The Namesake av Jhumpa Lahiri

I Bengalen har man (rätt till) minst två förnamn. Ett som man kallas och ett som man heter. Ofta har man flera smeknamn också. Men minst två namn, ett namn för fönsterkuverten och ett annat namn för livet.

"Pet names are a persistent remnant of childhood, a reminder that life is not always so serious, so formal, so complicated. They are a reminder, too, that one is not all things to all people. They all have pet names. Ashima's pet name is Monu, Ashoke's is Mithu, and even as adults, these are the names by which they are known in their respective families, the names by which they are adored and scolded and missed and loved."

Ibland får man varken sitt officiella förnamn eller något bestämt förnamn förrän man är 6-7 år.

"Often in one's infancy, one answers unwittingly to dozens of pet names, until one eventually sticks."

I The Namesake föds en pojke i USA av bengaliska föräldrar, Ashima (Monu) och Ashoke (Mithu). Födelseattesten vill ha både för- och efternamn. Sjukhusadministrationen föreslår, döp efter någon släkting, en mormor, en pappa.

"This sign of respect in America and Europe, this symbol of heritage and lineage, would be rediculed in India. Within Bengali families, individual names are sacred, inviolable. They are not meant to be inherited or shared."

Ashima och Ashoke väntar på att ett brev ska komma från mormor med namnförslag och eftersom Ashoke älskar rysk litteratur så bestämmer dom sig för Gogol. Gogol Ganguli. Så länge.
***

Brevet kom förstås aldrig fram det fattar alla.
***

Igår: det här är en jävla katalog med uppräkningar av bengalisk resp amerikansk kultur. Durga Puja, kummin, Tagore, Victoria Memorial - Kennedymordet, Skippy, Laura Ingalls Wilder, Rubiks kub.
***
"Go Gogol!"

Gogol kan inte tänka sig att ringa i något romantiskt ärende och inleda med att säga "Hej det är Gogol" . Inte ens Gogol hette Gogol (utan Nikolai). Gogol pratar med en tjej på en fest och säger att han heter Nikhil. Nikhil vågar kyssa henne.

Det står Nikhil på dörren när Gogol flyttar hemifrån. "Me llamo Nikhil" säger han på spanskan. Nikhil odlar ett bockskägg och börjar röka Camel Lights. "Jag är Nikhil nu" säger Gogol till människor som tror att han fortfarande är Gogol.
***

Gogol träffar Maxine. Hon har aldrig velat vara någon annan. Hennes föräldrar bor i ett snyggt hus utan gardiner, dricker vin och diskuterar, hennes mamma jobbar på The Metropolitan Museum of Art och dom säger

"You could be Italian".
***

När Maxine överräcker en korg med delikatesser och säger "It's so nice to finally meet you, Ashima" svarar mamman: "Nikhils father is upstairs". Pappan säger: ni borde parkera om bilen så att den inte blir vandaliserad.

Gogol firar sin födelsedag med Maxines föräldrar.
***

Gogol fortsätter att vara Nikhil i ett äktenskap, genom sorgen efter pappans död, över en skilsmässa för att kanske bli Gogol igen till slut.
***


Jhumpa Lahiris novellsamling Interpreter of Maladies var skriven med mjuk hand och rak nacke. The Namesake verkar skriven av en lika mjuk hand men med alltför stor respekt för sina personer, sin kultur, sin kronologi, sin stil, sitt tema. Gogol för samma slags kamp med-mot sitt dubbla ursprung (men stiliserad friserad duktig tråkig) som Carnegie gör i stökiga fina roliga The Love Wife av Gish Jen. Läs hellre den.
_________________
Jhumpa Lahiri
The Namesake. 2004.
Flamingo, HarperCollins: ISBN 0-00-717303-2
Interpreter of Maladies. 1999.

Läs
Novellen A Temporary Matter från Interpreter of Maladies.

From Calcutta to Suburbia: A Family's Perplexing Journey By MICHIKO KAKUTANI. Recension i NY Times av någon som blivit mer imponerad av The Namesake än vad jag blev.