Solange av Willy Kyrklund

Bokreflektion i Good News Magazine 12/2013. Ute nu!

Jag försöker göra med verkligheten som min frisör gör med håret: klippa bort det som är fult och lämna kvar det som är fint. Händelser, folk och förbindelser ges en fin frisyr och jag behöver klamra mig fast i något (barnvagn, bärhink, bok) för att vinden inte ska skicka ut mig i rymden i en pappersraket full med drömmar, utan egen styrfart, lallande och nyfönad.

Solange är Willy Kyrklunds kloka och vackra debutroman från 1951. Solange vill leva och dansa dansa dansa men någon säger att hon inte kan hålla takten och hon förstår tidigt att hon förväntas hålla sig till de svarta och vita dansstegen. Solange arbetar på ett kontor där hon fyller papper i mappen “Aristoteles”, snyter sig och byter färgband. När hon går hem bär hon på en “blybörda av ogjort arbete” som hon inte ens minns vad det är. Hon möter Hugo, gifter sig och ställer sig som den “nästnästnedersta i denna pelare och gjorde samma sak på samma tid som alla de andra fruarna”.

Alla tider, alla samhällen sätter gränser för hur mycket plats du har att dansa på: som ung, som gammal, som fattig, som rik, som ful, som fin, som fru. Nästan aldrig är denna plats tillräckligt stor.

För Solanges man Hugo är allting obestridligt, klart och om Solange öppnar ett fönster så stänger han det. Han vet att trollstavar inte fungerar. “Solange vill leta på fälten, Solange vill irra i skogen, Solange vill rädas för ögon och vingar, Solange vill möda sig och nöta sig, trötta sig och tömma sig, intet spara, låta fara, slösa, ösa, öda, flöda och tomhänt gå.” Solange vill “bjuda hem hela världen på te utan att tänka på om det finns stolar, glas, träkol, eller överhuvudtaget te.” Visst är det fint. Solange vill leva, inte, som Hugo, bara överleva och när hon vet att den plats hon fått inte räcker till, när hon slagit i både tak och väggar när hon försökt att dansa, går hon ut i skogen och låter sig förvandlas till en tuva ängsull.

Jag försöker ju liksom Hugo att se saker som de verkligen är. Det är ju en bra sak: att se saker som de verkligen är. Men hur gör man? Jag är ju bara människa, väldigt begränsad och kan inte se verkligheten som den är, hur mycket jag än skulle vilja. Jag har till exempel inte ögon i nacken. Jag kan inte heller särskilt bra förstå skapelsen, eller boken jag just läst. Inte heller förstår jag oändlighet och be mig inte förklara vad pengar är. Jag har ett påhittigt och lynnigt minne, undermåliga mätinstrument och är ofta alltför tankspridd för att lyssna ordentligt. Hur ska vi människor kunna se saker som de verkligen är? Vi måste väl fortsätta att försöka, plocka bär, sortera in papper i mappar och räkna våra pengar, antar jag, men fram tills att vi vet säkert hur allt ligger till kan vi väl ge varandra mer plats att nyfönade lalla runt på och dansa dansa dansa trots att vi inte kan hålla takten.

Ulrika Jonsson

 Tweeta