuart finns ibland knappt. Och ibland är det bara yap yap yap. Alexander Masters undrar också ibland om det är rätt att ge Stuart så mycket tid, en hel bok. Han trasslar, sitter i ett arbetsrum fyllt av text som handlar om fängelsemat, lim-sniffande, joyriding, ram-raiding, självmord och så vidare och tänker vad i helvete.

Det är Stuart som ger Masters förslaget att berätta historien baklänges. A Life Backwards, krydda upp dramat lite Clancy-likt, hur blev det som det blev med Stuart Shorter.

Stuart Shorter var 33 när han blev överkörd av 11.15 London till King's Lynn-tåget. Boken hade inte hunnit bli färdig.

Första kapitlet (pdf)

Some minutes was long, other minutes was short
Utdrag

__________________
Alexander Masters

Stuart - A Life Backwards. 2005. Fourth Estate. ISBN 0-00-720036-6

"My memory is atrocious, but Stuart's was deliberately atrocious," Masters explains. "I think he chose to forget things and then found he did forget them, just as he chose to be violent and finally became violent.
Intervju med Alexander Masters

I feel so strongly about this strange, funny, sad book that I hardly know where to begin.
Stuart's succession
Rachel Cooke is unexpectedly bowled over by Alexander Masters's beautiful, important portrait of an itinerant, Stuart: A Life Backwards
Recension Observer

The backwards life of Stuart av Tony Gould
Artikel i TLS

Miss Universum

2005-05-19T21:19:00.000+02:00

Nu kan du ge bort dom andra böckerna. Miss Universums bok har kommit.

__________________
Miss Universum
Samlade texter och bilder 1997-2005 av Catti Brandelius. 2005. Ordfront förlag: ISBN 91-7324-949-1

Miss Universums hemsida
Miss Universums boks hemsida

Paradise av A.L. Kennedy

2005-05-09T18:28:00.000+02:00

Hannah försöker förstå var hon är och var hon börjar och slutar. Paradise börjar som om Hannah dåsat till och fått en knuff. Desorienterad, törstig, mitt emellan fortfarande full och bakis från helvetet.

8.42.
But I don't know which one - night or morning. Either way, from what I can already see, I would rather not be involved in all this far beyond 8.43.

Vartefter Hannah får liv mannen med tunt lockigt hår, mitt betalkort, min nyckel blir hon mer och mer nöjd, över duschen, närheten till toan, över att hon har återställare, en flaska med hörn som inte rullar iväg och 700 ml - så mycket rymligare än en pint. I do love liquids.

One of the many pleasures of forgetting is, as we all of us know, remembering. You trot from room to room and can't imagine where you left your keys the night before: without them, you're locked in your house. Under the bed, in the knife drawer, behind the Scotch, behind your shoes, in the pockets of every garment that has pockets, the pedal bin, the compost bin, the bread bin: you have panicked into every likely nook. You sit on your bed, despairing, unsure of who has your spares and if they still like you and then - your hand gently brushes that lovely clump of metal, that heavy, little spider of keys to everything. They've been lounging on the duvet the whole morning, just winking whenever you've passed. But you have them at last and you are happy, much happier than you would have been if you'd picked them up without confusion from their customary place.
This morning it's very clear that I've misplaced at least a day, so you can imagine that I'm pretty much delighted.

Utdrag
__________________
A.L. Kennedy
Paradise. 2005. Jonathan Cape, London. ISBN 9780224062589

A remarkably eloquent tale of alcoholism makes chronic drinking understandable to those who don't. Recension i Salon
Only a real alcoholic could testify to how accurately "Paradise" depicts the affliction, but it does make chronic drinking more understandable to those of us who aren't. Having dried out, Hannah finds "my fresh and sober life unrolls about me, revealing a nice, clean, lunar emptiness." For her, alcohol makes so many things -- sex, memory, the company of other people -- not just bearable but possible.

The road to oblivion. Ali Smith is spellbound by Paradise, AL Kennedy's story of heavy drinking - told from a woman's perspective. Recension i Guardian

Message in a Bottle av NEIL GORDON Recension i New York Times
Hannah's devious alcoholic ways co-exist with a level of saccharine innocence that makes it difficult entirely to believe in her. She consistently justifies her horridness with a kind of philosophizing that leaves the reader trapped in her own crippling self-justification

Where I'm likely to find it av Haruki Murakami

2005-05-01T12:22:00.000+02:00

"Hmm," the girl said. "Have you been looking for a long time?"

"For a long time. Since before you were born."

"Is that right?" she said, staring at her palm for a while. "How 'bout I help you find it?"

"I'd really like that," I said.

"So I should look for something, I don't know what it is but it might be a door or an umbrella or a doughnut or an elephant?"

"Exactly," I said. "But when you see it you'll know that's it."

WHERE I'M LIKELY TO FIND IT
novell av HARUKI MURAKAMI

Ask the Dust av John Fante

2005-04-26T18:36:00.000+02:00

Ask the Dust är den andra bok John Fante skrev. Den första var Wait until Spring, Bandini som jag älskade. I Ask the Dust har Arturo Bandini vuxit upp något, flyttat till Los Angeles och försöker vara författare.

I was twenty then. What the hell, I used to say, take your time, Bandini.

Först i min upplaga finns ett ömt Fante-är-nog-gud-förord från Charles Bukowski 1979 som slutar "That's enough. Now this book is yours." Sen börjar boken. Såhär:

One night I was sitting on the bed in my hotel room on Bunker Hill, down in the very middle of Los Angeles. It was an important night in my life, because I had to make a decision about the hotel. Either I paid up or I got out: that was what the note said, the note the landlady had put under my door. A great problem, deserving acute attention. I solved it by turning out the lights and going to bed.

__________________
John Fante
Ask the Dust. 1939. Ecco, 2002: ISBN 0-87685-443-9
Wait until Spring, Bandini. 1938. Ecco 2002. 265 s. ISBN 0-87685-555-9

Embroideries av Marjane Satrapi

2005-04-26T11:43:00.000+02:00

Serieboken Embroideries är sex iranska kvinnor som dricker te en eftermiddag hemma hos Marjane Satrapis mormor och pratar om sex, män och kärlek. Det handlar om att bli bortgift med en 69-åring när man är 13 - God, have him croak. God, have him get cancer. God, have him hit by a car. God, have him have a heart attack. God, have him be killed by a robber - , om det smarta med att vara älskarinnan - his teeth sparkle, his breath is like perfume - inte frun - his bad breath, his hemorrhoid attacks, his flues - , om att ha fött fyra barn men aldrig ha sett en penis, om att piffa upp ett äktenskap genom att flytta fläsk från rumpan till tuttarna och annat.

Utdrag ur Embroideries.

Jag har inte läst Persepolis som handlar om Marjane Satrapis uppväxt i Teheran och Persepolis 2 som handlar om när hon från Paris flyttar tillbaka till Iran som vuxen. Men jag tänker göra det.

__________________
Marjane Satrapi

Embroideries. Phanteon Books, NY, 2005: ISBN 0-375-42305-2
Persepolis: The Story of a Childhood.
Persepolis 2.

---------------
A Double Life in Black and White av Patricia Storace. Artikel om Marjane Satrapis serieböcker
------------------------
Intervju med Marjane Satrapi i Salon:
The fact is, the world is very fearful, because we don't know who the enemy is. The world is at war, but at war against who? Bin Laden turns into Saddam and Saddam turns into someone else. They all the time talk about security. Security, security, security. But when you talk about security, then everything is about being safe. And being safe also means having less freedom.

It makes a society much more conservative, looking for security. If you have freedom, then you have more risks. It goes together. Myself, I prefer to take some risks, and once in a while it's going to hurt. My grandmother always said the saddest life is to be born a cow and to die a donkey.

What does that mean?

That means you are born stupid, and you're going to die even more stupid.

------------------------
050626
But at no point does Marjane Satrapi feel compelled to spell out why she chose to turn this graphic gossipfest into a graphic novella - or how she wants us to respond to it. It speaks for itself and, to a large degree, to itself, and therein lies its subversive charm. But it is at the same time a daring and brilliantly calculated illumination of a secret space.
Tea and adversity - Maureen Freely lauds Marjane Satrapi's gossipy graphic novel of Iranian history, Embroideries. Recension i Guardian

Seven Types of Ambiguity av Elliot Perlman

2005-04-18T16:18:00.000+02:00

På tryckortssidan finns några numrerade ord. Det står:

1. Triangels (Interpersonal relations) - Fiction. 2. Melbourne (Vic.) - Fiction. 3. Married people - Fiction. 4. Psychiatrists - Fiction. 5. Businessmen - Fiction. 6. Kidnapping - Fiction.

På nästa sida står det:

For Debbie

Bläddrar, ett citat:

God has pity on kindergarten children.
He has less pity in school children.
And on grownups he has no pity at all,
he leaves them alone,
and sometimes they must crawl on all fours...

Och så är det igång. Ensamma människor i svinkalla världar som vrålar vrider sig efter kärlek och något verkligt som gör dom synliga och sanna.

1. Triangels (Interpersonal relations) - Fiction.
Det är Simon, sparkad småskolelärare som har ett förhållande med en prostituerad, Angela som älskar honom, men Simon drömmer fortfarande om Anna, som lämnade honom för över tio år sedan. Anna är gift med Joe. Joe ligger med Angela och berättar för henne om sitt äktenskap. Angela berättar för Simon. Simon kidnappar Sam, Annas och Joes son.

2. Melbourne (Vic.) - Fiction.
Någon har kostym och tror sig veta allt efter ett handslag. Någon jobbar inte. En tredje jobbar fast hon inte behöver. En fjärde, femte, sjätte, sjunde gör vad som helst för pengar till en en bil, ett hus. Det är för långt för barnen att kunna promenera till skolan. Folk kommer inte förbi, du känner ingen i din trappuppgång. Mellan jobbet, hemmet, skolan, träningen händer inget.

3. Married people - Fiction.
Ett exempel. Anna berättar för Joe att Sam har fått svårt att koncentrera sig i skolan:

"They even mentioned ADD."
"What's that?"
"Attention deficit disorder."
"Oh, that's bullshit, Anna. He gets plenty of attention. Is this since the... the night he was taken?"
"That's not what ADD means, and anyway, they say it started before that."
We looked at each other guiltily. My eyes grew moist, and I didn't know why. Perhaps it was the way she was speaking to me. She had not spoken to me in that gentle, soothing tone in the longest time. It was how she still sounded when she was alone with Sam. How in God's name was I meant to know how to be married? It had seemed enough once just to know how to choose a wife.

4. Psychiatrists - Fiction.
Alex Klima är Simons psykolog. Angel är den prostituerade som också hon kan berätta om Simons kärlek för poesin, för Empson och hans tro på otydligheterna, the ambiguities, det icke-extrema, det som inte går att katalogisera som kärnan i att vara människa.

Simon has said that the reason his father had no time for poetry is that he is afraid of the messiness of life. Poetry feeds on all that spills over the boundaries of the usual things, the everyday things with which most people are obsessed, so William has no time for it. He cannot think of anything more unneccessary. What about you? What's your excuse?

5. Businessmen - Fiction.
Joe är uppkomling på ett fondbolag. Laffenden har fått sparken.

Joe: Many people here have never liked Laffenden. He's young an loud, he's made a lot of money, and he's told everyone about it. In this he is like a lot of the people in the firm. Many people here have never liked many people here. When, years later, Laffenden remembers all those eyes watching him carry his boxes from his workstation by the window, down the passages formed between the desks, past the photocopy machine and the water cooler, past reception to the elevator; when he remembers certain half-whispered comments from colleagues who he would not have expected to so relish his demise, comments he was only half meant to hear made in the near orgasmic relief that it is Laffenden and not the maker of the comment who is dead, comments made to themselves, rather than to him, which attempted to explain why this was happening to him and not to them - when, years later, Laffenden remembers all this, he probably won't remember that many people here never liked many people here. He won't remember that it was nothing personal.

6. Kidnapping - Fiction.
Sam kanske kidnappade pojken för att han kan förstå hur det var att vara övergiven. Simons föräldrar låtsades, Anna övergav Simon. Nu överger både Anna och Joe Sam genom att låtsas, vara otrogna, strömlinjeformade och borta.

Joe: Anna gets to make toasted sandwiches for him. Cheese and tomato and cheese and ham. She makes soft-boiled eggs for him, four and a half minutes. He can't grow up without knowing that I know that it's four and a half minutes.

_________________
Elliot Perlman
Seven Types of Ambiguity. 2003. Riverhead Books, : ISBN 1-57322-281-X

Elliot Perlman's Seven Types of Ambiguity, which comes to us hailed as "Australia's equivalent of Jonathan Franzen's The Corrections," is so bad, so incompetent, and so long, there must be broad historical currents involved. New York magazine

Perlman's novel is a colossal achievement, a complicated, driven, marathon of a book. And fashion is the last thing on his mind in what is, in part, an unworldly elegy for values he misses in the mercenary modern Australia he describes. Not that he is a preacher. He is far too subtle, conflicted and areligious for that. He is also too brilliant a storyteller. His narrative structure is intellectually dashing and reading it is an endlessly pleasurable navigation. Observer

---there's a certain irony in Simon's simultaneous recognition of the ambiguity in poetry - and his non-recognition of the ambiguity in his former relationship with Anna
Elliot Perlman om Seven Types of Ambiguity i en radiointervju (utskriven) i ABC .

