tisdag, september 29, 2015

Katitzi & Katitzi och Swing av Katarina Taikon

Bokreflektion i Good News Magazine 17/2015
Book cover: Katitzi av Katarina Taikon Katitzi! Vad jag har tänkt mycket på dig genom åren. Du gav mig så mycket när jag var barn. Du lärde mig att säga ifrån. Du visade hur rak en barnrygg kan vara. Jag fick en kompis som du, och jag ville förtjäna din vänskap. Jag ville stå bredvid dig, när du försvarade dig och jag ville att du skulle stå bredvid mig. Jag läste alla tretton böckerna om dig. Flera gånger. Jag såg filmatiseringen som gick på tv. Du var min idol och du var ett barn, precis som jag. Det som var obegripligt för dig var lika obegripligt för mig. Varför jag fick gå i skolan, men inte du. Varför jag fick bo i en lägenhet, men inte du. Rättvisa var ju viktigt för oss barn. Vi delade glasspaket med linjal och visste exakt hur mycket olika hockeykort var värda för att bytena skulle bli precist rättvisa. För dig fanns inga glasspaket, inga hockeykort och rättvisa handlade om livet självt, om rätten att få finnas. Katitzi-böckerna slog ner med eldsvådor, fördomar och trakasserier i min troskyldiga föreställning om världen. 


Vi barn delade in folk i snälla och dumma, men du lärde mig att det var mycket mer komplicerat än så. En snäll tant kunde låta er bo på hennes mark, sedan körde hon plötsligt iväg er, eftersom hennes söner inte ville ha er där. Det var fegt, och det var orättvist. Var inte rättvisa viktigt för vuxna? Du lärde mig att även de snälla kan vara fega och orättvisa. Även de välmenande trodde sig veta saker om dig, bara för att du var rom. Saker som vi, som ville vara dina vänner, visste var påhitt.

Du visste att ibland räcker inte prat – ibland behöver man stampa i marken, och ibland behöver man klippa till. Ville du veta något så frågade du rakt ut och du vägrade tycka att vuxna var värda mer än barn. Om någon skröt om vad som var bäst i hela världen så förklarade du att ingen känner hela världen, ingen kan påstå något sådant. Och du fick mig att se det besynnerliga i att folk kan vara rädda för någon som de inte ens har träffat. Du lärde mig: ibland är folk inte riktigt kloka.

Jag ville vara som du. När någon kallade dig för djävla zigenare kändes det som om de kallade mig för djävla zigenare. Om någon kallade dig lilla Katitzi blev jag lika arg som du blev. Jag menar, om du var ”lilla Katitzi”, hur betydelselös var då inte jag? Du var ju min idol. Jag tyckte inte synd om dig. Det fanns orättvisor och vissa människor var okunniga, andra var rent elaka. Det fanns inte tillräckligt många snälla, och de hjälpsamma var aldrig tillräckligt bestämda. Det drabbade dig. Det gjorde dig utsatt och tvingade på dig gränser, men det hade inget med dig att göra. Du var du. Du var Katitzi.

Du hade skrivit böckerna om dig själv, böckerna var sanna. Du fanns på riktigt. Du var vuxen nu, men du fanns. Du kunde berätta och låta mig vara vän med dig. Det är så bra att dina böcker äntligen kommer i nytryck. Nu får nya barn möjligheten att bli din vän, och vilja förtjäna din vänskap.

Ulrika Jonsson

 __________________  
Katarina Taikon  Katitzi & Katitzi och Swing. 2015. (Originalutgåva. 1969) Natur & Kultur. ISBN e-bok 9789127141575

Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin


Book cover: Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin

Bokreflektion i Good News Magazine 17/2015

En av de bästa böcker jag läste under förra året var 25 sidor lång. 25 sidor kort kanske jag borde skriva, för 25 sidor är ju kort, för en bok. Det vet jag med säkerhet, för jag håller noga reda på sidnumren när jag läser. Man skulle till och med kunna säga att sidnumren förhöjer min läsning. De ger mig nämligen material till trevliga beräkningar, som att nu har jag läst en femtedel, nu är jag halvvägs, nu har jag bara tio sidor kvar. De här beräkningarna brukar göras mer ofta och bli mer avancerade när boken är lång och lös. Du vet vilka jag menar. Böcker med många ord och tunt innehåll. Böcker som pratar på och serverar sak efter sak, person efter person, tanke efter tanke, händelse efter händelse på gamla bruna diskmaskindiskade plankor där de trängs med dött kött, tjock sås, mos och kollapsad tomathalva tills man som läsare bara vill gå hem. Jag har ett förslag: om sidräknandet blivit intressantare än det som står på sidorna: gör revolt. Slå ihop boken och slå aldrig upp den igen. Ge den till någon med sämre smak än du.

Sedan finns det förstås böcker som är precis tvärtom. Böcker som med få ord lockar fram mycket i en. Där man inte har så mycket plats över till att hitta på tal med siffrorna i hörnen, eftersom hjärnan är sysselsatt med att samtala med det som faktiskt står på sidorna. Poesi fungerar så, noveller ibland, och bra romaner kan den här konsten. Finliret att säga tillräckligt, men inte för mycket. Att låta oss läsare få plats att fylla i det vi vill, det som saknas, det som gör att boken blir färdig. Sådana böcker, som kräver mer av hjärnan, brukar vara läskiga för vissa av oss att läsa, eller jobbiga. Den där läsängsligheten har jag kommit över med åren eftersom jag har insett att ingen kommer att förhöra mig på det jag har läst, om jag har förstått, om jag har läst på rätt sätt. Jag får läsa hur jag vill. Låta min tanke vandra, eller låta bli. Nemas problemas.

Jag, som läser hur mycket som helst och älskar att läsa, erkänner att ibland för att inte säga ofta så vill jag att boken ska bli färdigläst så snart som möjligt. Optimalt borde vara om man får ut så hög effekt per sida att boken inte behöver vara mer än till exempel 25 sidor kort. Vad får vi i Alla vill bara gå hem som är just 25 sidor? Vi får allt vi behöver. Vi får hur allting började, och hur några av oss kommer att sluta. Vi får en mamma, en pappa, som slätar över ”grundhatet” och inte har tid. En lillasyster, en storebror, och syskonkärlek. Vi får kontinentalplattor, fruktkorgen på jobbet, hur människan blivit bofast med för många barn och för många bröd. Och vi får det i en form som lämnar plats för våra egna tankar, och samtidigt håller om oss stadigt, som en pålitlig 550-sidors klassiker. Det får plats 14 Alla vill bara gå hem i en vanlig standard 350-sidorsroman. En fyndig dimension med Alla vill bara gå hem är att vi i den får hög effekt i en text som delvis handlar om våra försök till högeffektiva liv.

Ulrika Jonsson

__________________
Daniel Sjölin
Alla vill bara gå hem. 2014 ISBN e-bok: 978-91-7589-027-2
Tweeta

tisdag, december 23, 2014

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

Bokreflektion i Good News Magazine 16/2014

En klar fördel med den så kallade ”livets gång” (att vi föds, åldras och dör) är att vi slipper bli tonåringar igen. Tonåren är en tid som jag förknippar med förvirring, rastlöshet, fumlighet och ilska. Bråk med mamma och en lugg som inte vill ligga rätt. Så har jag tänkt.

