Runaway av Alice Munro

Carlas och Clarks gemensamma liv är iordningställt. Inga egna hästar, inget eget hus, men staket finns där, rollerna är satta, allt har mening. Clark är kraften bakom ordningen, han säger saker som: Ju förr desto bättre. Carla hukar och är trygg innanför stängslet.

Clark bråkar med folk på affären, han blir förbannad när han är hungrig. Han avskyr när hon "är på det där sättet". Jag är så här för att du är arg säger hon. Säg inte vad jag är säger han.

Den här sommaren smattrar regnet på husvagnstaket.

Carla jobbar för Mrs. Jamieson som förlorat sin man. Mrs. Jamieson beskriver hur Carla gått fram till henne och kysst hennes böjda huvud. Hon kommer hem från en resa och märker att hon längtat efter att träffa Carla.

Han hatar mig säger Carla. Jag vill lämna honom. Mrs. Jamieson ger henne pengar och kläder och Carla sätter sig på en buss mot stan.

"She could not picture it. Herself riding on the subway or streetcar, caring for new horses, talking to new people, living among hordes of people every day who were not Clark."

Hennes knän viker sig, släpp av mig.
"Come and get me. Please. Come and get me."
"I will."
***

Berättelserna Chance, Soon och Silence handlar alla tre om Juliet. I Chance om hur Juliet träffar en man och tar tåget till honom och stannar där. I Soon besöker hon sina föräldrar tillsammans med dottern. I Silence har dottern brutit kontakten med henne.

Juliets mor hade velat att hon skulle vara populär. Hennes far att hon skulle passa in. Dom hade lärt henne att dra anekdoter, "to bring entertaining stories into the house". Hon skriver på vykort till sina föräldrar om hur ett "awful thump" hörts när tåget körde på en man.
"As soon as she had written the words Awful Thump, she found herself unable to go on. Unable, in her customary language, to go on."

När Juliet i Soon återvänder till sin hemstad och sina föräldrar försöker hennes mor prata om förr, men Juliet säger det finns inte kvar eller det har aldrig funnits, eller låter inte mamman fråga färdigt, eller går innan hon själv har svarat färdigt.

I Silence tystnar Juliets dotter Penelope. Juliet har lagt ett avstånd mellan sig och dottern, hon döljer sorg, hon uppfostrar. Hon avskyr felsägningar, men säger inget, värderar sig efter sin förmåga att kontrollera sig själv, "I shouldn't burden you with all this".

Dottern reser, hon slutar att höra av sig.

Åren går och Juliet förklarar för sig, hon har nog gjort endel fel men antagligen har Penelope vänt henne ryggen för att dottern har "purity in her nature." Är ärlig och direkt. Ja, så är det nog.

"My father used to say of someone he disliked, that he had no use for that person. Couldn't those words mean simply what they say? Penelope does not have a use for me.
Maybe she can't stand me. It's possible."
***

Grace ska gifta sig med Maury, för att han säger: När vi är gifta utan att hon säger emot. Men Passion handlar inte om Grace och Maury utan om Grace och svågern Neil, tjugo år äldre än henne och gift.

Grace skadar foten. Neil undersöker den och Grace känner igen spritandedräkten från sitt jobb som servitris. Hans händer är inte fulla och inte hans ögon. Han kör Grace till sjukhuset. Maury ringer sköterskan, Neil säger: "Tell him she's not ready yet", ... "No. Tell him we've already gone." Sedan "You didn't want to go home yet, did you?"
"No," said Grace, as if she'd seen the word written in front of her, on the wall. As if she was having her eyes tested."

Dom sätter sig i bilen och åker, planlöst, Grace får övningsköra, hon frågar när ska jag stanna, han svarar när jag lärt dig hur. Han blir trött efter en stund och ber att få ta en lur, du vakar väl över mig? hon säger ja och han svarar bra sen somnar han. Grace går från bilen, tänker.
"She'd thought it was touch. Mouths, tongues, skin, bodies, banging bone on bone. Inflammation. Passion. But that wasn't what had been meant for them at all. That was child's play, compared to how she knew him, how far she'd seen into him, now.

What she had seen was final. As if she was at the edge of a flat dark body of water that streched on and on. Cold, level water. Looking out at such dark, cold, level water, and knowing it was all there was."
__________________
Alice Munro

Runaway. 2004 A.A Knopf: ISBN 1-4000-4281-X

Utdrag ur Runaway

Den här recensionen av Jonathan Franzen fick mig att läsa Runaway (och Jonathan Franzens Tillrättalägganden)

050610
Alice Munros novellkonst är av ett speciellt slag. Hon är expert på timing, hon rör sig obehindrat genom olika tidsskikt, hon pauserar melodiöst, hon drar ner på färger och använder inga strålkastare. Hennes ljus är snarare ficklampans flackande. Och när hon skriver om begravda hundar handlar det om djur som aldrig krafsar sig upp till ytan, bara morrar eller snarare gnäller lite djupt nere i mullen.
Recension av Heidi von Born i Svenska Dagbladet