Hör Michael Silverblatt lära Elliot Perlman ett och annat.

Divided Kingdom av Rupert Thomson

2005-04-14T13:20:00.000+02:00

För att få grepp om ett land som brakat av rasism och våld låter staten bygga ett nytt system som delar in befolkningen efter personlighetstyper, de fyra temperamenten. United Kingdom blir ett delat kungadöme. Murar byggs, taggtråd rullas ut.

Folk blir det dom förväntas vara. Om inte, så deporteras dom.

I Divided Kingdom blir en pojke bortförd från sin familj en natt under The Rearrangement. Han flyttas till The Red Quarter, kvarten för de kärleksfulla, lyckliga, generösa och optimistiska sangvinikerna.

Pojken växer upp och börjar arbeta för systemet och får då se de andra delarna av landet också.

Kapitel ett av Divided Kingdom.

Jag beställde boken efter att ha läst det här. I briefly considered trying to wrest control of the P.A. system from the flight attendant so I could read to my fellow passengers

Jag var som tejpad mellan pärmarna, fastän i en mardröm. Men jag förstod inte det med småflugorna på slutet.
__________________
Rupert Thomson

Divided Kingdom. 2005. Bloomsbury. 416 s. ISBN: 0747572186

Only the other day, for instance, when I was correcting the galley proofs of my new novel, Divided Kingdom, I came across a sentence that stopped me cold. It went like this: Candles burned in windows all year round, memorials to those who had gone but were not dead. Those few words took me back to my first New Year's Eve in West Berlin. I went for a long walk that night. The air was very cold and still, and the streets smelled of the fireworks people had been letting off haphazardly all evening. I came across the wall purely by chance; I just turned a corner, and there it was, smooth, high, pale-grey. It looked, appropriately, like something that had no feeling in it whatsoever. It looked numb. There was a viewing platform nearby. I climbed the steps and stood there, looking past the watch-towers and barbed wire into East Berlin. All the houses that faced the wall had lit candles in their windows. It was something Berliners did every New Year's Eve, I later learned. It was their way of saying that they hadn't forgotten the people on the other side, people who had been taken from them, people who were now living in a different country, under a different ideology, people they might never see again.
Rupert Thomson

Divided Kingdom hemsida

050417
Rupert Thompson carves Britain up into four sections in his dystopian nightmare, Divided Kingdom. Recension i Observer

050418
I felt like Rupert Thomson left me hanging with my palm in the air trying to get the high five. Om Divided Kingdom på Bookdwarf

050726
One of the central dynamics of the book is Thomas's various attempts to work out the difference between what he used to be and what he has become. The trouble is, the previous version of himself only lasted eight or nine years, and never developed into anything concrete or mature. What he is trying to discover is something that is unformed - a potential. On the brink of believability. Rupert Thomson's Divided Kingdom

The Ha-Ha av Dave King

2005-04-03T15:58:00.000+02:00

Jag började läsa The Ha-Ha och blev så upplyft av första kapitlet att jag slog ihop boken nöjd efter 7 sidor.

Howard, veteran från Vietnamkriget tar hand om sin tonårs kärlek Sylvias nioårige son när hon ska in på avgiftning. Howard har buckligt huvud. Han kan inte prata, inte skriva. Pojken heter Ryan.

Actually, I'm not a bad choice when it comes to child care, even if no one's asked me before. There's nothing wrong with my intellect or judgment, and my steady gig, maintenance at the convent, makes for a flexible schedule. Living on disability, I'm home a lot, and I run a stable household and keep my nose clean. So I'm a poster boy: a drug-free, contributing member with no record of violent episodes. I'm practically a hero. If I don't utterly love life, so what? I don't know anyone who does. Of course, with my scar, I'm not most kids' preferred associate. I decided years ago I had nothing to hide and threw all my caps away, and as my hair's thinned, the dent in my skull has grown more noticeable. Then there's the language thing, but people learn to deal with that. Anyway, it's my impression that kids like talking but care less about being talked to.

These are my thoughts when the front door opens and Ryan steps onto the stoop: a brown-skinned, lanky guy of about nine, with wide-set hazel eyes, tightly curled hair, and a few dark freckles across his nose. He's wearing a clean white T-shirt with long basketball shorts and big white basketball shoes. I've never known who his father was, but it's not me: his dad wasn't Caucasian. And of course, my time with Sylvia was long, long ago, whereas Ryan was the surprise of Sylvia's mid thirties. I watch him bend to scoop up the gray cat, and I notice that his hair, which was a fluffy halo last I saw him, is cut now in a sharp fade. He's more a black kid than a white. I walk over to pat his head, but he flinches when I raise my hand, so I stroke the cat's chin instead. He doesn't greet me.

En ha-ha är en slänt eller en brant grop, ett sätt att gräva ner en mur för att inte förstöra utsikten över ett landskap.

I The Ha-ha arbetar Howard med att klippa gräs och han älskar att hänga med sin John Deere på branten ner mot motorvägen, svindel, tyngdlös, tidlös och orädd att dö.

Mowing the slope sends a clear wind blowing around in my skull, and as I hover at the edge of imbalance thera are moments when my old eighteen-year-old self i still practically within reach - as though all the years since were no more than a blink.

Ryan flyttar in och byter station på Howards bilradio. Killen behöver frukost, lunchlåda, något att göra på sommarlovet, hindras från att inte dö (ex i hopp med go-cart i ramp), stoppas om. När Sylvia ringer från avgiftningskliniken sticker Ryan fingrarna i öronen och skriker blablablabla.

On the stoop of the house next door, a sandy-haired kid in headphones is reading a comic book. I point a finger at the kid and say, "Cah," by which I mean go on: say hello, and I believe Ryan understands. In a perfect world, he gets what I'm getting at.
But Ryan says, "It's Fartin' Martin, Howie," and his tone's so snotty that I give the seat a smack with my hand. He jumps at the noise, then his mouth sets. "I don't think so."

Howard får annat att tänka på än svindeln på kanten till döden.

Första kapitlet.
__________________
Dave King
The Ha-Ha. Little, Brown and Company. New York 2005. ISBN 0-316-15610-8

Gossar

2005-04-03T07:53:00.000+02:00

Istanbul av Orhan Pamuk. Istanbul genom Pamuks ögon under uppväxten på 50-60-talen.

Tidiga sorger av Danilo Kiš. Pojken Andi i Ungern under andra världskriget.

Wait until Spring, Bandini av John Fante. En liten fattig kille i Roklyn, Colorado på 20-talet.

Aké: The Years of the Childhood av Wole Soyinka. Soyinka som fyraåring i Nigeria på 20-talet. Om Soyinka | Recension

The Gorge (novell? Utdrag ur The Mysterious Flame of Queen Loana?) av Umberto Eco. En modig pojke i en by i norra Italien under Andra världskriget.

Germs: A Memoir of Childhood av Richard Wollheim. Wollheim om sina neurotiska pojkår i England.

Drown av Junot Díaz. Díaz om sin barndoms barrior i Dominikanska republiken och New Jersey under 70-talet.

Den siste samurajen av Helen Dewitt. Överintelligente pojken Ludo söker en pappa bland hjältar.

Istanbul

2005-04-02T13:53:00.000+02:00

Ta bort det där fåniga leendet från ditt fejs. Det går inte Orhan Pamuk kommer ut med en bok om Istanbul.

Conrad, Nabokov, Naipaul - these are writers known for having managed to migrate between languages, cultures, countries, continents, even civilisations. Their imaginations were fed by exile, a nourishment drawn not through roots but through rootlessness; mine, however, requires that I stay in the same city, on the same street, in the same house, gazing at the same view. Istanbul's fate is my fate: I am attached to this city because it has made me who I am.

Utdrag ur Istanbul.
Recension i Guardian idag.
Om Pamuks förra roman Snow

050417
Orhan Pamuk merges the story of his childhood with the story of a city in his dazzling memoir, Istanbul, says Nouritza Matossian.
Recension The Observer.

Om Istanbul här på Böckerna (efter att jag läst den)

Vårsol på Strömmens istäcke

2005-04-01T20:51:00.000+02:00

- Kolla!
- Vad skräpigt det är.
- Det är ju fåglar.
- Ja men ändå.

Stranger on a Train av Jenny Diski

2005-03-23T17:11:00.000+01:00

Guy börjar prata med psykotiske hemmapojken Bruno på ett tåg. Guy vill skilja sig. Bruno vill döda sin pappa. Bruno fantiserar om hur han och Guy byter mord. Guy tar det som ett skämt. Bruno gör inte det.

Stanna hemma, främlingar är bindgalna. Hälsar Alfred Hitchcock (och Patricia Highsmith) i Strangers on a Train.

Jenny Diski" width="40" height="60">
I boken jag läser, Stranger on a Train, skriver Jenny Diski:

"The problem is that being alone isn't a problem. The idea that someone I am with feels he or she know me throws me into a fretful anxiety about what and who they think they know, and my sense of what I know of myself is threatened. To have one's knowledge of oneself questioned by connection to another is a perfectly proper human adventure but I have no internal drive to have such adventures. So for me familiarity is difficult, while strangeness is comparatively easy."

Typiskt dig. Det kända kan torka ut ens kärna, medan det främmande kan ta fram och lysa upp den. Men också, liksom det främmande blir liksom verkligare än det familjära (tänk en resa när allting luktar smakar fasadernarna märks och servetterna och molnen) så kan främlingars röster och ansikten och rörelser bli tydligare för en än de bekanta rösterna ansiktena rörelserna. Diski skriver:

"Strangeness brings people into sharp focus, so that like a firework display, vibrant patterns can be seen in sudden blazing light before the overall blackness of the sky returns and prepares us for the next revelation. Everyday busyness and regular social contact is more like a firework display in broad daylight."

Man kan se sig lysas upp i dom här gnistrande ljusregnsstunderna.

Jenny Diski klev på ett fraktfartyg i England och hon tar sig till Amerika. I Savannah tar hon tåget. Det finns en karta, hon åker hela vägen runt, The Sunset Limited till New Orleans, Phoenix, in upp till Denver, förbi Salt Lake City, till Sacramento, upp till Portland, förbi småställen i norra USA till New York och ner till Florida igen och New Orleans. Eller kanske åt andra hållet. Hon ska sitta och röka och tänka och titta ut och sen skriva en bok. Det blev Stranger on a Train: Daydreaming and Smoking Around America with Interruptions.

Kanske Diski söker sig till Amerika för att umgänget där inte verkar rädas omedelbar närhet och förtrolighet. Att vara stranger är inte att vara strange, utan ofta snabbt ett vi. Hon får ett raseriutbrott när någon som sagt "jag skulle kunna vara din mor" lägger sig i hur hon stryker sin blus. (Diski svarar f.ö. på "jag skulle kunna vara din mor" med: "Thank you".)

Diski beskriver hur hon som tonåring liksom alla behövde någonstans att vara. Hennes plats blev mellan bokpärmar på The Circle Line i Londons tunnelbana. Böcker, alkisar och pendlare. Hon kunde inte veta vilka som liksom hon åkte hela varvet runt, förrän varvet var runt. Hon var för blyg för att skälla på blottarna. Om hon blev hungrig klev hon av och köpte en chokladbit. Motsols eller medsols, hon kom alltid tillbaka till början. Lajban på linjen skjuts framåt av drömmen om fulländning och knuffas bakåt av rädslan för slutet. I cirkeln finns varken det ena eller andra.

Diski berättar om sin vän, ja en som tvingat sig på henne för att bli hennes vän, han dör medan hon är på fartyget. Att förstå döden när man är femtio, är som att förstå att man en dag ska vara femtio när man är nio. Dom hade sagt till varandra: vi har ju redan provat att inte finnas, innan vi föddes, det borde inte vara varken bättre eller sämre än så att vara död. När Diski får veta att han dött glider hon ur cirkeln, hamnar på linjen. Han är inte hennes vän längre.

När Diski gått i land i Savannah och ringer för att boka tågbiljetter får hon frågan "Imagine you're de Tocqueville, what do you think of us Americans?". Sen pratar dom om Amerika, böcker och havet och Diski skriver:

"I'd conversed with som passion and thought about things that seemed quite important, to a stranger called Mike somewhere in a call centre in Chicago. Welcome to America."

Diski söker inte städerna, hon söker själva åkandet, att få gå runt i cirklar och att vara främling i vi:et på tåget, vi:et i rökkupén.

"The last time I experienced the enclosed life was in Ward 6 at the Maudsley Hospital in 1968. The way of the train is also the way of the boarding school, the convent, the prison and the psychiatric hospital. I was at a boarding school for a while, but my time on Ward 6 (9 months), the North Wing of St Pancras a year or so earlier (four months), the Lady Chichester Hospital in Hove when I was fourteen (five months), are my most marked experiences of life in a dedicated community, and what life on board the MV Christiane or the Sunset Limited immediately refers me back to are those intense and rare periods of camaraderie."