Kalmars jägarinnor var Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson, som är den som skriver boken med gängets namn. Kalmars jägarinnor hade ingen hejd, ”var skulle den hejden komma ifrån”. Världen var en kuliss och de hade full koll på vilka mellanrum som de kunde härja ostoppat i, vems bil, vilket fik, vilken hörnsoffa. Full koll på hur de tog sig förbi föräldrar och Vuxen-på-stan. Kalmars jägarinnor rörde sig fritt, utan skam, fort och rakt fram, när alla andra sov. De hade en vrålande vind i håret ”– E det party eller e det!?”

Jag växte upp i Västerås, jag känner igen mig och minns. Vi gick också på stan i plogform. Vi förstod det här med ögonskugga. Vi förfalskade stämplar och gömde jackor i buskar för att komma in. Och precis som för Eva i boken gjorde det inget om lilla jag var tråkig eller feg, för jag satt ihop med andra. Någon som var rolig, någon annan som var modig, någon som var smart, någon som var stark och tillsammans blev vi allt det där. För satt ihop – det gjorde vi. Ingen höll tyst om något, alla berättade allt. Vi väntade in varandra. Vi höll varandras väskor om någon skulle hångla eller spy. Det spelade ingen roll vem som hade gjort vad. Vi kunde varenda klädesplagg i varandras garderober, varenda borste i varandras sminkväskor. Vi var förlängda, var och en av oss var också de andra i gänget. Vi var stora. Tillsammans.

I takt med att cellerna börjat släppa taget om kroppen, har tiden börjat släppa taget om livet. November kommer oftare och oftare, det blir färre och färre händelser på varje minut. Det är liksom mest barnet, hunden, jobben och sysslorna som är livet. När jag läste Kalmars jägarinnor insåg jag att jag kanske har blivit en av världens ”proteserlivlösa hjälpmedel för att få det hela att gå runt bara”. Jag lägger mig nio, gör ingenting särskilt åt luggen, berättar sparsamt om mitt liv för andra. Förfalskar stämplar? Skulle jag aldrig våga. Kalmars jägarinnor har fått mig att minnas att tonårstiden inte bara var förvirring och fumlighet, rastlöshet och föräldrabråk. Det var ös, det var liv. Ett tätt liv. När jag läste boken kändes det ungefär som om Jenna, Linden, Jossan, Sudden och Eva brutit sig in och tjuvkopplat min hjärna. De gasade upp och körde en repa i min tonårstid, sedan parkerade de mig tillbaka i mitt vuxna liv igen, med en lapp ”Tack, vi körde bara en sväng”. Tonårstiden har fått upprättelse och mitt liv har förlängts med typ 20 år. Och plötsligt känns det virrvarr av livsavgörande val och knasigheter jag gjorde när jag var tonåring, inte var så tokiga, eftersom jag gjorde dem i en tid, när jag verkligen var närvarande och verkligen verklig.

/ULRIKA JONSSON


__________________  
Tove Folkesson Kalmars jägarinnor. 2013. Weyler förlag. ISBN: 91-87347-24-5, 978-91-87347-24-5

måndag, november 17, 2014

För medborgarnas bästa av Petra Hůlová

Nämen man kanske skulle ta och bli en rättvis och, givetvis, upplyst despot. Börja med att starta en liten pionjärgrupp, sy halsdukar, hitta på sånger, fixa kängor, författa stadgar i punktform. Liksom berättaren i För medborgarnas bästa. Okej, det går väl inte så jättebra för samhället efter det, men man kan ju inspireras av berättarens samhällsanalys och handlingskraften som följer på den.

I För medborgarnas bästa befinner vi oss i Tjeckoslovakien efter Sammetsrevolutionen 1989. Kommunistpartiet lämnade makten, en demokratiseringsprocess inleddes. Det blev en ny tid, men det var osäkert vad detta nya egentligen innebar.

Pappa anklagade mamma för att ha förändrats, och mamma anklagade pappa för att inte ha förändrats alls, trots att förändringar var vad den nya tiden krävde.

Vår berättare firar inte med att köpa ännu en polojumper, ännu en kasse grejer. Hon längtar tillbaka till det gamla, hon håller fast i den socialistiska idén. Vad ska man sträva efter om inte rättvisa? Vad är meningen med alltihop? Hon grunnar
den nya tiden bryr sig mer om varor än om människor --- Dom saknar en riktning och tron på en rättvis framtid.

Dessutom är pengar inte bra för dom mellanmänskliga relationerna. --- På den tiden ville folk föda nya medborgare till samhället. Ta dom i handen och visa dom den socialistiska republikens landvinningar. Åka tillsammans med den nymålade linbanan till Štrbské Pleso-sjön, till exempel. Sånt finns det inte ens en pikosekund över till i dagens kapitalistiska samhälle, för att inte tala om att vi inte har några Tatraberg längre. Ack ja. Överös plötsligt en familj med pengar och den skär ihop som ett grusfyllt maskineri.

Hennes syster Milada älskar det nya, öronpuffar på vintern, stentvättade jeans, droger, älskare, punk, konst. De bor och upplever tiden efter revolutionen i den kommunistiska mönsterstaden Krakov med snorhala kaklade trappor, oisolerade väggar, vandaliserade hissar, halvmålade fasader, hål i gatan där brunnslock borde varit. 

Hennes besök i kommunisternas lokal i Krakov blir besvikelse.
Man avhandlade ljudteknikerna, hur många brödlimpor som skulle köpas och om man skulle skaffa en ny presenning till öltältet eftersom den gamla var utsliten och kunde läcka. --- Säkert goda kamrater, men fullständigt odugliga. Dom hade sett bättre dagar, precis som deras presenning.

Vår berättare samlar ihop ett gäng vietnamesiska ungar och startar en pionjärgrupp och ja, läs själva. Det är en galen och utomordentlig bok.


Utan samhället förtvinar människan, som ett frö förtvinar i jorden utan en gnutta vatten och solsken. Men mitt solsken är Andĕla och vattnet alla människor som gör att jag måste tvätta händerna med tvål när jag kommer hem. Utan dom är man ingenting. Utan deras uppfinningar, förbättringar, avloppssystem och bagerier. Hela livet är vi hänvisade till varann i samhället, det vet vi ju alla mycket väl.

__________________  
Petra Hůlová  För medborgarnas bästa. 2013. (Strážci občanského dobra. 2010) Översättning: Marie Wenger. Rámus. ISBN 978-91-86703-22-6


Väldigt bra av samma författare:
Allt tillhör mig.


tisdag, oktober 07, 2014

Glupahungern av Andrea Lundgren

Bokreflektion i Good News Magazine 15/2014. Gå och köp

Våra tre katter fick följa med till kolonilotten. En koltrast skällde på oss i flera timmar. Katterna satt fast i snören, men ändå. Utan att ens fråga om lov hade vi bjudit in tre fågelmördare till koltrastens hem. Så oförskämt. I Glupahungern finns platser som bara fåglar hittar till. Det finns också ”ett svart hål någonstans långt inne i skogen, så djupt att det nådde till jordens mitt.” Kanske hittar man hålet vid tjärnen, som ingått en pakt med tallarna. Tjärnen ger tallarna vatten, tallarna gömmer tjärnen med sina grenar. En bit från tjärnen finns en gård där barn växer upp. Elina bor där, och blir mamma till Ingrid, som blir mamma till Baba. De lever med en oroande glupahunger inuti. Det är en hunger som får dem att söka sig längre och längre bort, eller djupare och djupare in i skogen. Precis som djuren.

