Kvinnan i sanden av Kobo Abé

"Rörlighet är sandens liv. Den är aldrig stilla. I luften eller i vattnet - överallt är den i ständig rörelse - fri! Därför uthärdar de flesta levande varelser inte att leva i sand. Inte en gång förruttnelsebakterierna klarar sig."

En insektssamlare med en trälåda och en fältflaska kliver av vid en tågstation, går ner mot stranden och försvinner. Några år senare dödförklaras han. En insektssamlare med en trälåda och en fältflaska kliver av vid en tågstation, går ner mot stranden och hittar en by mellan sanddynorna.

En kvinna bjuder mannen till hennes hus, hennes hus sandgrop. Han får mat under ett paraply och tror att han sen ska klättra upp för repstegen och leta efter trädgårdsbaggar.



Repstegen är borta. Dagarna består i att skyffla undan sand. I luften, i botten av vattenflaskan, överallt sand. När dom sover faller ett lager sand ner genom luften och landar i deras ansikten. "sanden kan omkrama en människa och pressa henne till döds".

Män hissar ner mat, vatten och cigg. Dagarna i gropen går. Kvinnan drömmer om en radio och en spegel, mannen begrundar det meningslösa i tillvaron.

"Enda vägen att övervinna arbetet är att arbeta. Arbetet i sig har inget värde; arbetets mål är arbete. Arbetets värdemätare är måttet på den arbetandes förmåga till självförnekelse."

En dag får dom ner en tidning. Den skriver om tenorsaxen Blues Jackson, OS i Tokyo, bilstölder som ökar, uppror i Sydafrika, "Tjuvskola hade ej undervisningsavgift", höstvindar på aktiemarknaden.
"Där fanns inte en enda sak av betydelse. Det var bara ett illusionernas torn, av glest och illa uppmurat tegel, och fullt av hål. Men om så vore att livet bestod av idel väsentliga ting, skulle tillvaron förefalla som ett konstverk av glas, bräckligt och farligt att röra vid. Med andra ord: vardagen var just som ovan."
***

"Kroppen kändes tung, som om han burit kläder av järn och sängen varit en magnet."

"Men att låtsas vara sjuk var inget nöje. Det var som att hålla handen om en spiralfjäder som varje ögonblick vill räta ut sig."

"Han var lik ett djur som som tagit sig in genom ett hål, som han trodde var vägen till friheten, och plötsligt märker han att det är ingången till buren."

"Så måste det kännas att få gips insprutat i muskulaturen."

"Genom den öppna dörren flöt månskenet, tunt och blekt, liksom silat genom gelatin."

"Han orkade bara en sardin och en risboll. Magen kändes kall som en gummihandske."

"Kvinnan snusade i sömnen, som om hon haft papperstussar i näsan."

"Hon andades djupt och lugnt, han vidrörde lätt hennes häl med sin fot, men hon reagerade inte. Hon föreföll honom som en gammal urkramad tub, tömd på all sex."

"Han hade levt med ansiktet pressat mot gropens sandvägg och själen hade blivit som en halvkvävd kattunge med påse över huvudet."

"Om han väl en gång var där uppe, skull minnet av allt detta te sig som en liten pressad blomma i en dagbok."
osv.
***

Till slut får insektssamlaren möjlighet att fly. Men då vill han hellre visa upp en vatten-konstruktion han byggt för någon medmänniska. Vilka kan förstå den bättre än byborna som hållit honom fången och ibland som straff undanhållit honom vatten? Och varför skulle han fly? Och vart?
***

Klaustrofobisk kvävande läsning. Och nu läser jag Leendet av Magnus Florin. Fy satan alltså nästa bok måste vara färggrann, stökig och inte handla om samhällskontrakt. (050227: bingo)
__________________
Kobo Abé
Kvinnan i sanden. 1962. En bok för alla: ISBN 91-7221-142-3

Mer
Om Kobo Abé
"In trying to develop a theory that describes the movements of the heart, Abé gives the mind domination over the heart. That the mind is eventually found to be incapable of ruling the heart is a source of dismay to Abé, an indication of the scientific lens through which he viewed people and the world they inhabit. It is also an example of the mind's impotence, not only over parts of its body, but also the circumstances which develop and unravel around the body." http://www.themodernword.com/scriptorium/abe.html

061011
No escape
Is Kobe Abe's strange, bleak novel The Woman in the Dunes, about a man imprisoned in a pit of sand, a parable of damnation or salvation? Both, argues David Mitchell. It is a metaphor for the human predicament
Artikel i Guardian Review