Diski är främlingen som möter främlingar, dom pratar med henne, dansar med henne, friar till henne, diskuterar, berättar om sina liv. Hon röker och lyssnar. Efter att hon träffat en sfärisk flintskallig man som jobbat med vapen och rymdraketer som numera är betald ballroom-dancer tänker hon, det finns ingen, i alla fall inte på mina tåg, som lever det som vi tror är flertalets vanliga normala liv.

Den enda gången hon bryter cirkeln och främlingskapet är när hon stannar i Albuquerque för att besöka en kvinna, hennes hjälte och deras son. Diski ska stanna i fem dagar. Familjen tycker om henne och skämtar om att dom ska behålla henne. Hon börjar tänka på filmen Misery och kan inte sova om nätterna av rädsla för att dom ska kidnappa och döda henne.

Diski närmar sig slutet på sin resa (det finns ett slut på resan, hon bryter cirkeln):

"For hours and hours we hade been passing unchanging fields of sugar cane. I had a sense of void. Of being empty of content. This was the discovery I made (again). This was the real experience of experience. Vacancy. I listened and took in. I talked, I reacted. But I was in fact no more than an outline containing dark space."
__________________
Jenny Diski
Stranger on a Train: Daydreaming and Smoking Around America with Interruptions. 2002. Piador USA, pocket, 288 s. ISBN 0312422628

Like Mother här på Böckerna.

The Caterpillar and Alice looked at each other for some time in silence:

2005-03-19T18:01:00.000+01:00

at last the Caterpillar took the hookah out of its
mouth, and addressed her in a languid, sleepy voice.

'Who are YOU?' said the Caterpillar.

This was not an encouraging opening for a conversation. Alice
replied, rather shyly, 'I--I hardly know, sir, just at present--
at least I know who I WAS when I got up this morning, but I think I must have been changed several times since then.'

'What do you mean by that?' said the Caterpillar sternly.
'Explain yourself!'

'I can't explain MYSELF, I'm afraid, sir' said Alice, 'because
I'm not myself, you see.'

'I don't see,' said the Caterpillar.

'I'm afraid I can't put it more clearly,' Alice replied very
politely, 'for I can't understand it myself to begin with; and
being so many different sizes in a day is very confusing.'

'It isn't,' said the Caterpillar.

'Well, perhaps you haven't found it so yet,' said Alice; 'but
when you have to turn into a chrysalis--you will some day, you
know--and then after that into a butterfly, I should think you'll
feel it a little queer, won't you?'

'Not a bit,' said the Caterpillar.

'Well, perhaps your feelings may be different,' said Alice;
'all I know is, it would feel very queer to ME.'

'You!' said the Caterpillar contemptuously. 'Who are YOU?'

Which brought them back again to the beginning of the
conversation.

Alice, som blir förbisprungen av kaninen med fickuret, håller på att drunkna i en sjö av sina egna tårar, dricker ur flaskor som det står drick mig på, förvandlas till större än rummet hon är i och mindre än champinjonen hon står bredvid, pratar med dronten, hummern, bäbisen som blir gris, katten som lämnar sitt leende kvar till sist och spelar krocket med flamingoklubba på igelkottklot tillsammans med hjärter dam som avhuvudar alla, finns som en fin pdf här.

________________
Bokefterlysning
Jag har letat i många år efter en bilderbok, den heter Adele's Big Book of Pictures eller något liknande. Antagligen hette den något helt annat. Boken var en halvmeter bred. Drömlika människor - djur - grönsaks - insekts - figurer, illustrationer mest jag minns inte om det var någon text alls. Teckningarna är tuschade, färgglada, tydliga men galna och vackra. Någon som vet vad det kan vara?

Tjernobyl

2005-03-13T11:11:00.000+01:00

Det var natten mellan 25 och 26 april 1986 som reaktor 4 i Tjernobyl exploderade. Ett eldklot gjorde att taket lyfte. Betong, granit och bråte virvlade runt som snö. Ett radioaktivt moln steg upp från reaktorn. Molnet innehöll hundra gånger mer strålning än atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tillsammans. Brandmän från Pripyat försökte släcka elden.

Radioaktiviteten spreds. Först nord - nordväst. Sen syd - sydöst. Tjernobyl, Belarus, Ryssland och Ukraina. Sen vidare ut över resten av världen.

Sverige räknade becquerel i svamp och ren. Så minns jag det. Nedfall, gränsvärden, Cs-137.

116 000 människor evakuerades från områdena runt Tjernobyl. Ytterligare 200 000 flyttades till Slavutich, en ny stad som byggts upp. 800 000 brandmän och soldater har sedan olyckan arbetat med att rengöra områden från strålning. Regeringsorganet Tjernobyl Interinform redogjorde 2002 att 84 procent av de tre miljoner människor i Ukraina som utsatts för strålningen är registrerade som sjuka.

Här, utdrag ur boken
Voices from Chernobyl i Paris Review där människor som fortfarande lever med Tjernobylolyckan berättar:

Lyudmilla Ignatenko var 23 år och gift med brandmannen Vasily Ignatenko när reaktorn exploderade.
"One night I heard a noise. I looked out the window. He saw me. "Close the window and go back to sleep. There's a fire at the reactor. I'll be back soon."

"He started to change - every day I met a brand-new person. The burns started to come to the surface. In his mouth, on his tongue, his cheeks - at first there were little lesions, and then they grew. It came off in layers - as white film . . . the color of his face . . . his body . . . blue . . . red . . . gray-brown. And it's all so very mine! It's impossible to describe! It's impossible to write down! Or even to get over. The only thing that saved me was that it happened so fast; there wasn't any time to think, there wasn't any time to cry."

"Everyone came - his parents, my parents. They bought black handkerchiefs in Moscow. The Emergency Commission met with us. They told everyone the same thing: It's impossible for us to give you the bodies of your husbands, your sons, they are very radioactive and will be buried in a Moscow cemetery in a special way. In sealed zinc caskets, under cement tiles. And you need to sign this document here."

"In Kiev they gave me an apartment. It was in a large building where they put everyone from the atomic station. It's a big apartment, with two rooms, the kind Vasya and I had dreamed of."

"There are many of us here. A whole street. That's what it's called - Chernobylskaya. These people worked at the station their whole lives. A lot of them still go there to work on a provisional basis, that's how they work there now, no one lives there anymore. They have bad diseases, they're invalids, but they don't leave their jobs, they're scared to even think of the reactor closing down. Who needs them now anywhere else? Often they die. In a minute. They just drop - someone will be walking, he falls, goes to sleep. He was carrying flowers for his nurse and his heart stopped. They die, but no one's really asked us. No one's asked what we've been through. What we saw. No one wants to hear about death. About what scares them."

Några av de få som återvände till sina hem i området runt Tjernobyl berättar:
"I washed the house, bleached the stove. You needed to leave some bread on the table and some salt, a little plate and three spoons.

As many spoons as there are souls in the house. All so we could come back."

"The chickens had black coxcombs, not red ones, because of the radiation. And you couldn't make cheese. We lived a month without cheese and cottage cheese. The milk didn't go sour - it curdled into powder, white powder. Because of the radiation."

"No one's going to fool us anymore, we're not moving anywhere. There's no store, no hospital. No electricity. We sit next to a kerosene lamp and under the moonlight. And we like it! Because we're home."

Soldater berättar:
"Our regiment was given the alarm. It was only when we got to the Belorusskaya train station in Moscow that they told us where we were going. One guy, I think he was from Leningrad, began to protest. They told him they'd drag him before a military tribunal. The commander said exactly that before the troops: "You'll go to jail or be shot." I had other feelings, the complete opposite of that guy. I wanted to do something heroic. Maybe it was kid's stuff. But there were others like me. It was scary but also fun, for some reason."

"The houses were all sealed up, the farm machinery was abandoned. It was interesting to see. There was no one, just us and the police on their patrols. You'd walk into a house - there were photographs on the wall, but no people."

"There's a note on the door: Dear kind person, please don't look for valuables here. We never had any. Use whatever you want, but don't trash the place. We'll be back. I saw signs on other houses in different colors - Dear house, forgive us! People said goodbye to their homes like they were people. Or they'd written: We're leaving in the morning, or, We're leaving at night, and they'd put the date and even the time. There were notes written on school notebook paper: Don't beat the cat. Otherwise the rats will eat everything. And then in a child's handwriting: Don't kill our Zhulka. She's a good cat."

Zoya Danilovna Bruk, miljöinspektör
"They had protocols written up for burying radioactive earth. We buried earth in earth - such a strange human activity. According to the instructions, we were supposed to conduct a geological survey before burying anything to determine that there was no groundwater within four to six meters of the burial site. We also had to ensure that the depth of the pit wasn't very great, and that the walls and bottom of the pit were lined with polyethylene film. That's what the instructions said. In real life it was, of course, different. As always. There was no geological survey. They'd point their fingers and say, "Dig here." The excavator digs. "How deep did you go?" "Who the hell knows? I stopped when I hit water." They were digging right into the water."

"There was something else I was afraid of leaving out . . . oh, right! Chernobyl happened, and suddenly you got this new feeling, we weren't used to it, that everyone has their separate life. Until then no one needed this life. But now you had to think: What are you eating, what are you feeding your kids? What's dangerous, what isn't? Should you move to another place, or should you stay? Everyone had to make their own decisions. And we were used to living - how? As an entire village, as a collective - a factory, a kolkhoz. We were Soviet people, we were collectivized. Then we changed. Everything changed. It takes a lot of work to understand this."

Vladimir Matveevich Ivanov, First Secretary of the Stavgorod Regional Party Committee vid tiden för olyckan:
"It was just a few weeks after the explosion at the plant. There were helicopters flying, military vehicles on the roads. My wife said: "They should stay with our relatives. They need to get out of here." I was the First Secretary of the Regional Committee of the Party! I said absolutely not. "What will people think if I take my daughter with her baby out of here? Their children have to stay." Those who tried to leave, to save their own skins, I'd call them into the regional committee. "Are you a Communist or not?" It was a test for people. If I'm a criminal, then why was I killing my own child?"

Läs hela utdraget: Voices from Chernobyl av Svetlana Alexievich.

_________________________
Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl. Ordfront 1998. ISBN: 9173246123 / 91-7324-612-3
Voices from Chernobyl (eng. Svetlana Alexievich). 2005.

Chernobyl.info
Tjernobylolyckans konsekvenser i närområdet

One gets a sense from these Voices from Chernobyl of the extent of the human toll and lasting damage caused by this catastrophe. Almost everyone trusted the state, and the state certainly failed them, too disorganised and too poor to take the necessary steps. But the power of the state was also far from as strong as it presented itself as being: people returned to their contaminated land, or took their contaminated belongings away with them (and if they didn't, looters did), at worst having to bribe someone. Only feeble token efforts appear to have been made to keep dangerously contaminated foodstuffs out of the food supply.
Voices from Chernobyl - recension i Complete Review

The Gorge av Umberto Eco

2005-03-13T10:04:00.000+01:00

En pojke, det är under kriget, i en by i norra Italien, bredvid bergskammen, nedanför San Martino. Pojken läser äventyrsböcker och hör gärna Gragnola berätta:

I noticed that Gragnola always wore a long, thin leather sack that hung from his neck, beneath his shirt.

"What's that, Gragnola?"

"A lancet."

"Were you studying to be a doctor?"

"I was studying philosophy. I was given the lancet in Greece by a doctor in my regiment, before he died. "I don't need this anymore," he told me. "That grenade has opened my belly. What I need now is one of those kits, like women have, with a needle and thread. But this hole is past stitching up. Keep the lancet to remember me by." And I've worn it ever since."

"Why?"

"Because I'm a coward. With the things I do and the things I know, if the S.S. or the Black Brigades catch me, they'll torture me. If they torture me, I'll talk, because evil scares me. And I'll be sending my comrades to their death. This way, if they catch me, I'll cut my throat with the lancet. It doesn't hurt, only takes a second - sffft. I'll be screwing them all: the Fascists because they won't learn a thing, the priests because I'll be a suicide and that's a sin, and God because I'll be dying when I choose and not when he chooses. Put that in your pipe and smoke it."

Gragnola ber pojken om hjälp. Han ska visa vägen nerför bergskammen för några ryska motståndsmän. Allt pojken läst i sina äventyrsböcker bleknar i jämförelse med den natten.

Novellen The Gorge av Umberto Eco finns>fanns att läsa här.

Being John McEnroe av Tim Adams

2005-03-12T14:31:00.000+01:00

Här, några skildringar av Björn Borgs relation med Mariana Simionescu (och Lennart Bergelin) i kapitlet Borg om Borg i Björn Borg - Mitt liv som tennisspelare från tennisåret 1980. Skuveeek skuveeek tjoggatjogga:

"Till Masters 1980 beslutade hon sig för att inte beställa upp någon extrasäng. Istället sov hon på soffan i vår svit på Drake Hotel. Soffan var obekväm och hon fick inte en blund på hela veckan - men jag vann."