Vi människor brukar säga ”Det som skiljer oss från djuren är ...” och mena ”Det som gör oss till högre stående varelser än djuren är …”. Sedan kan vi fylla i exempelvis ”att vi använder verktyg”, ”vår förmåga att känna empati” eller ”vår uppfattning om rättvisa”. Alltid är det någon trevlig egenhet som vi lyfter fram, eftersom det är viktigt att visa att den rangordning vi gjort i århundraden är riktig. Människan är bäst. Vi brukar också säga att vi inte ska förmänskliga djur, och med det menar vi att inte tillskriva djuret stora, vackra, mänskliga känslor som kärlek och sorg. De senaste årtiondenas forskning har förstås visat att många djurarter använder verktyg, kan känna empati (en råtta som ställs inför valet godsaker eller att hjälpa en instängd främmande råtta, väljer att rädda främlingen, varje gång), kan ha en uppfattning om moral och rättvisa, liksom det också har visat sig att djur kan känna kärlek, smärta och sorg. Så vad händer nu.

I ett kapitel Glupahungern får läsaren både människan Babas perspektiv och en storspovs perspektiv. Baba och fågeln upplever båda en blek måne, ett avlägset brus från en fors och att vinden tar med sig en lukt av björn och urskog. Storspoven hoar sökande efter något, men är inte rädd för björnen. Baba betraktar storspoven med sina ungar på fältet; trastar betraktar Babas mamma Ingrid hemma i trädgården.

De flesta av oss, både människor och djur, söker efter något och vill vara i säkerhet. Vi ynglar av oss och vi leker. Vi är nyfikna. Vi blir hungriga, vi blir trötta. Vi ogillar att trängas med dom vi ogillar, och vi gillar att trängas med dem vi gillar. Fröer, koltrastar, människor, katter – alla kan vi tycka att vintern är lång och mörk. I Glupahungern lever alla lika mycket. Människorna och djuren, skogen, Trädet, mossorna och Tjärnen. Det är en underbar bok att befinna sig i.

I en scen går biodlaren Simon på träsket mitt i vintern. Solen har väckt bina ur deras vinterslummer och de har flugit ut, alldeles för tidigt. De har bedövats av kylan och fallit ner på isen. Simon går och plockar upp bina, ett efter ett. Han värmer dem i sin vante och för dem försiktigt tillbaka till bihuset.

Ulrika Jonsson



 

måndag, augusti 18, 2014

Kobon

Vad jag tycker om med min läsplatta (förutom de uppenbara fördelarna att den har fin matt svärta och schack-app) är att
  • man kan läsa i sängen utan att hålla i
  • den får plats i mitt jättepraktiska gamla filofax-fodral







fredag, april 25, 2014

Den andra Sigge (den första är förstås ponnyn)




"Mamma är du kär i han?"
"Nej. Eller jo."


 

söndag, april 13, 2014

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Jag har nog i hela mitt liv drömt om att skriva den här boken, utan att riktigt veta om det, och nu finns den, utan att jag behövde göra någonting.

__________________  
Olga Tokarczuk Styr din plog över de dödas ben. 2012. (Prowadz swoj plug przez kosci umarlych. 2009) Översättning: Jan Henrik Swahn. Ariel Förlag. ISBN 9789197757850










Vi tycker så mycket om den nya bokhyllan

















tisdag, april 01, 2014

Bäst är förstås Bibblan, näst bäst: Bokbörsen





 

onsdag, februari 26, 2014

A Tale for the Time Being av Ruth Ozeki

En kille på jobbet har sagt upp sig. Jag frågade varför (åh nej, lämna mig inte), han svarade:
– Tiden. Den räcker inte till. Det är fint väder i Vemdalen, men jag kan inte åka dit, för jag har inte tid.
– Jag förstår precis, svarade jag. Vi ska dö!
– Eh. Ja.

En kvinna på en liten ö vid Kanadas västkust, Ruth, hittar en ryggsäck på stranden. Den innehåller en dagbok skriven av en 16-åring i Tokyo, Nao. Den kan ha kommit med strömmarna efter jordbävningen och tsunamin. Det kan vara längre sedan den hamnade i vattnet. Hon vet inte. Lever Nao? Mellan Ruth och Nao finns det inte bara ett hav, utan även ett glapp i tiden. 

Are you still using purple ink or have you outgrown that? Do you still bite your nails?

A Tale for the Time Being är väldigt uppslukande spaning efter tid. Kvantfysik, Schrödingers katt, zen. Det är en roman som får en att fundera över inte bara sitt eget liv, utan planetens och får en bland annat att drömma om en bergssida med en mossig, skuggig stentrappa som man kan gå sig trött uppför.

__________________ 
Ruth Ozeki A tale for the time being. 2013. Canongate Books Ltd. ISBN 978 0 85786796 4


söndag, februari 16, 2014

Komma och gå av Taiye Selasi

Bokreflektion i Good News Magazine 13/2014. Ute nu 

Letade vinterplagg. Mycket svart, lite marinblått, några beige och så: jacka i kaninpäls. Jag blev fundersam. Hade vi inte lagt ner pälsindustrin? Samma dag: "Vi behöver pondus så vi tar en manlig". Vänta här nu. Samma vecka: "Om du skriver att han ska äta enchiladas så kan det uppfattas som rasistiskt, eftersom killen är svart." Då kom jag på det: Hoppsan, vi måste ha missat att gå ut med informationen till alla. Vi hade ju bestämt oss för att lämna undermåliga lösningar, dåligt vetande och bli klokare. Gamla föreställningar som att jorden är platt, att män är skapelsens krona och att hudens pigmentering har betydelse för annat än i förhållande till sol, har vi ju faktiskt lämnat.

En som har överseende med att all aktuell info inte har gått ut till hela mänskligheten är Taiye Selasi. Hon väljer att skriva sin Ghana Must Go med en nutida hand och med respekt för oss läsare som vore vi lika uppdaterade. Selasi undersöker vad som blir kvar av våra "jag", när nästan ingen av oss stannar kvar där vi blev till.

I Ghana Must Go låter hon en pappas död sammanföra några vuxna syskon och deras mamma efter att de alla har försökt hitta hem, var och en på sina platser, på sina vis. Men de förblir inflyttade, de hör inte hemma någonstans. Pappa Kweku, som just dött av en hjärtinfarkt, barfota under ett träd, med sina tofflor på tröskeln in till sitt hus, var just a man in a crowd with an odd sort of bearing, a stranger in Accra as in Boston.

Många människor får börja om från början. Många lever som främlingar och försöker att ha ett värde, en egenart och samhörighet i nya omgivningar. Vi människor måste uppfinna fantastiska versioner av oss själva, medan världen ideligen gör oss till obekanta, till statistik och representanter för något oklart.

Kweku får erfara att statistik för barnadödlighet blir befängt när det är hans egen nyfödda det handlar om. Mamma Fola inser redan som barn att en mördad pappa är inget annat än en detalj i ett historiskt skeende eftersom mördarna var "soldater". Pappan var ett offer, lika anonym som alla andra offer. Om han hade dött som han hade levat, i en bilolycka, i lungcancer efter att ha rökt för många cigarrer, eller i levercancer efter att ha svalt för mycket rom, så hade Fola kunnat leva vidare i det liv hon hade. Nu tvingas hon i stället att se det naiva i att tro att hon är något särskilt. Hon slutar att bry sig om detaljer, som vad hon bär, vad hon bör, var hon bor, eftersom det inte har någon betydelse. If one could die identityless, estranged from all context, then one could live estranged from all context as well.

Jag såg Taiye Selasi bli intervjuad och på frågan Var kommer du ifrån? svarade hon Jag är från den här tiden. Hon har en skotsk-nigeriansk mormor, en mamma född i England som växt upp i Nigeria, en pappa född i kolonin Guldkusten, blivit läkare i Skottland, bott i Saudiarabien. Taiye Selasi själv är född i London, har växt upp i Boston och bor i New York, New Delhi och i Rom. Det finns inte någon annan tid i historien när det här är tänkbart.

