Sommarhus, senare av Judith Hermann

"Jag intresserar mig inte för mig själv" säger han som hon kallar min käraste i första novellen i Sommarhus, senare. Hon tycker att han liknar en fisk. Hon har många historier i sig och i sitt korallarmband. Koraller är skelett av rött kalk säger han och vill inte höra.
***

Någon ger någon en lapp med ett telefonnummer.

"jag---stoppade lappen i fickan i stället för att slänga den."

Dom pratar inte med varandra på hennes fest. Han njuter av att hon ser honom. Hon har gått. Han dricker ur sitt vin, tar på sig jackan och går också.

Den ene ber den andre att läsa en bok. Den andre läser den inte. Dom lämnar inga spår i varandras lägenheter. När den ene överger den andre säger den andre Ut. Skriker inte, springer inte efter.

Kvar blir en slags irritation.

"Det fanns ögonblick när jag längtade efter något som jag inte riktigt visste vad det var, en händelse kanske, något slags sensation, en förändring, men den längtan försvann lika snabbt som den kommit."
***

Christine och Nora leker låtsas-leken. Hur skulle det kunna vara om dom stannade kvar på ön, med Cat och Benton? Christine ljuger obesvärat för Cat och säger: jag kommer tillbaka. Hon försöker känna vad han luktar, fotogen, jord, rom, hasch.

"'När orkanen kommer', säger Christine dröjande, 'då kan jag inte flyga hem.'"
***

Någon tittar på sin packade kompis, som skriker något ohörbart i en megafon (kanske skriker han "Dina ögon, lilla syster, får mitt hjärta att brista").

"Jag lutade huvudet mot trappräcket och betraktade honom. Jag tänkte på att jag aldrig hade sett honom på dagen och jag frågade mig om jag ville veta mer om honom --- Han gick ut med mig och Christiane tre gånger i veckan, jag tyckte om honom, skulle jag någonsin ha talat om honom skulle jag faktiskt ha sagt: 'En vän.'"
***

Stein drömmer om att köpa ett hus. Han letar i veckor.

"de andra sa: 'Vad är det han pratar om. Det där blir ju aldrig nåt.' Jag glömde bort alltihop, när jag inte träffade Stein. Precis som jag också glömde honom."

Stein hämtar henne för att visa henne huset. Hon tänker: jag har inte lust.

"Jag gav 80 000 mark för det. Det är fint. Jag såg det och visste direkt - det huset är det." --- Jag sa: 'Var har du fått 80 000 mark ifrån?', han gav mig en snabb blick och svarade: 'Du frågar fel saker.'"

Hon bestämmer sig för att inte säga något mer. Han ger henne nycklarna till huset.

Han skickar vykort där han skriver: när du kommer. Hon väntar på: kom.
***

Sommarhus, senare gynnade tungsinnet men fungerade samtidigt som tröst. När Hermann beskriver det undanglidande vaga sättet att rulla (våra och varandras) liv på blir detsamma bekräftat, infångat och förhoppningsvis omöjligt att släppa löst på stan igen.

Judith Hermann är född 1970 och bor i Berlin. Nichts als Gespenster, Bara spöken har nyligen kommit på svenska.
__________________
Judith Hermann

Sommarhus, senare. Sommerhaus, später 1998. Ordfront 2000: ISBN 91-7324-727-8
Bara spöken. Ordfront 2004

Artiklar
Texter på fantomfrekvens, Stefan Jonsson DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=334074