"Precis som alla andra - var så säkra - har vi haft våra gräl. Några av dem har faktiskt varit riktigt roliga. Som i Boca Raton vid Pepsi Grand Slam 1978 då Mariana, jag och Lennart delade en svit. Vi råkade i luven på varandra, och det slutade med att Mariana skrek: "Jag åker hem till Rumänien!" Jag svarade: "Så bra då!" Hon packade sina saker och stack. Två timmar senare upptäckte Lennart och jag att Mariana inte fanns på plats för att laga middagsmat. Vi blev panikslagna. Lennart försökte rädda siutationen genom ett chansartat inhopp i köket för att laga några hamburgare. Just när jag skulle sätta tänderna i en rökt-kyckling-macka ringde telefonen. Lennart svarade och pratade en stund innan han la på luren. 10 minuter senare kom Mariana tillbaka precis som om ingenting hade hänt. Vi skrattade som tokiga och Mariana återtog köksregionerna för att laga till en underbar middag."

"Om jag vinner, vinner också Mariana."

"Det skulle heller aldrig falla henne in att lägga sin näsa i blöt när det gäller min tennis. Jag vet hur jag ska göra eller inte göra för att få ut så mycket som möjligt av mitt spel."

Borg 1980 är lika - ja vad ska man säga - när han pratar om sina motståndare och om tennis. Jag slår upp tre slumpvisa ställen i boken:
1. "På Cromwells tid, när statens ledare hävdade att det fanns häxor och att dessa var onda och måste brännas på bål, så var det så. De styrande måste ha rätt, eller hur? Så också i tennis."

2. "Jag däremot returnerar varje serve. Det både förargar och överraskar mina motståndare. Kontrollera själva vid nästa turnering när jag möter Tanner eller Jimmy Connors."

3. "Det var bara i början av min karriär som prispengarna påverkade mig under matcherna. Nu tänker jag inte på dem."

Mamma och jag brukade hissa ner persiennerna och kolla på Grand Slam-matcherna under tennissomrarna i slutet av sjuttiotalet. Storniklas och Matsola bollade mot förråden. Jag gick i tennisskola. Alla bollade. Matsola hade en Borgposter.

Så här låter det när John McEnroe beskriver Björn Borg i kapitlet Mina motståndare:
"Vi är helt olika på planen. En gång i New Orleans när jag gick bärsärkargång efter en feldömd boll var han vänlig nog att göra allt för att försöka lugna ner mig. Våra matcher blir alltid intressanta, därför att vi har så olika spelstil. Jag försöker alltid rusa på nät medan Björn står kvar på baslinjen. Ibland när Borg möter Connors kan det bli monotont att se dem stå kvar och bara vänta på att den andre ska missa.
Det ställe där jag helst skulle vilja slå Björn är i Paris på grus - och helst i fem set."

Så här låter det när Borg beskriver John McEnroe:
"Jag föredrar att möta McEnroe på grus, men piskade upp honom grundligt på snabb bana vid Kanadensiska mästerskapen två veckor före 1979 års US Open.
Han säger att han blir uttråkad av att spela från baslinjen, men det tror jag inte. Han saknar det rätta självförtroendet för att utkämpa slagdueller."

Björn Borg spelade inte dubbel (efter 1976), han applåderade aldrig om motståndaren gjorde något snyggt, han slutade spela strax efter att han fått stryk av McEnroe (Wimbledon och US Open) 1981. Då var han 24 (år alltså. Rankad tvåa).

Varför var vi så stolta över Borg? För att han vann?

____________
Jag hade egentligen tänkt skriva om tennis och Being John McEnroe av Tim Adams.
____________
Jag fick låna den berömda Wimbledonfinalen Borg - McEnroe från 1980. Johanna har den på VHS. Färgerna, kläderna, ljuden, Mariana som kedjeröker på läktaren och vilken match sen.

Mer tennisnostalgi på SR Minnen: Herrsingelfinalen i Wimbledon mellan Björn Borg och Ilie Nastase 1976.
__________________
Linjer
Björn Borg - Mitt liv som tennisspelare. 1980. W&W. ISBN 91-46-13658-4
Being John McEnroe av Tim Adams. 2004. Yellow Jersey Press: ISBN 0224069624
Tennis - det inre spelet av W. Timothy Gallwey. 1974. Norstedts ISBN 91-1-755182-x
För tekniken
World-Class Tennis Technique. 2001. Red. Paul Roetert och Jack Groppel. Human Kinetics ISBN 0-7360-3747-0
Video
Wimbledon Video Collection. The Classic Match - Borg vs. McEnroe 1980
1981:an finns också.

McEnroe gör brallan.

0803 ♥

2005-03-08T19:05:00.000+01:00

Children react to the moon landing
Uppgift: Hitta flickan.

Bildspel med coola karlar i. Från igår.

Elizabeth McQueen All I Need is Money.mp3
Mer Elizabeth McQueen och annan country i mp3-format här: songs:illinois. och här: Womenfolk.

(Internationella kvinnodagen idag)

Mr Punch av Neil Gaiman och Dave McKean

2005-03-04T15:22:00.000+01:00

-Now Mister Punch, you are to be hung by the neck until you ar dead - dead - dead!
-What, am I to die three times?

Catrin lånade ut den tragiska komedin eller den komiska tragedin Mr Punch till mig i somras och jag sitter fortfarande och trycker på den.

Mr Punch ligger ute just nu i en ljudsaga-version på BBC Radio 3, The Wire:
Lyssna på Mr Punch.

__________________
Neil Gaiman och Dave McKean

Mr Punch. 1994. VG Graphics Paperback: ISBN: 0-575-05318-6

Annan slags bildberättelse:
My Little Golden Book about Zogg

Snö

2005-02-28T15:57:00.000+01:00

En skön text om snö i Guardian Unlimited Books: The world made new. Hårdingen Jenny Diski har skrivit.
"Where would be the fun, if we knew for sure that our memory of snow-heaven had come only from the cotton-wool covered studio where it is always a White Christmas, or passing through Phil Spector's wall of sound into a Winter Wonderland, or the turning the pages of Little Women snowballing their tomboyish, syrupy way towards virtuous adulthood, or flogging up the mountain behind Heidi skipping bare-legged through the snow with white bread rolls for toothless Grandma? I've never made a snowman in my life, but I remember it so well."
***

Hur fisken har det under isen berättades i Naturmorgon SR P1 i lördags. Olof Lessmark, fiskexpert, satt med ett pimpelspö på Helgasjön i Småland väntade på abborre. Lisa Henko var reporter. Andreas Hedrén från Länsstyrelsen i Kronobergs län satt med en mört på ett snöre och väntade på gädda. En praktikant satt vid ett tredje hål med en planktonhåv. Dom fick inte en enda fisk.

När det är snö på sjön är det kolsvart under isen.

"Snön är vit och det säger sig självt att den reflekterar ljuset. Och isen här och grumligt brunt vatten, så det är inte mycket ljus därnere. Så det är svårt för dom att hitta mat."

Många fiskar går på mindre än 10% av sin normala fart under vintern. En gädda på ett kilo kan klara sig hela vintern utan mat.

"Dom som har värst under dom här svältperiderna är dom minsta fiskarna. Är dom inte tillräckligt stora på hösten så dör dom under vintern. Mörtar och dom som är mindre än fyra centimeter, dom stryker med."

Alla fiskar har ungefär samma salthalt i blodet som gör att dom fryser när temperaturen kommer ner till -0,5°C.

"Havet, 35 ‰, riktigt salt, fryser inte förrän det kommer ner till -1,9°C. Det gör att det kan bli underkylt vatten ute i havet och då bildas det isnålar i fisken och dom dör."

Det här kan vara ett problem när man odlar fisk exempelvis lax. Fiskar som är vana att kunna förflytta sig bort från köldknäppar under vattnet dör i kassarna.

"Sen finns det andra fiskar som inte kan flytta sig på samma sätt, som plattfiskar flundror och rödspättor och dom har fryspuntksnedsättande ämnen i blodet, ett protein, glyktopeptider. Det är ungefär som att hälla glykol i vattnet i bilen så att det inte ska frysa."

Insjöfisken rudan tillverkar alkohol och kan ha runt 2-3 ‰ i blodet.

På vintern finns inget sjögräs som producerar syre och eftersom isen lägger sig som ett lock över sjön vilket gör att inget syre heller kan blandas ner genom vågor. Dessutom tar algernas och bottenväxternas förmultningsprocess en hel del av syret. "Det kan bli syrebrist i vattnet och i vissa sjöar kan det bli kvävning som gör att fisken dör."

(citaten Olof Lessmarks)
***

För drivan: Snow av Orhan Pamuk. Och Wait until Spring, Bandini av John Fante. Skating to Antarctica av Jenny Diski

Invånare: 1. Bibliotek: 1.

2005-02-28T10:23:00.000+01:00

Från Monowi, Nebraska har alla flyttat om dom inte dött, utom Elsie Eiler som sköter tavernan och ett bibliotek.

'Out here in the sticks, we don't have a lot of things to do,' explains Barb Weeder, a friend.
'So if you find something you like to do, you do a lot of it,' Elsie adds.

East of Eden av John Steinbeck

2005-02-27T10:31:00.000+01:00

Efter slankekuren med Kvinnan i sanden och Leendet letade jag på hyllan efter fett. Lyfte ner East of Eden. Platserna fick sina namn (Salinas Valley, Buena Esperanza, Laguna Seca, King City, Shirt Tail Canyon). Bergen är mäktiga, torkan mångårig, floden bred och dom kommer ända från Irland och dom får tio barn. Jag har bara läst femtio sidor men det har till exempel redan varit två ordentliga slagsmål.

Watch and Listen as Oprah reads East of Eden

050321
Det är en fet bok. Slagsmål och mordförsök och mordbrand och självmord, horhus, kortspel, testamenten, krig, kapitalister, fyllor och till och med en talande papegoja som heter Polly. Och East of Eden gror ur gammaltestamentlig mull. "Det här verkar bekant, jag antar att jag sett filmen eller så är det väl Bibeln".

Boken är inte löjlig det är mitt sätt att skriva som är löjligt. Charles och Adam Trask och sedan Cal och Aron Trask får vara East of Edens Kain och Abel. Boken vill visa människans frihet, val och ansvar, inför henne själv inför sitt onda. Det är Lee, Adam Trasks följeslagare genom livet som vet svaren (långt citat, men nyckeln till boken finns här):

Timshel (timshol)
"Do you remember when you read us the sixteen verses of the fourth chapter of Genesis and we argued about them?"

"I do indeed. And that's a long time ago."

"Ten years nearly," said Lee. "Well, the story bit deeply into me and I went into it word for word. The more I thought about the story, the more profound it became to me. Then I compared the translations we have - and they were fairly close. There was only one place that bothered me. The King James version says this - it is when Jehovah has asked Cain why he is angry. Jehovah says, 'If thou doest well, shalt thou not be accepted? and if thou doest not well, sin lieth at the door. And unto thee shall be his desire, and thou shalt rule over him.' It was the 'thou shalt' that struck me, because it was a promise that Cain would conquer sin."

Samuel nodded. "And his children didn't do it entirely," he said.

Lee sipped his coffee. "Then I got a copy of the American Standard Bible. It was very new then. And it was different in this passage. It says, 'Do thou rule over him.' Now this is very different. This is not a promise, it is an order. And I began to stew about it. I wondered what the original word of the original writer had been that these very different translations could be made."

Samuel put his palms down on the table and leaned forward and the old young light came into his eyes. "Lee," he said, "don't tell me you studied Hebrew!"

Lee said, "I'm going to tell you. And it's a fairly long story. Will you have a touch of ng-ka-py?"

"You mean the drink that tastes of good rotten apples?"

"Yes. I can talk better with it."

"Maybe I can listen better," said Samuel.

While Lee went to the kitchen Samuel asked, "Adam, did you know about this?"

"No," said Adam. "He didn't tell me. Maybe I wasn't listening."

Lee came back with his stone bottle and three little porcelain cups so thin and delicate that the light shone through them. "Dlinkee Chinee fashion," he said and poured the almost black liquor. "There's a lot of wormwood in this. It's quite a drink," he said. "Has about the same effect as absinthe if you drink enough of it."

Samuel sipped the drink. "I want to know why you were so interested," he said.

"Well, it seemed to me that the man who could conceive this great story would know exactly what he wanted to say and there would be no confusion in his statement."

"You say 'the man.' Do you then not think this is a divine book written by the inky finger of God?"

"I think the mind that could think this story was a curiously divine mind. We have had a few such minds in China too."

"I just wanted to know," said Samuel. "You're not a Presbyterian after all."

"I told you I was getting more Chinese. Well, to go on, I went to San Francisco to the headquarters of our family association. Do you know about them? Our great families have centers where any member can get help or give it. The Lee family is very large. It takes care of its own."

"I have heard of them," said Samuel.

"You mean Chinee hatchet man fightee Tong war over slave girl?"

"I guess so."

"It's a little different from that, really," said Lee. "I went there because in our family there are a number of ancient reverend gentlemen who are great scholars. They are thinkers in exactness. A man may spend many years pondering a sentence of the scholar you call Confucius. I thought there might be experts in meaning who could advise me."