Alla människor vi möter är unika och varenda en vet något vi inte vet. Folk nuförtiden skulle inte kunna representera varann ens om de skulle vilja. På frågan om familjens splittring i Ghana Must Go representerar Afrika svarade Selasi: Det var inte min avsikt att dessa sex personer skulle läsas som representanter för något annat än deras specifika, nyanserade, ofullkomliga, bräckliga och vackra mänsklighet. Det finns inget större än det för mig.

ULRIKA JONSSON

__________________  
Taiye Selasi Komma och gå. 2013. (Ghana Must Go. 2013) Översättning: Ing-Britt Björklund. Wahlström Widstrand. ISBN 91-46-22115-8

Bibliotekarie:

– Du gick runt bland skönlitteraturhyllorna med den stora mjukishästen under armen och jag tänkte: Här får vi gå försiktigt fram.





måndag, januari 06, 2014

Mycket hände efter min död av Ricardo Adolfo

Någon vänlig bibliotekarie vänder fram ett bokomslag, Läs den här vettja, och man tar boken för att man tänker Varför inte och så blev ens värld lite större. Denna gång fick jag höra rösten av en papperslös flykting som med sin fru och sin lilla son är på väg hem i den nya staden, men hamnar fel. De drar runt på en kanske alltför stor rullväska. Någon pekar på sjuans buss men det visar sig vara fel buss. De blir mer och mer vilse. De kan inte språket. De hör inte till. De märks inte och får inte märkas. De håller på att tappa varandra.

Av allt att döma var vi långt hemifrån.

Mycket hände efter min död är tokbra, framför allt förstås för att den ger röst åt människor som berövas sitt språk och sin rätt att höras och existera, men också för att den också öppnar upp ens huvud med sin kroppshydda. Ett exempel. Berättaren jämför sin utmattade fru med  

väskan som hon brukade ha instucken i armhålan, utnött, mycket äldre än sin ålder.

Han fortsätter:

Så snart jag hade börjat arbeta skulle jag köpa henne en ny som inte var vit och inte smulade sönder undertill. Den kunde vara brun eller svart. Det drog till sig mindre smuts. Och om den inte var så stor skulle den inte rymma så många sidor från gratistidningarna där hon markerade recept med skeva cirklar. Trots att hon inte visste vad de flesta produkterna som föreslogs var för något gillade hon tanken på att en dag kunna prova dem.

Hans kärlek, hennes trötthet, deras sidotillvaro, språkförbistringen, deras gnabb, deras luspankhet, deras drömmar. Allt i en handväska.

Mycket hände efter min död är dessutom ovanligt rolig. På George Costanza-vis fast bättre för allvaret är större. Läs den här vettja.

__________________  
Ricardo Adolfo  Mycket hände efter min död. 2013. (Depois de morrer aconteceram - me muitas coisas. 2009) Översättning: Irene Anderberg. Astor förlag. ISBN 978-91-8675-721-2


fredag, januari 03, 2014

Hitom himlen av Stina Aronson

Vilken perfekt målning som hittat till omslaget för Hitom himlen. Ett krystat försök att hålla sig upprätt. Landskap som inte ger något stöd. En blick som inte vill till den diffusa grå himlen, utan sneglar mot något outtalat men verkligt utanför bilden. Fötternas, nackens, händernas, armarnas, knänas kamp och ett varmt bröst som försöker lyfta dra kvinnan uppåt framåt. Sara-Vide Ericson heter konstnären.

I Hitom himlen finns glest utspridda några människor i den påhittade byn Mäntyjärvi i Norrbotten. Det är gamla Emma Niskanpää, som inte ber om lindrade plågor utan om mer tålamod för att uthärda dem. Där finns hennes mjuka son. Det är bonden Vaara som när han ser snöskator tänker "Fåglar". "Hans tankar var alltid enstaviga och abrupta, så att de inte förband honom med de omgivande tingen utan i stället skilde honom ifrån dem". Det är hans långa, ståtliga fru som ger sig av med en predikant. Det är Renströms med platthuvade vuxna söner och en dövstum dotter, det är rike Tuiki, som de kallar lappkatten, för hans flickintresse och illfundige bonden Hjert och hans temperamentslösa hustru.

De trivdes bäst om de fick tala lite obestämt. Så var det för alla i den tysta byn, där det sällan ljöd någon signal och klockor aldrig klämtade.

Hitom himlen är min starkaste läsupplevelse på länge. Bra gjort av Modernista att ge ut den i serien av moderna klassiker. Tack Jenny som stack åt mig boken.

__________________  
Stina Aronson Hitom himlen. 1946. Modernista. ISBN 91-7054-429-8


tisdag, december 24, 2013

Bokstavsordning efter titel

Ny bokhylla! Så jag har sorterat. På bokstavsordning efter titel. Bibeln står nu bredvid Biblioteket i Babel. Pavan-böckerna står bredvid Pawana och ingen kommer att kunna skilja dem åt. Bubblor och Buddenbrooks lär väl också hänga ihop ett tag. Länge stod Allt mellan Alice i underlandet och A Midsummer Night's Dream och det tyckte jag var fint.

S vann.

God jul!
D kom tvåa. Den avgjorde på tjat. (Den banala ondskan, Den blå rullgardinen, Den dagen kastanjerna blommar är jag långt härifrån, Den dynamiska medeltiden, Den ensamme vandrarens drömmerier, Den estetiska dimensionen, Den etiske fordring, Den gamle och havet, Den goda viljan, Den högsta kasten, Den kultiverade människan, Den långa flykten, Den mänskliga komedin, Den onämnbare, Den osynliga handen, Den otröstade, Den ovala damen, Den ovillkorliga kapitulationens museum, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Den skötsamme arbetaren, Den sociale excorsisme, Den som vässar vargars tänder, Den store Gatsby, Den stora sammankomsten, Den rätta känslan, Den underbare mannen, Den vita borgen, Den unge Werthers lidanden).

Jämförelsevis få titlar med ödmjuka En.(En anarkists minnen, En biodlares död, En dag, En gift mans dagbok, En gång i Europa, En herrgårdssägen, En man med många talanger, En stad av ljus)

Titlar med Om är dom skitnödigaste. Jag har sex såna böcker. (Om det mänskliga förståndet, Om Godheten, Om kärleken, Om moralens härstamning, Om olägenheten i att vara född, Om tingens natur)

Jag har ingen bok på Z.


God jul!


 

fredag, december 20, 2013

Ru av Kim Thúy


Ru består av distinkta spillror. En sida, ett stycke, två sidor med spår efter Kim Thúys familj och henne själv. Hon växte upp i Saigon tills hon lämnade landet som båtflykting 1978. Jag vill idag förmedla ett längre stycke om hur Kim Thúy och hennes familj blev mottagna i Kanada:

Det blev staden Granby som slöt oss i sin varma famn under vårt första år i Kanada. Stadens invånare vaggade oss en efter en. Eleverna på min låg- och mellanstadieskola slogs om att få bjuda hem oss på lunch. Varje lunchrast var vi inbokade hos en familj och varje gång återvände vi till skolan på mer eller mindre fastande mage eftersom vi inte visste hur man bar sig åt för att äta klibbfritt ris med gaffel. Vi visste inte hur vi skulle förklara att vi inte var vana vid den sortens mat och att de inte var tvungna att finkamma alla affärer efter det sista paketet Minute Rice. Vi kunde varken prata med dem eller förstå vad de sa. Men det var oväsentligt. Det rymdes både generositet och tacksamhet i vartenda riskorn vi lämnade på tallriken. Än idag undrar jag om inte orden skulle ha förtagit lite av magin med dessa stunder. ---

Johanne räckte mig handen på samma sätt. Hon gillade mig trots att jag hade en toppluva med logga från McDonald's och trots att jag i hemlighet brukade trängas med femtio andra vietnameser i en skåpbil för att åka och jobba på fälten i Cantons-de-l'Est efter skolan. Johanne ville att jag skulle börja på den privata högstadieskolan tillsammans med henne året därpå. Ändå visste hon att jag framåt kvällen varje dag brukade invänta jordbrukarnas skåpbilar på just den skolgården för att åka och jobba svart och plocka några säckar bönor i utbyte mot en handfull dollar.