"They are fine old men. They smoke their two pipes of opium in the afternoon and it rests and sharpens them, and they sit through the night and their minds are wonderful. I guess no other people have been able to use opium well."

Lee dampened his tongue in the black brew. "I respectfully submitted my problem to one of these sages, read him the story, and told him what I understood from it. The next night four of them met and called me in. We discussed the story all night long."

Lee laughed. "I guess it's funny," he said. "I know I wouldn't dare tell it to many people. Can you imagine four old gentlemen, the youngest is over ninety now, taking on the study of Hebrew? They engaged a learned rabbi. They took to the study as though they were children. Exercise books, grammar, vocabulary, simple sentences. You should see Hebrew written in Chinese ink with a brush! The right to left didn't bother them as much as it would you, since we write up to down. Oh, they were perfectionists! They went to the root of the matter."

"And you?" said Samuel.

"I went along with them, marveling at the beauty of their proud clean brains. I began to love my race, and for the first time I wanted to be Chinese. Every two weeks I went to a meeting with them, and in my room here I covered pages with writing. I bought every known Hebrew dictionary. But the old gentlemen were always ahead of me. It wasn't long before they were ahead of our rabbi; he brought a colleague in. Mr. Hamilton, you should have sat through some of those nights of argument and discussion. The questions, the inspection, oh, the lovely thinking - the beautiful thinking."

"After two years we felt that we could approach your sixteen verses of the fourth chapter of Genesis. My old gentlemen felt that these words were very important too - 'Thou shalt' and 'Do thou.' And this was the gold from our mining: 'Thou mayest.' 'Thou mayest rule over sin.' The old gentlemen smiled and nodded and felt the years were well spent. It brought them out of their Chinese shells too, and right now they are studying Greek."

Samuel said, "It's a fantastic story. And I've tried to follow and maybe I've missed somewhere. Why is this word so important?"

Lee's hand shook as he filled the delicate cups. He drank his down in one gulp. "Don't you see?" he cried. "The American Standard translation orders men to triumph over sin, and you can call sin ignorance. The King James translation makes a promise in 'Thou shalt,' meaning that men will surely triumph over sin. But the Hebrew word, the word timshel - 'Thou mayest' - that gives a choice. It might be the most important word in the world. That says the way is open. That throws it right back on a man. For if 'Thou mayest' - it is also true that 'Thou mayest not.' Don't you see?"

"Yes, I see. I do see. But you do not believe this is divine law. Why do you feel its importance?"

"Ah!" said Lee. "I've wanted to tell you this for a long time. I even anticipated your questions and I am well prepared. Any writing which has influenced the thinking and the lives of innumerable people is important. Now, there are many millions in their sects and churches who feel the order, 'Do thou,' and throw their weight into obedience. And there are millions more who feel predestination in 'Thou shalt.' Nothing they may do can interfere with what will be. But 'Thou mayest'! Why, that makes a man great, that gives him stature with the gods, for in his weakness and his filth and his murder of his brother he has still the great choice. He can choose his course and fight it through and win." Lee's voice was a chant of triumph.

Adam said, "Do you believe that, Lee?"

"Yes, I do. Yes, I do. It is easy out of laziness, out of weakness, to throw oneself into the lap of deity, saying, 'I couldn't help it; the way was set.' But think of the glory of the choice! That makes a man a man. A cat has no choice, a bee must make honey. There's no godliness there. And do you know, those old gentlemen who were sliding gently down to death are too interested to die now?"

Adam said, "Do you mean these Chinese men believe the Old Testament?"

Lee said, "These old men believe a true story, and they know a true story when they hear it. They are critics of truth. They know that these sixteen verses are a history of humankind in any age or culture or race. They do not believe a man writes fifteen and three - quarter verses of truth and tells a lie with one verb. Confucius tells men how they should live to have good and successful lives. But this - this is a ladder to climb to the stars." Lee's eyes shone. "You can never lose that. It cuts the feet from under weakness and cowardliness and laziness."

Adam said, "I don't see how you could cook and raise the boys and take care of me and still do all this."

"Neither do I," said Lee. "But I take my two pipes in the afternoon, no more and no less, like the elders. And I feel that I am a man. And I feel that a man is a very important thing - maybe more important than a star. This is not theology. I have no bent toward gods. But I have a new love for that glittering instrument, the human soul. It is a lovely and unique thing in the universe. It is always attacked and never destroyed - because 'Thou mayest.'"

__________________
John Steinbeck

East of Eden. 1952. 728 s. Penguin-pocket: ISBN: 0-140-29294-2

Mer
East of Eden, summering av boken kapitel för kapitel och särskilt platserna av Ed Stephan, Ph.D. Sociology at Western Washington University.

Leendet av Magnus Florin

2005-02-24T11:10:00.000+01:00

Jag fick Leendet i födelsedagspresent av Marie. Hon läste boken innan hon gav bort den till mig. 'Coolt gjort' sa jag. Jag skulle kunna ha sagt: 'Fyndigt gjort' med tanke på bokens innehåll. Den handlar om presenter. Får du blir du någon skyldig. Ger du sätter du någon i skuld. En middag, en njure. Donationer, kollekt, presentkort, julklappar. Om gåvorna är kronorna så är leendet örena i bokens ekonomi.
***

Peter sa en rolig grej: "Jag tar med mig näsdukar ifall jag stöter på någon som är ledsen".
__________________
Magnus Florin
Leendet. 2005. Albert Bonniers förlag. ISBN 9100105929

Topp två: getter

2005-02-22T12:36:00.000+01:00

Vi har Tommy, vi har Flora. Getterna finns i var sin bok av nordamerikanska kvinnor som kom ut 2004 i Borzoi Book-serien från Alfred A. Knopfs förlag: The Love Wife av Gish Jen (Tommy) och Runaway av Alice Munro (Flora).

Tommy nämns i förbigående först på sidan fyrtio i The Love Wife som något som har förstört familjens gräsmatta.

Geten dyker upp igen, när Lanlan, kinesiskan som kommer till den kines-amerikanska familjen för att bo, säger att det är: "peaceful and nice, except for the goat". Lan tror att hon tvingas bo i den lilla lägenheten i uthuset, för att hon inte är värdig att bo i gästrummet. "For did not Blondie decide I should live in the barn with the goat instead of in the guest room? Could anyone deny this?"

Lanlans ansträngda förhållande till geten blir allt mer ansträngt: "Lanlan says Tommy doesn't listen to anybody. She says the goat is above her in the household, she thinks the goat is like a feudal boss, and we are its oppressed workers".

Den amerikanska sidan av familjen uppskattar vildväxande solrosor, misstag i trädgården efter fågelmatarens nedskräpning medan Lanlan, som väcker det kinesiska till liv i familjen, ser naturen som något man tuktar, behärskar för att överleva. En get som sällskapsdjur är för henne skitlöjligt och hon föraktar det den står för. Dessutom avskyr hon geten som sådan eftersom den kräver hennes tid, omsorg och så knuffas den.

Vad kunde Tommy göra?:
"The goat would levitate, plant its hooves on the barn wall such that it was well nigh horizontal, then push off. Landing neatly on the driveway a moment later, free! Its furry wattles swinging."
och sen:
"Said Lan, the first time she saw this: - Your goat can fly.
The next time: Maybe it will run away."

Som leder in till Flora. I Runaway finns Carla, som lever i en husvagn med buffeln Clark. Hon saknar geten Flora som är försvunnen.
"The horses would not look at her when she was unhappy, but Flora, who was never tied up, would come and rub against her, and look up with an expression that was not quite sympathy - it was more like comradely mockery - in her shimmering yellow-green eyes."

Av alla Carlas bekymmer så skattar hon att sakna Flora högst, det är lättast. Hennes nednötta självförtroende gör att hon inte klarar av att fullt greppa hur Clark beter sig mot henne. Hon har också en känsla av att hon ställt till något med Mrs Jamieson, hennes arbetsgivare, genom att visa medkänsla och omsorg när Mrs Jamieson nyss blev änka.

Mrs Jamieson frågar: Och hur är det med Flora? Ingen annan frågar och Carla börjar gråta. Inte för Floras skull men för sin egen. Sylvia Jamieson hjälper Carla att rymma.

Carla kommer inte långt. Hon sitter på bussen och förstår att hon är på väg, inte till - utan bort.
"Then it came to her of course that she would not be telling Clark anything. Never again. She would not be concerned about what happened to him, or to Grace or Mike or Juniper or Blackberry or Lizzie Borden. If by any chance Flora came back, she would not hear of it."

Carla hoppar av bussen på skakiga ben och ringer till Clark som kommer och hämtar henne. Sin ilska håller han inom sig men söker på natten upp Mrs Jamieson. Dom står på trappen till hennes hus, Clark skäller, Mrs Jamieson önskar att hon tagit på sig mer kläder. Då:

"'What is that?'
'What is what?' he said, as if she was trying out a trick and it would not work. But then he caught sight of something reflected in the window, and he snapped around to look.

Not far from the house was a wide shallow patch of land that often filled up with night fog at this time of year. The fog was there tonight, had been there all this while. But now at one point there was a change. The fog had thickened, taken on a separate shape, transformed itself into something spiky and radiant. First a live dandelion ball, tumbling forward, then condensing itself into an unearthly sort of animal, pure white, hell-bent, something like a giant unicorn, rushing at them.

'Jesus Christ,' Clark said softly and devoutly. And grabbed hold of Sylvia's shoulder. This touch did not alarm her at all - she accepted it with the knowledge that he did it either to protect her or to reassure himself.

Then the vision exploded. Out of the fog, and out of the magnifying light - now seen to be that of a car travelling along this back road, probably in search of a place to park - out of this appeared a white goat. A little dancing white goat, hardly bigger than a sheepdog.

Clark let go. He said, 'Where the Christ did you come from?'

'It's your goat,' said Sylvia. 'Isn't it your goat?'"
***

Jag sympatiserar med Tommy, för han får stå för ett förljuget larv och får skitprat på sig. Flora är en större get, hon vägrar underställa sig människorna och har en begåvning som gör henne viktig som klister (och söndring) och tröst. Att kunna göra entré i dunder och rök som Flora gör imponerar, men att som Tommy kunna flyga är också mäktigt.

Båda getterna blir ihjälslagna, Tommy av Lanlans älskare, och Flora av Carlas.

Kvinnan i sanden av Kobo Abé

2005-02-20T09:55:00.000+01:00

"Rörlighet är sandens liv. Den är aldrig stilla. I luften eller i vattnet - överallt är den i ständig rörelse - fri! Därför uthärdar de flesta levande varelser inte att leva i sand. Inte en gång förruttnelsebakterierna klarar sig."

En insektssamlare med en trälåda och en fältflaska kliver av vid en tågstation, går ner mot stranden och försvinner. Några år senare dödförklaras han. En insektssamlare med en trälåda och en fältflaska kliver av vid en tågstation, går ner mot stranden och hittar en by mellan sanddynorna.

En kvinna bjuder mannen till hennes hus, hennes hus sandgrop. Han får mat under ett paraply och tror att han sen ska klättra upp för repstegen och leta efter trädgårdsbaggar.

Repstegen är borta. Dagarna består i att skyffla undan sand. I luften, i botten av vattenflaskan, överallt sand. När dom sover faller ett lager sand ner genom luften och landar i deras ansikten. "sanden kan omkrama en människa och pressa henne till döds".

Män hissar ner mat, vatten och cigg. Dagarna i gropen går. Kvinnan drömmer om en radio och en spegel, mannen begrundar det meningslösa i tillvaron.

"Enda vägen att övervinna arbetet är att arbeta. Arbetet i sig har inget värde; arbetets mål är arbete. Arbetets värdemätare är måttet på den arbetandes förmåga till självförnekelse."

En dag får dom ner en tidning. Den skriver om tenorsaxen Blues Jackson, OS i Tokyo, bilstölder som ökar, uppror i Sydafrika, "Tjuvskola hade ej undervisningsavgift", höstvindar på aktiemarknaden.
"Där fanns inte en enda sak av betydelse. Det var bara ett illusionernas torn, av glest och illa uppmurat tegel, och fullt av hål. Men om så vore att livet bestod av idel väsentliga ting, skulle tillvaron förefalla som ett konstverk av glas, bräckligt och farligt att röra vid. Med andra ord: vardagen var just som ovan."
***

"Kroppen kändes tung, som om han burit kläder av järn och sängen varit en magnet."

"Men att låtsas vara sjuk var inget nöje. Det var som att hålla handen om en spiralfjäder som varje ögonblick vill räta ut sig."

"Han var lik ett djur som som tagit sig in genom ett hål, som han trodde var vägen till friheten, och plötsligt märker han att det är ingången till buren."

"Så måste det kännas att få gips insprutat i muskulaturen."

"Genom den öppna dörren flöt månskenet, tunt och blekt, liksom silat genom gelatin."

"Han orkade bara en sardin och en risboll. Magen kändes kall som en gummihandske."

"Kvinnan snusade i sömnen, som om hon haft papperstussar i näsan."