Johanne tog mig med på bio också, trots att jag hade en reaskjorta för åttioåtta cent med en reva vid fållen. När vi sett Fame försökte hon får mig att sjunga filmens ledmotiv på engelska: "I sing the body electric..." men jag förstod vare sig texten eller vad hon och systerna talade med föräldrarna om kring matbordet. Det var också hon som hjälpte mig upp de första gångerna jag ramlade på skridskor och som applåderade och ropade mitt namn genom folkhopen när Serge, en klasskamrat som var tre gånger så lång som jag, lyft upp både mig och bollen när han skulle göra mål under en fotbollsmatch. 
---
Och Johanne var en ängel. Hon hörde till en armé av änglar som hade blivit nedsläppta med fallskärm över staden för att ge oss chockbehandling. De stod i klungor vid vår dörr och erbjöd oss varma kläder, leksaker, samvaro och drömmar.

__________________  
Kim Thúy Ru. 2011. (Originaltitel: Ru, 2009) Översättning: Marianne Tufvesson. Sekwa. ISBN 91-86480-10-3



Samarbete med fluga och andra noveller av Lydia Davis


Jag har ett fliksystem för läsningen, smala post-itlappar som markerar ett bra stycke. De lapparna sticker ut mot bokens framsnitt. För att märka ut bra kapitel får lappen sticka upp ur bokens huvud. I mitt ex av Samarbete med fluga kan man, med hjälp av lapparna, snabbt i nödsituationer hitta favoritnovellerna:
  • Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass
  • Television
  • Störningsvariationer
  • 20 skulpturer på en timme
  • Vad man lär sig av babyn
Avsnitt ur Vad man lär sig av babyn:

Ordning
Man kan inte tänka klart eller behålla lugnet i oredan. Så man lär sig att diska en tallrik så snart man använt den, annars kan det hända att den inte blir diskad på mycket länge. Man lär sig att bädda omedelbart, för senare kanske man inte hinner göra det. Sedan börjar man regelbundet, ja, rent av konstant grubbla över hur man ska spara tid. Man lär sig att förbereda sig för att babyn ska vakna så snart babyn har somnat. Man lär sig att förbereda allt flera timmar i förväg. Sedan börjar ens tidsbegrepp förändras. Framtiden störtar in i nuet.

Under min ungdomstid i Västerås sa vi "kyligt" om något som var både coolt och säkert gjort. Typ om VSK:aren Pontus Kåmark skulle lobbat över en Franke-back. Jag tror att ordet kylig nu mer har återfått sin grundbetydelse av låg temperatur (kall i motsats till varm) och att man kanske använder det som kritik mot någon som inte älskar en lika mycket som man älskar den: "Varför är du så kylig mot mig?". Samarbete med fluga skulle jag nog beskriva som alla dessa olika kylig.

Jag gillar kyla och jag gillar Samarbete med fluga. Mycket.

__________________
Lydia Davis. Samarbete med fluga och andra noveller. 2012. (Varieties of disturbance 2007) Översättning: Malin Bylund Westfelt. Sekwa. ISBN 978-91-86480-30-1






Bokens olika delar

1 - Gördel
2 - Flik
3 - Försättsblad
4 - Pärm med omslag
5 - Huvud
6 - Framsnitt
7 - Fot
8 - Högersida, (recto)
9 - Vänstersida, (verso)
10 - Falsning
Fr Wikipedia

onsdag, december 04, 2013

Solange av Willy Kyrklund

Bokreflektion i Good News Magazine 12/2013. Ute nu!

Jag försöker göra med verkligheten som min frisör gör med håret: klippa bort det som är fult och lämna kvar det som är fint. Händelser, folk och förbindelser ges en fin frisyr och jag behöver klamra mig fast i något (barnvagn, bärhink, bok) för att vinden inte ska skicka ut mig i rymden i en pappersraket full med drömmar, utan egen styrfart, lallande och nyfönad.

Solange är Willy Kyrklunds kloka och vackra debutroman från 1951. Solange vill leva och dansa dansa dansa men någon säger att hon inte kan hålla takten och hon förstår tidigt att hon förväntas hålla sig till de svarta och vita dansstegen. Solange arbetar på ett kontor där hon fyller papper i mappen “Aristoteles”, snyter sig och byter färgband. När hon går hem bär hon på en “blybörda av ogjort arbete” som hon inte ens minns vad det är. Hon möter Hugo, gifter sig och ställer sig som den “nästnästnedersta i denna pelare och gjorde samma sak på samma tid som alla de andra fruarna”.

Alla tider, alla samhällen sätter gränser för hur mycket plats du har att dansa på: som ung, som gammal, som fattig, som rik, som ful, som fin, som fru. Nästan aldrig är denna plats tillräckligt stor.

För Solanges man Hugo är allting obestridligt, klart och om Solange öppnar ett fönster så stänger han det. Han vet att trollstavar inte fungerar. “Solange vill leta på fälten, Solange vill irra i skogen, Solange vill rädas för ögon och vingar, Solange vill möda sig och nöta sig, trötta sig och tömma sig, intet spara, låta fara, slösa, ösa, öda, flöda och tomhänt gå.” Solange vill “bjuda hem hela världen på te utan att tänka på om det finns stolar, glas, träkol, eller överhuvudtaget te.” Visst är det fint. Solange vill leva, inte, som Hugo, bara överleva och när hon vet att den plats hon fått inte räcker till, när hon slagit i både tak och väggar när hon försökt att dansa, går hon ut i skogen och låter sig förvandlas till en tuva ängsull.

Jag försöker ju liksom Hugo att se saker som de verkligen är. Det är ju en bra sak: att se saker som de verkligen är. Men hur gör man? Jag är ju bara människa, väldigt begränsad och kan inte se verkligheten som den är, hur mycket jag än skulle vilja. Jag har till exempel inte ögon i nacken. Jag kan inte heller särskilt bra förstå skapelsen, eller boken jag just läst. Inte heller förstår jag oändlighet och be mig inte förklara vad pengar är. Jag har ett påhittigt och lynnigt minne, undermåliga mätinstrument och är ofta alltför tankspridd för att lyssna ordentligt. Hur ska vi människor kunna se saker som de verkligen är? Vi måste väl fortsätta att försöka, plocka bär, sortera in papper i mappar och räkna våra pengar, antar jag, men fram tills att vi vet säkert hur allt ligger till kan vi väl ge varandra mer plats att nyfönade lalla runt på och dansa dansa dansa trots att vi inte kan hålla takten.

Ulrika Jonsson



 

Kalabalik bland guavaträden av Kiran Desai

Bokreflektion i Good News Magazine nr 11/2013 

Livet kan vara så krångligt! Om en kråka sparkat en tegelpanna snett på kolonilottshuset så kan det ta en halv dag att fixa och dessutom måste jag se till att jag har sällskap som kan ringa ambulans när jag trillat ner och vips, där gick en halv dag till. Och hur krångligt är det inte att förflytta sig? Fram och tillbaka till jobbet tar en timme, och den timmen kräver tusen kakofoniskt tutande beslut, trots att jag cyklar samma väg varje dag.

Det finns en litterär genre om människor som får nog, klättrar upp i träd och stannar där. Nej jag skojar. Men visst borde det finnas en? Tills genren är etablerad får vi hålla till godo med Klätterbaronen, Italo Calvinos fantastiske unge baron, som surnar till. Det är en snigelsoppa vid familjemiddagsbordet som får skålen att skvimpa över. Baronen klättrar upp i ett träd och lever resten av sitt liv i lövverket, i sus och dus. En annan trädklättrare är Sampath i Kalabalik bland guavaträden av Kiran Desai, som är en hyllning till Calvinos klätterbaron. Sampath Chawla är en uttråkad och dessutom oduglig posttjänsteman. Sampath tröttnar på sin snarkande familj, på stadens bussar, scootrar, auto-rickshawer, bilar, lastbilar, matematiklärare, flugor, skor och sockor, anställningsintervjuer, paraplyreparatörer, kor och grisar och vattenbufflar, tjänstemän från Astmainstitutet, fiskhandlare. "Han var säker på att omgivningen var till förfång för hans mentala hälsa. Himlen var som en rad rutor och rektanglar mellan klädstreck och TV-antenner, balkonger, blomkrukor och vattentankar. Den såg ut som bitar ur ett pussel."

Sampath tar en buss ut ur stan, hittar ett träd och klättrar upp. Han får äntligen sova middag. Sampath bestämmer sig för att stanna kvar bland löven och titta på skalbaggar, äta guavor och bli ansad av trevliga apor. Men Sampaths lugna liv går åt skogen eftersom människorna hittar honom. Inte nog med det, folk vallfärdar för att titta på Sampath i trädet och kallar honom sin guru. Folk kommer i massor för att lyssna på outgrundliga visdomar som Sampath samlat på sig när han tjuvläst post. Hans familj börjar tjäna pengar på honom. Aporna börjar dricka sprit. Slut på friden för Sampath och in med bekvämligheter, snygga tjejer och intressant mat. För Sampath börjar livet i trädet alltmer likna livet på marken.

Jag har inte gett upp livet på marken än utan försöker tackla staden och vardagskrånglet genom att förenkla. Jag flyttar sällan. Jag finner mig i att jag inte kan sova middag efter lunch. Jag filar på ett fiffigt system för klädtvätten. Jag har en inköpslista i telefonen som jag uppdaterar och återanvänder. Jag har timer på varenda smålampa för att inte behöva gå runt och släcka när jag ska sova. Men det är besvärligt att förenkla. Man kanske skulle leta reda på en ståtlig björk... Eller, som vår Sampath, innan han hamnar i guru-träsket: dricka bål, rulla in sig i vackra tyger och ropa "Åh, fragransfyllda värld!" och omfamna våra krångliga liv på marken.

/ULRIKA JONSSON




 

tisdag, november 12, 2013

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Jag hörde en intervju med Margaret Atwood där hon sa ungefär "det finns fördelar med apokalypsen, tänk vad mycket man slipper."

När jag nu försöker läsa ikapp Atwoods dystopi-trilogi, genom att läsa första boken, Oryx och Crake, njuter jag: apokalypsfröjd!

Oryx och Crake visar vår värld modifierad av splajsar, digital genförändring, mikrober som äter tjära och förvandlar motorvägar till sand. En nära framtid där fabriker framställer filéer från huvudlösa kycklingar och där multinationella företag låter sina anställda bo i trygga reservat, skyddade från plebsområdena.

Jimmy tänker tillbaka på tiden då han och hans bästa kompis Crake fördrev tiden med att kolla på avrättningar live, Noodie News, grodmosande, operationer och barnporr. Ibland spelade dom Extinctathon, där dom ska försöka namnge utdöda växter och djur.

Världen är nu på väg att befolkas av människoliknande varelser, bättre än människor. Det är Jimmys barndomsvän som forskat och tagit fram dem. Varelserna behöver inga kläder, känner ingen avund, behöver inte producera mat, är tydliga med sina sexuella signaler och behöver inte bevaka några intressen.

Jimmy är kanske den enda människan kvar. Om jag dör uppe i trädet, tänker han, kommer ingen att märka det ---

Favoritcitat: "Var och en av oss är unik! Och varenda död person är död på sitt eget speciella sätt!"
Plockar man bort utropstecknen skulle jag vilja ha det på en tröja.

__________________
Margaret Atwood. Oryx och Crake. 2003. Översättning: Birgitta Gahrton. Prisma. ISBN 91-518-4177-0

Nästa roman i serien heter Syndaflodens år och den sista, som kom nyligen heter MaddAddam.  
"Adam namngav djuren. MaddAddam skräddarsyr dem." 

Bookworm=favoritradio. Klok människa samtalar med en författare om hens senaste bok, kan det bli bättre? Här samtalar Michael Silverblatt med Margaret Atwood om MaddAddam.

The Knife - Shaking the Habitual (Spotifylänk)
Spår 6: Crake
Spår 10: Oryx


söndag, oktober 13, 2013

Stål av Silvia Avallone

Jag slogs med Västerås under min tonårstid och att i romanen Stål hamna i arbetarstaden Piombino i Italien var som ett återseende och ett litet reningsbad (i hamnbassäng).


Vi ser kompisarna Anna och Francesca i en ålder där både skrubbsår och kyssar ska få plats. Anna har en mamma som, till skillnad från andra mammor på Via Stalingrado, läser tidningar. Francesca har en pappa som sitter på balkongen och bevakar henne med kikare. De försöker att leva i en värld där stålverket helt dominerar och masugnarna bestämmer rytmen.

Tvåtusen kroppar som pulserar i takt med maskinerna.

Tjejerna har inte, som killarna, en förutbestämd plats på stålverket. De kan inte annat än drömma sig bort och snabbt bli stora nog att flytta. Francesca vill dansa i TV. Anna vill till universitetet. De ser Elba i horisonten men har aldrig varit där.

Anna och Franscesca vill hitta sin egen takt, de dansar, Rhythm is a dancer, Please take it all way, nothing to lose, everything to win.

Runt Anna och Francesca finns storebröder, föräldrar, vänner, pojkvänner, men de finns alla egentligen mer till för stålverket än för varandra. Små maskiner i takt med den stora maskinen. Ända in i döden.


Ett oändligt ögonblick. Arbetarna stod med händerna för ansiktet ---
Något som utsätter något annat för tryck. Det behövs bara en, det räcker med en enda miss i systemet, ett ögonblicks ouppmärksamhet. Ringa bårhuset. Rättsläkaren. Meddela ledningen. Fackföreningarna. Polisen. Piombinos borgmästare.

Ok, jag gick lite långt där, men jag såg nyligen Maskinen, en film av Erik Pauser om poeten Johan Jönson så ni förstår maskineriet in i döden låg liksom på näthinnan. (Visas på Moderna under hösten och i SVT i november någon gång, K Special)

__________________  
Silvia Avallone Stål. 2012. (Acciaio. 2010) 395 s. Översättning: Johanna Hedenberg. Natur & Kultur ISBN 978-91-27-13210-8


torsdag, oktober 10, 2013

Dear Alice

INTERVIEWER

We noticed a plane on the field across the road and thought of your stories “White Dump” and “How I Met My Husband.”