"Hon andades djupt och lugnt, han vidrörde lätt hennes häl med sin fot, men hon reagerade inte. Hon föreföll honom som en gammal urkramad tub, tömd på all sex."

"Han hade levt med ansiktet pressat mot gropens sandvägg och själen hade blivit som en halvkvävd kattunge med påse över huvudet."

"Om han väl en gång var där uppe, skull minnet av allt detta te sig som en liten pressad blomma i en dagbok."
osv.
***

Till slut får insektssamlaren möjlighet att fly. Men då vill han hellre visa upp en vatten-konstruktion han byggt för någon medmänniska. Vilka kan förstå den bättre än byborna som hållit honom fången och ibland som straff undanhållit honom vatten? Och varför skulle han fly? Och vart?
***

Klaustrofobisk kvävande läsning. Och nu läser jag Leendet av Magnus Florin. Fy satan alltså nästa bok måste vara färggrann, stökig och inte handla om samhällskontrakt. (050227: bingo)
__________________
Kobo Abé
Kvinnan i sanden. 1962. En bok för alla: ISBN 91-7221-142-3

Mer
Om Kobo Abé
"In trying to develop a theory that describes the movements of the heart, Abé gives the mind domination over the heart. That the mind is eventually found to be incapable of ruling the heart is a source of dismay to Abé, an indication of the scientific lens through which he viewed people and the world they inhabit. It is also an example of the mind's impotence, not only over parts of its body, but also the circumstances which develop and unravel around the body." http://www.themodernword.com/scriptorium/abe.html

061011
No escape
Is Kobe Abe's strange, bleak novel The Woman in the Dunes, about a man imprisoned in a pit of sand, a parable of damnation or salvation? Both, argues David Mitchell. It is a metaphor for the human predicament
Artikel i Guardian Review

The Line of Beauty av Alan Hollinghurst

2005-02-19T15:45:00.000+01:00

1983, Nick Guest, tjugo, litteraturboll, välstruken skjorta, LP-skivorna i bokstavsordning.

Nick har lämnat Oxford för London där han bor inne hos en studiekamrat Toby och hans familj The Feddens i Kensington Park Gardens. Gerald Feddens är parlamentsledamot, köper delikatesser och "Je Promets"-cologne till Nick med sig från Frankrike. Rachel Feddens har avundsvärt snygga vanor och kan säga vad hon vill ha sagt med en nick, ett "The...um..." eller "Mmm". Catherine, Tobys syster på litium, låter sina känslor ta vägen ut genom munnen.

Nick bekräftar familjen Feddens prat, ekar "Did you have glorious weather? I must say I had glorious weather", förstår du? jag förstår. Han vill höra till, flätar umgänget, social harmoni och hushållerskor.

Genom en kontaktannons har Nick fått brev och ett foto på en Leo. Nick detaljstuderar den silverfärgade racercykeln som står lutad mot en bänk och sitter med A-Z och lär sig gatorna (och kvarteren, historiska byggnader, kollektivtrafiken) där Leo bor. Nick blir svartsjuk på den som tagit bilden.

Leo har med sig racern när dom träffas, dom pratar, Nick skäms inte när han berättar om sin medelklass-lammullspappa med antikvitetshandeln, dom har sex, det är första gången för Nick, en bil tutar, Leo säger "wankers", Nick tänker att tutet var "a shout of congratulations".
***

Tobys 21-årsdag ska firas i Lord Kesslers hus, "You see I've moved that Cézanne". Gäster är en parad av nyförlovade studiekamrater, "Oxford contemporaries" och politikervänner till Gerald men inte Thatcher, "We're not getting the PM". Efter alla jobbiga tal dansar gästerna till Spandau Ballet och tappar bort varann. Nick sprayar på sig mer och mer Je Promets och blir fullare och fullare. Han spanar in en servitör som bjuder cigg. Första blosset mousserar Nicks huvud, men inte så mycket att han glömmer bort att vara en som passar in och kan föra sig.
"You enjoying the party, anyway?' Tristão said.
'Yeah...' said Nick, and gave a shrug and a large ironical laugh. He wanted to impress Tristão as a Hawkeswood guest, and to mock at the guests as well. He wanted to suggest that he was having a perfectly good time, that the staff, certainly, could not have done more, but that he could take it or leave it".
***

Gerald Fedden har två foton i silverram på sitt skrivbord i Kensington Park Gardens: ett på Rachel och ett på premiärministern. Han för anteckningar som:
"Barwick: Agent (Manning) - wife Veronica NOT Janet (Parker's wife)" och "NB: nuclear threat".

Gerald Fedden målar om ytterdörren när premiärministern ska komma, han vill inte ha en grön och framstå som en hippie.
***

Nick är kär och ser fallosar i tapetliknande mönster på näthinnan. Nick tar med Leo till det Feddenska huset. Jag dricker inte whisky säger Leo bortifrån flygeln när Nick ska hälla upp från karaffen. Nick ser ett slött vakande, en avledande skugga i Leos ansikte.
***

1986, Nick bor fortfarande under taket hos familjen Fedden. Han har ett hemligt förhållande med snygga Wani, en av de nyförlovade "Oxford contemporaries" från Tobys 21-årskalas. Wani har, förutom en fästmö, ett filmproduktionsbolag som aldrig gjort någon film, ett månadsmagasin som aldrig kommit ut med någon tidning, en vit Mercedes, en "VCR with high-speed rewind" och en lägenhet som visats i The World of Interiors. I hans föräldrars hus finns rymliga garderober och en marmorbyst av Wani. Han är född i Beirut, fostrad i London, förmögen på pappans fruktimport. Nick tycker att Wani är den snyggaste man han någonsin sett.
***

Nick är nervös för att någon ska upptäcka att han tar kokain, så han tar kokain för att lugna sina nerver.
***

Wanis företag heter Ogee, efter "ogee arch", kölbåge eller islamisk båge.

En kölbåge består i sin tur av två av det som William Hogarth kallat "the Line of Beauty".
"the serpentine line, as the human form, which line hath the power of super-adding grace to beauty. Note, forms of most grace have least of the straight line in them." William Hogarth Analysis of Beauty (1753)

Wani vill genom att kalla sitt filmbolag och sitt färgranna månadsmagasin Ogee stoltsera både med sitt spännande "exotic" och sitt nobla engelska.

"The ogee curve was pure expression, decorative not structural; a structure could be made from it, but it supported nothing more than a boss or the cross that tipped an onion dome."
***

Bekanta till Nick dör i AIDS. Nick börjar se tillbaka, han minns fel, han börjar bli vuxen.
***

The Line of Beauty är lindad på begär, makt sex pengar konst droger 80-tal. Vill du visa att du är någon så prata om alla fax du får eller säg att du sett A Room with a View. Snyggingar i vackra miljöer som med bekymmerslösa omedvetna rörelser råkar berätta för mycket. Som MTV Cribs kan vara när det är som bäst (och sorgligast). The Line of Beauty har ett friskt humör, är klarvaket, noggrant, vasst, men varmt berättad. Roliga fester.

__________________
Alan Hollinghurst
The Line of Beauty. 2004. Picador: ISBN 0 330 43623 6

Artiklar
The Comedy of Being English, Colm Toibin om The Line of Beauty NYR Books: http://www.nybooks.com/articles/17671
(Det är ett jävla tjat om Henry James överallt.)

***

Ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag att BBC kommer att göra något på The Line of Beauty.

050507
I've always preferred to work by irony and to...really to invite the reader in I suppose by not laying the law down myself. To invite the reader in to make up their own minds about what they feel about the characters and their behaviour. That seems to be a much more interesting thing to do.
Intervju med Alan Hollinghurst i TalkAsia. (Och ja det blir en BBC-serie)

Runaway av Alice Munro

2005-02-06T03:25:00.000+01:00

Carlas och Clarks gemensamma liv är iordningställt. Inga egna hästar, inget eget hus, men staket finns där, rollerna är satta, allt har mening. Clark är kraften bakom ordningen, han säger saker som: Ju förr desto bättre. Carla hukar och är trygg innanför stängslet.

Clark bråkar med folk på affären, han blir förbannad när han är hungrig. Han avskyr när hon "är på det där sättet". Jag är så här för att du är arg säger hon. Säg inte vad jag är säger han.

Den här sommaren smattrar regnet på husvagnstaket.

Carla jobbar för Mrs. Jamieson som förlorat sin man. Mrs. Jamieson beskriver hur Carla gått fram till henne och kysst hennes böjda huvud. Hon kommer hem från en resa och märker att hon längtat efter att träffa Carla.

Han hatar mig säger Carla. Jag vill lämna honom. Mrs. Jamieson ger henne pengar och kläder och Carla sätter sig på en buss mot stan.

"She could not picture it. Herself riding on the subway or streetcar, caring for new horses, talking to new people, living among hordes of people every day who were not Clark."

Hennes knän viker sig, släpp av mig.
"Come and get me. Please. Come and get me."
"I will."
***

Berättelserna Chance, Soon och Silence handlar alla tre om Juliet. I Chance om hur Juliet träffar en man och tar tåget till honom och stannar där. I Soon besöker hon sina föräldrar tillsammans med dottern. I Silence har dottern brutit kontakten med henne.

Juliets mor hade velat att hon skulle vara populär. Hennes far att hon skulle passa in. Dom hade lärt henne att dra anekdoter, "to bring entertaining stories into the house". Hon skriver på vykort till sina föräldrar om hur ett "awful thump" hörts när tåget körde på en man.
"As soon as she had written the words Awful Thump, she found herself unable to go on. Unable, in her customary language, to go on."

När Juliet i Soon återvänder till sin hemstad och sina föräldrar försöker hennes mor prata om förr, men Juliet säger det finns inte kvar eller det har aldrig funnits, eller låter inte mamman fråga färdigt, eller går innan hon själv har svarat färdigt.

I Silence tystnar Juliets dotter Penelope. Juliet har lagt ett avstånd mellan sig och dottern, hon döljer sorg, hon uppfostrar. Hon avskyr felsägningar, men säger inget, värderar sig efter sin förmåga att kontrollera sig själv, "I shouldn't burden you with all this".

Dottern reser, hon slutar att höra av sig.

Åren går och Juliet förklarar för sig, hon har nog gjort endel fel men antagligen har Penelope vänt henne ryggen för att dottern har "purity in her nature." Är ärlig och direkt. Ja, så är det nog.

"My father used to say of someone he disliked, that he had no use for that person. Couldn't those words mean simply what they say? Penelope does not have a use for me.
Maybe she can't stand me. It's possible."
***

Grace ska gifta sig med Maury, för att han säger: När vi är gifta utan att hon säger emot. Men Passion handlar inte om Grace och Maury utan om Grace och svågern Neil, tjugo år äldre än henne och gift.

Grace skadar foten. Neil undersöker den och Grace känner igen spritandedräkten från sitt jobb som servitris. Hans händer är inte fulla och inte hans ögon. Han kör Grace till sjukhuset. Maury ringer sköterskan, Neil säger: "Tell him she's not ready yet", ... "No. Tell him we've already gone." Sedan "You didn't want to go home yet, did you?"
"No," said Grace, as if she'd seen the word written in front of her, on the wall. As if she was having her eyes tested."

Dom sätter sig i bilen och åker, planlöst, Grace får övningsköra, hon frågar när ska jag stanna, han svarar när jag lärt dig hur. Han blir trött efter en stund och ber att få ta en lur, du vakar väl över mig? hon säger ja och han svarar bra sen somnar han. Grace går från bilen, tänker.
"She'd thought it was touch. Mouths, tongues, skin, bodies, banging bone on bone. Inflammation. Passion. But that wasn't what had been meant for them at all. That was child's play, compared to how she knew him, how far she'd seen into him, now.

What she had seen was final. As if she was at the edge of a flat dark body of water that streched on and on. Cold, level water. Looking out at such dark, cold, level water, and knowing it was all there was."
__________________
Alice Munro

Runaway. 2004 A.A Knopf: ISBN 1-4000-4281-X

Utdrag ur Runaway

Den här recensionen av Jonathan Franzen fick mig att läsa Runaway (och Jonathan Franzens Tillrättalägganden)

050610
Alice Munros novellkonst är av ett speciellt slag. Hon är expert på timing, hon rör sig obehindrat genom olika tidsskikt, hon pauserar melodiöst, hon drar ner på färger och använder inga strålkastare. Hennes ljus är snarare ficklampans flackande. Och när hon skriver om begravda hundar handlar det om djur som aldrig krafsar sig upp till ytan, bara morrar eller snarare gnäller lite djupt nere i mullen.
Recension av Heidi von Born i Svenska Dagbladet

The Master av Colm Tóibín

2005-01-23T01:33:00.000+01:00

The Master är ett porträtt på Henry James, amerikansk författare som levde delar av sitt liv i Europa.

Oscar Wilde har brett ut sig över London. Henry James Guy Domville har premiär. Författaren vågar själv inte gå på premiären utan väljer i stället att se en Oscar Wilde-pjäs. Publiken har skrattat och hånat James föreställning och när sista raden deklamerats: 'I'm the last, my lord, of the Domvilles.' skriker någon från balkongen: 'It's a damned good thing that you are!'. Föreställningen läggs ner och i stället sätts en ja Oscar Wilde-pjäs upp.