MUNRO

Yes, that was an airport for a while. The man who owned that farm had a hobby of flying planes, and he had a little plane of his own. He never liked farming so he got out of it and became a flight instructor. He’s still alive. In perfect health and one of the handsomest men I’ve ever known. He retired from flight instruction when he was seventy-five. Within maybe three months of retirement he went on a trip and got some odd disease you get from bats in caves.

1994 i The Paris Review
Hela intervjun:
Alice Munro, The Art of Fiction No. 137
http://www.theparisreview.org/interviews/1791/the-art-of-fiction-no-137-alice-munro

onsdag, oktober 09, 2013

Dagar i tystnadens historia av Merethe Lindström

Jag vill skriva några rader om Dagar i tystnadens historia men det är svårt. Mina föräldrar åldras, jag åldras, i och nära tysta familjer.

Här är några ord och anteckningar:

smygande

försiktig

obehag

kusligt

orolig

Vi kretsade kring den uppenbara tomheten.

ansökan till vårdhemmet

hunden
döttrarna
hemhjälpen

Gåshuds-inledningen. Episoden. Det var något, men vad. 

Evas bortlämnade barn
Simons vind under andra världskriget

Från Anne Franks dagbok, till hennes påhittade vän Kitty:
Jag hoppas att jag skall kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte har kunnat anförtro mig åt någon, och jag tror att du kommer hålla det hemligt.
Simons påbörjade brev till döttrarna är något liknande. Men döttrarna är verkliga, inte påhittade och brevet blir aldrig skrivet.

__________________
Merethe Lindström Dagar i tystnadens historia. 2012. (Dager i stillhetens historie. 2011) 214 s. Översättning: Urban Andersson. Weyler. ISBN 978-91-85849-89-5

måndag, oktober 07, 2013

Försoning av Ian McEwan

Förra året vid den här tiden läste jag Försoning och tyckte att det var så genialt att jag inte kunde se någon enda annan utgång än att Ian McEwan skulle få Nobelpriset i litteratur. Så jag registrerade mig på en spelsajt och satte min sista hundring på honom.
(Det var innan jag hade läst hans senaste roman, den med nylonstrumpomslaget.)

Idag satte jag minimiinsättningen 140 kronor på lågoddsaren Alice Munro.
Updat 10/10: Katching!

__________________
Ian McEwan Försoning. 2003 (Atonement. 2001). Översättning: Maria Ekman. Ordfront förlag. ISBN 91-7324-886-X

onsdag, september 04, 2013

Frälsningsarmén av Abdella Taïa


Förläggaren Elisabeth Grate krängde Ett arabiskt vemod till mig på bokmässan i Göteborg förra året. Mycket, mycket bra gjort.

Abdella Taïas senaste bok översatt till svenska, Frälsningsarmén, handlar liksom Ett arabiskt vemod om att bli, om att fortsätta bli till, fejka ett liv och leva. Läs båda.

Jag var i min dröm, och inte så långt från Paris. Jag höll på att förändra mitt liv. Jag skulle bli någon annan, någon som jag ännu inte kände, jag skulle skratta, gråta, lära mig, bli förälskad, svika andra, svika mig själv, begå misstag, röra mig framåt trots allt, skapa något för mig själv, bara för mig själv och därefter för min familj, sjunga, dansa, vara ensam, vara med nya människor, gripas av panik, skrika, älska, springa, dö lite grann, falla, resa mig upp, sova, vakna, frysa mycket, vänta på solens återkomst, äntligen se snö.

__________________  
Abdella Taïa Frälsningsarmén 2013. (L'armée du salut. 2006) Översättning: Håkan Lindquist och Davy Prieur. Elisabeth Grate Bokförlag. ISBN 978-91-86497-22-4
Ett arabiskt vemod. 2012. (Une mélancolie arabe) ISBN 9789186497156

4 februari 2012
Plötsligt var araberna inte längre araber, text om den arabiska våren av Abdella Taïa


onsdag, maj 01, 2013

Pawana av J.M.G. Le Clézio

Bokreflektion Good News Magazine
Hur ska man kunna glömma för att världen ska börja om på nytt?
Pawana stod på biblioteket med framsidan fram, framplockad bredvid de andra helt vanliga böckerna. Jag tog hem den för det vackra omslagets skull. Jag var inte beredd. Tänk att en liten fin 50-sidorsbok kan slå så hårt. Jag har inte hämtat mig än och kommer förhoppningsvis inte att göra det heller.
Pawana hämtar en våldsam berättelse om skuld och ånger från en verklig händelse. Den 10 januari 1856 hittar valfångaren kapten Charles Melville Scammon och hans besättning ett paradis dit gråvalar simmar för att leka, para sig och föda sina kalvar. Männen seglar in i lagunen och inleder en slakt på livet självt. Varför? De hade hört ett rykte, ryktet blev till en upphetsning, en hemlighet att avslöja och ett löfte om ett rikare liv. De glömde allt annat – vi hade helt förlorat sinnet för skönheten i världen.
Vi människor har lätt för att förenkla för oss. Har vi väl börjat styra mot något glömmer vi helst bort allt som skulle kunna sätta stopp. Och får vi inte tillräckligt med bekräftelse från världen för vår mission så hittar vi på. Vi demoniserar ofta lättare och bättre än vi tänker om. Besättningen ombord på Léonore kallar gråvalarna för djävulsfiskar och minns berättelser om valar som vält och krossat båtar med sina ofantliga kroppar.
Léonores besättning lyckades att nå sitt mål. Lagunen var vidsträckt och skön i jordens mitt mellan himmel och hav, mellan hav och sand, där livet kunde bli till. Där var valarna fria, väldiga som gudinnor eller som moln. De kom till världen på en plats där livet hade börjat, i jordens hemlighet. Det upprepades om och om igen och borde ha fått fortsätta i all evighet. Besättningen dödade så många valar att de inte fick med sig alla därifrån. Valfångare från hela världen sökte sig till viken. Sandbankarna sköljdes över av blod och varje liten del av lagunen fick ett namn och hamnade på kartor. Männen hade lagt beslag på allt ända ner till bottnen.
Pawana visar hur små vi människor är, med våra korta liv och oförmåga att göra rätt. Låter det tröstlöst? Det är det konstigt nog inte, för Pawana berättar med sådan kraft att mycket av det vi gör har verkningar långt efter att vi själva inte finns längre. Det behövs tid för världen att börja om på nytt och det av gott vi gör nu, gör att det blir bättre sedan. Någon måste börja och någon måste ta vid. För 30 år sedan var gråvalar så gott som utrotade.1986 bestämde sig världen för ett förbud mot kommersiell valjakt och sedan 1993 är Pawana-bokens vik, Laguna Ojo de Liebre, skyddad som ett av Mexikos världsarv. Vi är ofta så rädda för att ha haft fel, ha gjort fel att vi hellre är dumma än erkänner minsta brist. I Pawana frågar sig Scammon Hur vågar man älska något som man har dödat? Verklighetens Charles Melville Scammon kom att ångra sig. Han kämpade i resten av sitt liv för att skydda valarna han vågade älska det han dödat.
Ulrika Jonsson

__________________
J.M.G. Le Clézio Pawana. 2012 (Awaité Pawana. 1992)  Översättning: Ulla Bruncrona. Elisabeth Grate Bokförlag. ISBN 9789186497187

fredag, april 26, 2013

Hörluren av Leonora Carrington

Bokreflektion i Good News Magazine, tema ålder, december 2012 


Jag är 40-någonting, snart på det respektingivande krönet av den där ålderstrappan som hängde på väggar förr. Hur ska jag åldras med bravur? För det vill jag ju. Marian Leatherby, rösten i romanen Hörluren, har gett mig några idéer.