Henry James pallar inte att vara kvar och bli hånad i en stad som pratar om hans fiasko när han själv har sån skaparkraft. Han vill bort men vågar inte vara ensam så han besöker vänner, några engelsmän som bor på Irland.

Henry James känner engelsmännen, deras sätt, hur man passar in. Han har förstått att engelska mäns besynnerligheter görs till norm i deras egna hus. Och även i andras hus (och länder). Han har paketerat English, har förstått och deltar men lider av att bli paketerad själv och raljerad på för sitt irländska påbrå, amerikanska ursprung och sin gömda homosexualitet. Henry James ligger snart ensam i sängen och vill att någon ska hålla om honom.

"For the first time in years, he felt the deep sadness of exile, knowing that he was alone here, an outsider, and too alert to the ironies, the niceties, the manners and, indeed, the morals to be able to participate."
***

Hans syster Alice var "brought up in a free-thinking family which confined its free thought to conversation and remained respectable and conformist in every other way."

Henry James växte upp i samma miljö.
***

Man får läsa hur Henry James snappade historier och gjorde dem till del i sina böcker. Någon slags "kreativ process" beskrivs, uäckigt töntigt jag får nästan panik exempelvis:

"Often, ideas came like this, casually, without warning; often, they occured to him at moments when he was busy with other things. This new idea for a story about a brother and a sister developed with a sort of urgency, as something that he barely needed to write down.---Slowly and mysteriously, it began to fuse with the ghost story told to him by the Archbishop of" blabla osv.
***
s. 122. Jag struntar i den här boken nu.
__________________
Colm Tóibín
The Master. 2004. Picador pocket: ISBN 0-330-43616-3

Tidiga sorger av Danilo Kiš

2005-01-16T18:46:00.000+01:00

Kastanjeträden, brunnen, ytterdörren, mammans symaskin allt är borta. "Se här, vid min huvudgärd har det vuxit upp ett äppelträd".

Tidiga sorger börjar med att Andreas Sam återvänder till sin stad, på gränsen mellan Serbien och Ungern efter kriget. Där huset fanns är nu en trädgård där fru Smerdel hänger tvätt och där trädgårdslandet låg finns nu ett trevåningshus där fru Smerdel bor.

"När den sista av våra möbler burits ut, och det var soffan med gnisslande resårer, då, fru Smerdel - jag talar fortfarande med er - då hände följande: "När vi burit ut den sista möbeln, min kära Olga, och det var soffan med gnisslande resårer, då rasade huset ihop som ett korthus. Jag vet inte själv genom vilket under jag lyckades..." (ur ett brev av Eduard Sam, min far, till systern Olga Sam-Urfi.)
Nu har man planterat lök här, frun, vacker grön purjolök."
***

Vi är sen i tid under kriget, runt Andreas Sam, Andi som liten.

"Det fanns ingenting som tydde på att det gått soldater genom byn i tre dagar. Utom, möjligen, tystnaden.
Efter en stund tyckte jag redan det var trist att det inte gick några soldater genom byn. När det har gått soldater förbi huset i tre dagar och tre nätter, då börjar man redan vänja sig vid dem. Det känns tomt efteråt. Ingen som rider på hästar, ingen som spelar dragspel."
***

Berättelserna låter Andi få löss, gömma sig i höet, gör vanliga vardagliga barnvärldar. Utplånande lyfts fram plötsligt, som efter ett förresten.
***

"Medan han tvättade sig (kvinnan satt kvar i vagnen), frågade jag honom om han kanske på vägen råkat på min far. För när en människa kommer långt bortifrån så har hon säkert på vägen träffat mycket folk. Jag berättade för honom att min far var lång, lite kutryggig, att han bar svart hatt med hårda brätten, stålbågade glasögon och järnskodd käpp. 'Han fördes bort för två-tre år sedan', sade jag, 'och sedan dess har vi inte hört av honom.'"
***

Fru Rebecka återvänder, med avbränt hår, elaka ögon och sotad insida och säger han är död och han grät som ett litet barn.

Av Andis släktingar kommer bara farbror Andrej tillbaka, "bränd av en underlig sol, ett helvetets ljus". Hans gårdsplan luktar, hans skatt är uppfrätt av soldathästpiss.

"Vår historiska koffert, nu redan skamfilad och med lås som oavbrutet öppnar sig med en rostig smäll, likt gamla flintlåspistoler, har klarat sig genom syndafloden, ensam och tom, som en likkista."

Familjen flyr och lämnar allting, men mamman släpar med sig tunga fuktiga fjädertäcken som en symbol för en tid "då hon stoppade om oss med dessa täcken, då ännu nya och överklädda med batist, vek in dem under fötter och rygg och slog med handflatan på denna väldiga surdeg, ur vilken endast vårt lockiga hår och röda nästippar stack fram..."
***

Näst sista berättelsen heter Pojken och hunden, Den talande hunden.
"Trots att min officiella husbonde var herr Berki, hörde jag till kropp och själ ändå samman med pojken. Av alla människor i världen var han den som jag passade bäst ihop med och kom bäst överens med. ---Ensamheten och sorgen band samman våra liv. Han sörjde sin far och jag sörjde mina närmaste, och denna vår sorg skapade ett slags vänskap mellan oss, grundad på gemenskap."

När familjen flyttar springer hunden efter vagnen och ylar, blir piskad för att vända men springer och springer tills han ramlar ihop på vägen.

Pojken skriver ett brev till herr Berki.
"Kära herr Berki, jag skriver detta brev till er långt bortifrån och jag hälsar er och undrar hur ni mår.---
Jag skulle också be er, och nu får ni inte skratta, att ni läser detta mitt brev för honom och säger att det inte var mitt fel, att jag inte kunde ta honom med mig och att jag aldrig ska glömma honom. Säg honom också att en dag när jag blivit diktare, skall jag skriva en dikt eller en fabel om honom. I den fabeln kan hunden tala. Och han skall förstås heta Dingo. ---Säg till honom. 'Andi, Andi, Andi hälsar till dig'. Tala långsamt till honom, som till ett litet barn. Ni skall se att han kommer att förstå er."

Svaret kommer från herr Berki.
"Min kära Andi, jag gläder mig åt att du mår bra och är flitig i skolan, såsom jag förstår av din mammas brev. ---
Dingo kom tillbaka hem den där dagen när ni reste, utmattad och slagen, han jämrade sig länge och ylade. Han ville inte äta något på hela dagen, trots att vi gav honom lever till och med, han bara drack girigt, mycket vatten.
Nästa dag hittade vi honom död framför dörren.
Min kära A.S., du skall inte sörja så mycket för det, det finns värre saker i livet - det får du se när du blir stor. Jag kan bara säga dig att jag också blev mycket ledsen, han var verkligen en fin hund, mamma grät till och med.--Alla dina vänner hälsar. Var en snäll pojke och sörj inte. Farbror Berki"
***

Familjen Kiš flydde till Ungern 1942 från Novi Sad i jugoslaviska Vojvodina efter att hundratals judar dödats på isen och dränkts i Donau. I Ungern fördes Danilo Kiš pappa och judiska släktingar bort, till Auschwitz.
__________________
Danilo Kiš

Tidiga sorger. Belgrad 1969.
Bokförlaget Lind & Co, 2003: ISBN 918953820X

The Namesake av Jhumpa Lahiri

2005-01-13T18:31:00.000+01:00

I Bengalen har man (rätt till) minst två förnamn. Ett som man kallas och ett som man heter. Ofta har man flera smeknamn också. Men minst två namn, ett namn för fönsterkuverten och ett annat namn för livet.

"Pet names are a persistent remnant of childhood, a reminder that life is not always so serious, so formal, so complicated. They are a reminder, too, that one is not all things to all people. They all have pet names. Ashima's pet name is Monu, Ashoke's is Mithu, and even as adults, these are the names by which they are known in their respective families, the names by which they are adored and scolded and missed and loved."

Ibland får man varken sitt officiella förnamn eller något bestämt förnamn förrän man är 6-7 år.

"Often in one's infancy, one answers unwittingly to dozens of pet names, until one eventually sticks."

I The Namesake föds en pojke i USA av bengaliska föräldrar, Ashima (Monu) och Ashoke (Mithu). Födelseattesten vill ha både för- och efternamn. Sjukhusadministrationen föreslår, döp efter någon släkting, en mormor, en pappa.

"This sign of respect in America and Europe, this symbol of heritage and lineage, would be rediculed in India. Within Bengali families, individual names are sacred, inviolable. They are not meant to be inherited or shared."

Ashima och Ashoke väntar på att ett brev ska komma från mormor med namnförslag och eftersom Ashoke älskar rysk litteratur så bestämmer dom sig för Gogol. Gogol Ganguli. Så länge.
***

Brevet kom förstås aldrig fram det fattar alla.
***

Igår: det här är en jävla katalog med uppräkningar av bengalisk resp amerikansk kultur. Durga Puja, kummin, Tagore, Victoria Memorial - Kennedymordet, Skippy, Laura Ingalls Wilder, Rubiks kub.
***
"Go Gogol!"

Gogol kan inte tänka sig att ringa i något romantiskt ärende och inleda med att säga "Hej det är Gogol" . Inte ens Gogol hette Gogol (utan Nikolai). Gogol pratar med en tjej på en fest och säger att han heter Nikhil. Nikhil vågar kyssa henne.

Det står Nikhil på dörren när Gogol flyttar hemifrån. "Me llamo Nikhil" säger han på spanskan. Nikhil odlar ett bockskägg och börjar röka Camel Lights. "Jag är Nikhil nu" säger Gogol till människor som tror att han fortfarande är Gogol.
***

Gogol träffar Maxine. Hon har aldrig velat vara någon annan. Hennes föräldrar bor i ett snyggt hus utan gardiner, dricker vin och diskuterar, hennes mamma jobbar på The Metropolitan Museum of Art och dom säger

"You could be Italian".
***

När Maxine överräcker en korg med delikatesser och säger "It's so nice to finally meet you, Ashima" svarar mamman: "Nikhils father is upstairs". Pappan säger: ni borde parkera om bilen så att den inte blir vandaliserad.

Gogol firar sin födelsedag med Maxines föräldrar.
***

Gogol fortsätter att vara Nikhil i ett äktenskap, genom sorgen efter pappans död, över en skilsmässa för att kanske bli Gogol igen till slut.
***

Jhumpa Lahiris novellsamling Interpreter of Maladies var skriven med mjuk hand och rak nacke. The Namesake verkar skriven av en lika mjuk hand men med alltför stor respekt för sina personer, sin kultur, sin kronologi, sin stil, sitt tema. Gogol för samma slags kamp med-mot sitt dubbla ursprung (men stiliserad friserad duktig tråkig) som Carnegie gör i stökiga fina roliga The Love Wife av Gish Jen. Läs hellre den.
_________________
Jhumpa Lahiri
The Namesake. 2004.
Flamingo, HarperCollins: ISBN 0-00-717303-2
Interpreter of Maladies. 1999.

Läs
Novellen A Temporary Matter från Interpreter of Maladies.

From Calcutta to Suburbia: A Family's Perplexing Journey By MICHIKO KAKUTANI. Recension i NY Times av någon som blivit mer imponerad av The Namesake än vad jag blev.

Sommarhus, senare av Judith Hermann

2005-01-03T18:00:00.000+01:00

"Jag intresserar mig inte för mig själv" säger han som hon kallar min käraste i första novellen i Sommarhus, senare. Hon tycker att han liknar en fisk. Hon har många historier i sig och i sitt korallarmband. Koraller är skelett av rött kalk säger han och vill inte höra.
***

Någon ger någon en lapp med ett telefonnummer.

"jag---stoppade lappen i fickan i stället för att slänga den."

Dom pratar inte med varandra på hennes fest. Han njuter av att hon ser honom. Hon har gått. Han dricker ur sitt vin, tar på sig jackan och går också.

Den ene ber den andre att läsa en bok. Den andre läser den inte. Dom lämnar inga spår i varandras lägenheter. När den ene överger den andre säger den andre Ut. Skriker inte, springer inte efter.

Kvar blir en slags irritation.

"Det fanns ögonblick när jag längtade efter något som jag inte riktigt visste vad det var, en händelse kanske, något slags sensation, en förändring, men den längtan försvann lika snabbt som den kommit."
***

Christine och Nora leker låtsas-leken. Hur skulle det kunna vara om dom stannade kvar på ön, med Cat och Benton? Christine ljuger obesvärat för Cat och säger: jag kommer tillbaka. Hon försöker känna vad han luktar, fotogen, jord, rom, hasch.

"'När orkanen kommer', säger Christine dröjande, 'då kan jag inte flyga hem.'"
***

Någon tittar på sin packade kompis, som skriker något ohörbart i en megafon (kanske skriker han "Dina ögon, lilla syster, får mitt hjärta att brista").

"Jag lutade huvudet mot trappräcket och betraktade honom. Jag tänkte på att jag aldrig hade sett honom på dagen och jag frågade mig om jag ville veta mer om honom --- Han gick ut med mig och Christiane tre gånger i veckan, jag tyckte om honom, skulle jag någonsin ha talat om honom skulle jag faktiskt ha sagt: 'En vän.'"
***

Stein drömmer om att köpa ett hus. Han letar i veckor.