Marian Leatherby håller sig i form genom att sopa sitt rum. Det ger utöver motion ett snyggt resultat. Låter vettigt, tycker jag. Hon får ägg från en höna, hår till en ärmlös cardigan från katter och hennes bästa väninna Carmella bor bara några hus bort. Carmella, som skriver lyriska brev till främlingar och undertecknar dem med vackra namn. Marian är visserligen inte helt nöjd med att bo i just Mexiko hos sin sons vedervärdiga familj. Men har man uppnått 92, då är 45 år i Mexiko bara en tidsrymd. När hon väl kommer till sina drömmars Lappland - då ska det bli åka av! I en vagn efter ulliga hundar.

Vår Marian ägnar sig inte i onödan åt sammanhängande tankar och det tänker jag också unna mig när jag blir 92. Hennes bordsskick har blivit osedvanligt, hon går långsamt för att spara kraft och hittar hem mer av vana än av egen förmåga. Hon undrar med spänning över hur historier hon börjat berätta ska sluta. Hon har skägg men inga tänder och äter inte kött eftersom “det är fel att beröva djur livet när de ändå är så svårtuggade.

Och hon hör dåligt. Men säg det problem som inte din rådigaste väninna kan lösa. Carmella ger Marian en hörlur och med den förstår hon att sonens familj tycker att hon är för senil för att ha hemma. De planerar att sätta henne i inrättning. Marian förstår hur det kommer att bli: välmenande människor som tar ifrån henne hennes ensamhet och tvingar henne att suga på vitaminer. Förmodligen en muromgärdad kaserngård med hopkedjade arbetare som hugger sten och tvingas sjunga sjömansvisor.

Hon fyller en koffert för sin Lapplandsdröm, men packar upp på en institution för senila damer. Hemmet drivs av Ljusbrunnens brödraskap, finansierade av ett amerikanskt flingföretag. Damerna bor i stugor som hämtade ur fridfulla barnramsor: en röd svamp med gula prickar, en stövel, ett gökur, en mumie, en födelsedagstårta, en igloo. Brödraskapet har principer och kunskaper om vad som är bäst. Damerna ska förbättras genom Själverinran, Rörelser, Arbete och Ansträngning. När den helgade psykologen dr Gambit försöker smälla i Marian att hon är “utvald” till att delta i inrättningens arbete, så går hon inte på det. Hon vet att bakom barnramsestugornas skenheliga fasad finns ett krematorium och hopkedjade arbetare. Marian lär oss ett användbart trick: att inte lita på folk under sjuttio och över sju.

Marian har levt i 92 år och därför vet hon också säkert att hon inget förstått. Hon behöver inget brödraskap för att veta vad hon ska tänka. Och hon vet att mirakler inträffar, “och gör det väldigt ofta.” Hon säger “jag har fått för många överraskningar i mitt liv för att inte förvänta mig dem under livets gilla gång.” Jag hoppas att jag, liksom Marian, aldrig slutar att packa för min egen Lapplandsdröm.

Marian och damerna gör revolt. De kokar soppa på sig själva, avslutar civilisationen en gång för alla och ställer hela jordklotet på sned (om den gamla damen inte får komma till Lappland så får Lappland komma till den gamla damen). Hörluren slutar i en istid, ombord på en atomdriven ark, med en poet, en bisvärm, en brevbärare, vargar, katter, en varulv, getter, en chaufför och några gamla damer ombord. Ungefär så tänker jag mig nu alltså livets höst.

/Ulrika Jonsson

__________________
Leonora Carrington Hörluren. 2008 (The Hearing Trumpet. 1976)  Översättning: Kristoffer Noheden. Sphinx Bokförlag. ISBN 9789197656825


20131021: Unga Klara gör Häst häst häst -om Leonora Carrington, en teaterföreställning som utforskar kreativitet : http://ungaklara.se/forestallningar/leonora-carrington/

Yarden av Kristian Lundberg

Bokreflektion i Good News Magazine, tema företag och organisationer, oktober 2012


I somras läste jag Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek som är ett förtydligande och en fördjupning av hans föregående bok Yarden. Och allt skall vara kärlek är något så vackert som ett försök till en förklaring av hur man genom att älska och vara älskad kan göras fri från den man blivit och i stället bli allt vad man kan bli. Att genom kärlek få ”återskapa den man var tänkt att bli”.

Men vi backar tillbaka till Yarden, en bok som fått namn av en omlastningsplats i Malmö hamn. Kristian Lundberg arbetade under en period som timanställd i ett bemanningsföretag som hyrde ut honom till Yarden för att tvätta och flytta bilar. På Yarden finns också vanliga anställda. Några av dem har blivit uppsagda och ersatta med Kristian och andra daglönare. Skillnaden och tomrummet mellan dem finns där redan från början. Kristian Lundberg skriver: ”Helvetet är inte bara en plats; det är också det avstånd som växer mellan oss.” De timanställda från bemanningsföretaget blir inringda att arbeta när det behövs. De säger: ”Bra, bra, finemang, det fixar vi” och säger någon av dem något annat, så ringer telefonen inte nästa morgon. Så enkelt. Så fiffigt och djävulskt. Lundberg skriver ”Jag vilar här. Jag märker: människan är inte bara det hon gör; hon blir också mycket snabbt förvandlad av rädslan. Rädslan inför att göra ingenting.

När vi människor organiserar oss kan det betyda att vi går ihop för att göra något, där alla är nödvändiga delar i helheten. Men att vara i en organisation betyder likväl att vi är utbytbara. Jag hade en oumbärlig arbetskamrat som arbetade på att göra sig själv umbärlig. Det var en lovvärd ambition för att lösa ett lyxigt problem, eftersom oftast är ju sanningen den motsatta: vi är utbytbara. Att vara medveten om sin utbytbarhet är dock inte det samma som att vara rädd för att bli utbytt. Tänk om alla kunde få jobba på att bli umbärliga, i stället för att vara rädda för att göra ingenting, vara ingenting?

Jag har alltid varit umbärlig. De jobb jag avlönats för att göra hade nog inte ens behövt göras. Världen har inte blivit bättre av det jag gjort på arbetstid. Men jag behöver lön och jag vill inte göra ingenting. Och kanske det viktigaste: jag vill ingå. Många är vi som behöver andra och varandra för att kunna göra något bra av vår tid. Många är vi som vill vara del i något större, en organisation, ett samhälle. Vi vill vara medarbetare, vi vill vara medborgare.

Yarden berättar om en mänsklig organisation som ställer människan självt i regn och blåst i stället för att erbjuda beskydd och ser på henne med övervakningskameror i stället för med förtroende. Författaren berättar om vad det gör med oss, hur det kan göra oss till några vi inte var och i samma slag ta ifrån oss våra möjligheter att bli dem vi är tänkta att bli. Yarden berättar också om att stå helt utanför. Många kommer aldrig in. Många tas ifrån värdighet och kärlek.

Men i Yarden skildras också den skärva av solidaritet som uppstår mellan daglönarna och som blir till en flinga av det beskydd och förtroende de egentligen behöver. ”Vi är ingenting, men tillsammans blir vi som allt.” Vi måste hålla ihop. Läs Yarden, läs Och allt skall vara kärlek!

ULRIKA JONSSON