"de andra sa: 'Vad är det han pratar om. Det där blir ju aldrig nåt.' Jag glömde bort alltihop, när jag inte träffade Stein. Precis som jag också glömde honom."

Stein hämtar henne för att visa henne huset. Hon tänker: jag har inte lust.

"Jag gav 80 000 mark för det. Det är fint. Jag såg det och visste direkt - det huset är det." --- Jag sa: 'Var har du fått 80 000 mark ifrån?', han gav mig en snabb blick och svarade: 'Du frågar fel saker.'"

Hon bestämmer sig för att inte säga något mer. Han ger henne nycklarna till huset.

Han skickar vykort där han skriver: när du kommer. Hon väntar på: kom.
***

Sommarhus, senare gynnade tungsinnet men fungerade samtidigt som tröst. När Hermann beskriver det undanglidande vaga sättet att rulla (våra och varandras) liv på blir detsamma bekräftat, infångat och förhoppningsvis omöjligt att släppa löst på stan igen.

Judith Hermann är född 1970 och bor i Berlin. Nichts als Gespenster, Bara spöken har nyligen kommit på svenska.
__________________
Judith Hermann

Sommarhus, senare. Sommerhaus, später 1998. Ordfront 2000: ISBN 91-7324-727-8
Bara spöken. Ordfront 2004

Artiklar
Texter på fantomfrekvens, Stefan Jonsson DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=334074

The Love Wife av Gish Jen

2004-12-29T15:20:00.000+01:00

Carnegie Wong, andra generationens kines-amerikan, hans fru som Mama Wong en gång började kalla Blondie, deras asiatiska adoptivdöttrar Wendy, blyg och nio och Lizzie, fjorton, som blonderat sitt svarta hår. Till familjen kommer kinesiskan Lanlan.

Blondie och Lanlan möts på flygplatsen (om Carnegie berättar):

"- You speak Chinese!
- I do, said Blondie.
- You speak very well.
- I studied for several years in college, said Blondie.
A long pause; Lan receded a bit. That half smile."

Blondie minns också första mötet och inser att hon sagt Jag, "I studied", medan Lanlan sa Du, "You speak very well".
***

Familjen har gjort i ordning uthuset för att Lan ska få en egen lägenhet. Lan tror att hon inte är fin nog för familjens gästrum.
***

Kina - USA. Blondie - Lanlan. Carnegie och Blondie. Carnegie och Lan. Mama Wong i Carnegies hjärna. Familjens försök att vara familj. Vi - dom. Lan i Wendy och Lizzies letande efter vilka dom är.

Wendy / "She says she hopes we will not grow up one hundered percent American. First the children talk about themselves all day, she says, and then they think about themselves all day. All day long they think, What is my favorite this? What is my favorite that?"

Familjen har en get. I Amerika gillar vi naturliga saker från naturen förklarar Blondie. Lan vill slakta geten. Carnegie slänger ut familjens såpa och köper Ajax. Lan skurar med hela kroppen.
***

Carnegie försöker simma över en damm och håller på att drunkna. I stället för rakt över simmar han i en halvcirkel. Mama Wong flydde från Kina till Hong Kong genom att ta en basketboll under vardera armen och sen sparka sig fram mellan hajarna.

Carnegie /"- Your father had Ph.D, she told me once. ---He loved me, yes. It was as if he opened a book, and there was my name. Period. He liked my cooking. Remind him of home. ---I never care too much about what is inside book. If you ask me, a book is just someone make a joke. Write everything one way. In fact, life is all kind of way. Not just one way. If you ask me, did I marry him, sure. But can I marry someone else? If you ask me, answer is again, sure."

Mama Wong dör när hon hör att Carnegie har en ledig dag. En ledig dag från att besöka henne. Från att ha delat in världen i dom som har barn och dom som inte börjar Carnegie dela in mellan dom som förlorat en förälder och dom som inte.

"And what had I to say, really, to those who had not? I could not converse with them.
You don't know. You don't know.
You can't know.
You, and I, and everyone."

Carnegie öppnar för sitt kinesiska. Börjar förstå att han var en del i planen. Att det fanns en kamp, ett syfte.
***

Wendy och Lizzie vänder sig mot sina föräldrar. Föräldrarnas sätt att göra allting soligt och glatt och deras från-en-bok-sätt att prata om barnens okända ursprung. Carnegie dras med och ger sig in i en uppskjuten revolttid.

Wendy/ "- It is not out of a book, said Dad, walking by. - It's out of the adoption video.
Then he left."

Lanlan tänker liksom ungarna att det finns bättre och sämre, en hackordning och att man kan falla. Soliga Blondie ut, hårda Lanlan in. Åtminstone i hur barnen (och även Carnegie) börjar tänka.

Lizzy / "If you asked Russell, he'd say the problem is that no one's honest, no one can say things like, This is just not my child. Or I can't love this child as if he were my own because he isn't.
As for my feeling like I belonged to this family, he'd say probably I never would, but who would admit it?
Which was, like, so true.
---
I hated having a special problem that other people didn't get."

Lan/ "In Chinese we have a saying, Ye Gong hao long. Meaning a person like Ye Gong, who makes a big fuss about how much he loves dragons, but does not actually love dragons at all.

Lizzy/ That was so true about Mom. Like you could give her the ugliest thing for Mother's Day, and she would still say she loved it. She would still wear it all the time, and tell her friends how you gave it to her."

Blondie säger upp sig från jobbet för att vara mer hemma.
***
Stugan brinner ner, någon dör, Lanlan blir gravid, geten dör också, Blondie sticker hemfrån och mer mer. "It's amazing how dark a room can suddenly get." Hur tillfälligt och styrt av tillfälligheter allting verkat. Ingen är grundad har jag tänkt. Alla världar kan försvinna. The Love Wife berättar om sånt.
__________________
Gish Jen
The Love Wife. 2004. Inbunden, A.A Knopf: ISBN 1-4000-4213-5

Mer
Review of Books, länkar till recensioner av The Love Wife

some of literature's best parties

2004-12-20T22:20:00.000+01:00

"John Mullan gatecrashes some of literature's best parties - from masked balls to cocaine-fuelled carouses, decorous musical soirées to hectic bacchanals - to glean tips for the discerning host":
http://books.guardian.co.uk/review/story/0,12084,1375358,00.html

The Sportswriter av Richard Ford

2004-12-19T17:30:00.000+01:00

Frank Bascombe är The Sportswriter, en vit man medelklass 35-40 amerikan normal normal medelklass skild vanlig vanlig. Han vet vad förlust är men ojar sig inte. Jobbar på, blir (nog) kär i Vicki, försöker bli omtyckt av folk han möter, ha bra samtal med sina barn. Betalar lånen, reparerar bilen, gillar sin ex-fru X och sina svärföräldrar. Han drar Vicki närmare sig på bänken och vill bära hennes väska men den är lätt packad och hon bär den helst själv.
***

Frank firar påsk med Vickis familj. Han kom försent, han hade inte med sig någon present. Franks första möte med Vickis pappa Wade förvånar honom genom att bli bra. Det är mest Wade som pratar om sorgerna och livet medan Frank håller igen från att säga det ena eller andra för att inte riskera att förstöra den fina stämningen. Men det brister:

" "I want to hear from you on this. Do you think it's too little to do with your life? Just collect tolls, raise a family, work on an old car like this, go out on the ocean with your son and fish for fluke? Maybe love your wife?"
I cannot answer fast enough, all reluctance aside. "No," I almost shout. "Not a bit. I think it's goddamn great, Wade, and you're a damn lucky son of a bitch to get it." (I´m shocked to hear myself call Wade a son of a bitch.)"
***

Frank lägger på sin sportjournaliströst vid påskmiddagsbordet. En röst Vicki aldrig har hört:

"But now I may have stepped out of what she thinks she knows and feels safe about, and become some Gildersleeve she doesn't know, yet instinctively distrusts. There is no betrayal like voice betrayal, I can tell you that. Women hate it."
***

Franks kompis Walter har tagit livet av sig. Han vill i sitt avskedsbrev att Frank ska hälsa något till hans okända dotter. Frank blir förbannad:

"And a daugther? No way. I have my own daughter. One day soon enough she'll want to have some explaining, too. And that, frankly, is all I care about: the answers I come up with then. What happended to Walter on this earth is Walter's own lookout. I'm sorry as hell, but he had his chance like the rest of us."

"He could've hunted up a reason to keep breathing. What else is the ordinary world good for except to supply reasons not to check out early?"
***

Frank berättar att han sedan skilsmässan tycker om att vara på tågstationer och se möten och hejdån, att han kan få kraft ur andras tröst. Att det ibland är nödvändigt. Och att det är nödvändigt att förstå ingen kan bli den fasta ordinarie för någon annan, men att det är ädelt att våga leva med den insikten.
***

Frank Bascombe återkommer i Independence Day.

Jag fick tips om The Sportswriter från Peter.
__________________
Richard Ford
The Sportswriter. 1986.
Pocket, Vintage 1995. 375 sid.: ISBN 0-679-76210-0
Independence Day

Artiklar
"It's easy to write about things that fuck up.
I'm interested in what happens later."
Richard Ford, Sophie Majeski, intervju efter Independence Day. Salon. 1999 http://www.salon.com/weekly/interview960708.html

Snow av Orhan Pamuk

2004-12-18T13:01:00.000+01:00

Exilturken och poeten Ka hamnar i en by i östra Turkiet som Pamuk ger namnet Kars (Kar betyder snö på turkiska). Ka åker dit för att undersöka varför det går en våg av självmord bland flickor med huvudduk i byn. Han dras också dit för att han vet att hans ungdomskärlek, Ipek bor där. Ett snöoväder bryter ut och byn blir isolerad.

Ka glider runt i Kars med en alldeles för snygg överrock, han säger rätt saker ibland och är pinsam ibland. Ka träffar tehusägare, rebelledaren Blue och hans gäng, byäldsten Sheikh Efendi, tidningsmakaren Serdar Bey som ibland trycker nyheterna innan dom har hänt, unga fundamentalistkillar, korrumperad polis, militär, teaterfolk och tuffa Kadife, Ipeks syster och deras pappa som liksom dom flesta i byn gillar att kolla på den brasilianska såpan. En militärkupp inför direktsänd lokalteve och gnisslet mellan det gamla och nya Turkiet hörs plötsligt än tydligare för Ka (och oss).

Jag beställde Snow efter att jag läst den här recensionen av Margaret Atwood.

Första kapitlet ur Snow (kräver konto hos Washington Post, men gratis, snabbt att registrera sig och värt det).

__________________
Orhan Pamuk
Snow. [Kar. Istanbul 2002] A.A Knopf 2004: ISBN 0-375-40697-2
My name is red. A.A Knopf 2001.
Istanbul. April 2005. Faber.

050331
Turkey probes official who ordered novelist's books destroyed.
How can it be that a whole province doesn't have a single copy of Pamuk's books available either for sale or in a library? And what is more depressing -- the fact that a government official wanted to destroy all these books, or that none of them are available in that province in the first place?

050402
Ta bort det där fåniga leendet från ditt fejs. Det går inte Orhan Pamuk kommer ut med en bok om Istanbul

050419
The novel's central paradox--that the poet Ka finds the happiness he's always looked for in the midst of such sqaulor and unrest--seems like an interesting idea, but for this reader at least, it isn't executed very adroitly. Ka remains a cipher to me, his sense of himself as both a poet and a Turk rather blurry.
Om Snow och My Name is Red på The Reading Experience: Red and White av Daniel Green

Wait until Spring, Bandini av John Fante

2004-12-16T11:57:00.000+01:00

I Wait until Spring, Bandini hamnar vi i Roklyn, Colorado på 20-talet.

Boken låter flera röster prata. Men alla finns dom där för att beskriva den värld som är Arturo Bandinis en snöig skitvinter. En liten kille som kämpar med kärleken, mot synden, med/mot sina föräldrar och bröder. Han går hungrig, han slåss, sjunger i kyrkokören, fryser och vill ha det bättre.

"His name was Arturo, but he hated it and wanted to be called John. His last name was Bandini, and he wanted it to be Jones. His mother and father were Italians, but he wanted to be American. His father was a bricklayer, but he wanted to be a pitcher for the Chicago Cubs."

Arturo Bandini återkommer i Road to Los Angeles, Ask the Dust och Dreams from Bunker Hill. Jag fick tips om Wait until Spring, Bandini av Peter.
__________________
John Fante
Wait until Spring, Bandini. 1938.
Ecco 2002. 265 s. ISBN 0-87685-555-9
Road to Los Angeles
Ask the Dust
Dreams from Bunker Hill

Artiklar
A Walk on the Wild Side, The full life of John Fante av Carol Lynn Mithers, LA Weekly http://www.laweekly.com/ink/00/20/books-mithers.php

John Fante
Alessandra Senzani
English 6923: Working Class Literature
Fall 2003
http://www.as.ysu.edu/~cwcs/Fante.htm