onsdag, juli 20, 2005

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro

Kathy H. minns och berättar om uppväxten på internatet Hailsham, flytten till the Cottages och vad som sen blev. Never Let Me Go handlar om tre vänner, Kathy, Ruth och Tommy, som försöker hitta meningen med att göra något, älska, skapa, fantisera, lära sig saker.

Frågorna om meningen med deras liv är ställda på sina spetsar. Hailsham finns för förvaring men också för att trots allt ge barnen en barndom. Barnen har inga föräldrar och kan inte bli föräldrar. Dom finns för att donera sina organ till 'vanliga' människor. Innan dom blir donatorer ska dom ta hand om andra donatorer, vara carers.

Vartefter Kathy, Ruth och Tommy blir äldre klokare och förstår varför dom finns, försöker dom göra det något meningsfullt med det liv dom har. Och det gör dom genom att vara duktiga. Duktiga på att vara barn, studenter, carers, donatorer.

Ett rykte cirkulerar på Hailsham. Det handlar om att man kan få extra tid till liv om ett par kan bevisa att dom är kära i varandra. Kärleken som ska övervinna döden.

Läs mer om Never Let Me Go under länkarna nedan och missa inte intervjun i The Agony Column.

Första kapitlet Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro
Kazuo Ishiguro

Never Let Me Go. 2005. A.A Knopf: ISBN 1-4000-4339-5
The Ramains of the Day. 1989.

if only...
Intervju med Kazuo Ishiguro i The Agony Column. (40 min. Från 25/4 2005. Mp3.)

'When you become a parent, or a teacher, you turn into a manager of this whole system. You become the person controlling the bubble of innocence around a child, regulating it. All children have to be deceived if they are to grow up without trauma.'
'For me, England is a mythical place' Intervju i Guardian.

This extraordinary and, in the end, rather frighteningly clever novel isn't about cloning, or being a clone, at all. It's about why we don't explode, why we don't just wake up one day and go sobbing and crying down the street, kicking everything to pieces out of the raw, infuriating, completely personal sense of our lives never having been what they could have been. Recension i Guardian.

Never Let Me Go is unlikely to be everybody's cup of tea. The people in it aren't heroic. The ending is not comforting. Nevertheless, this is a brilliantly executed book by a master craftsman who has chosen a difficult subject: ourselves, seen through a glass, darkly.
Brave New World
- Kazuo Ishiguro's novel really is chilling. Margaret Atwood om Never Let Me Go i Slate.


Jag beställde boken i en amerikansk utgåva och blev nyfiken på det förbryllande mystifika omslagsfotot. Fotot heter Christina och är taget av en engelsk flygpionjär, Lietenant Colonel Mervyn O'Gorman, på 10-talet. Han plåtade för att prova färgfotografering med autokromteknik. Han lät motiven bära rött för att testa autokromens möjligheter.

Christina at Durdle Door, Dorset, 1912.
Foto: Lietenant Colonel Mervyn O'Gorman

Guardian Book Club lusläser Never Let Me Go:
* Future imperfect

Kazuo Ishiguro on how a radio discussion helped fill in the missing pieces of Never Let Me Go

Throughout the 1990s I kept writing pieces of a story about an unusual group of "students" in the English countryside. I was never quite clear who these people were. They lived in wrecked farmhouses, and though they did a few typically student-like things - argued over books, worked on the occasional essay, fell in and out of love - there was no campus or professor in sight. Some strange fate hung over these young people, but again, I didn't know precisely what it was. (In those days, my mind kept turning to nuclear weapons.)

* A life half lived

The restrictions Kazuo Ishiguro places on the language of his narrator mirror the seclusion of her artificial life, says John Mullan

The narrative is marked by her attempts to get her story straight. The signs of her awkwardness - "I should explain", "I'll first have to give you the background" - are artfully threaded into the narrative. Trying to remember things is all that you can do. "Maybe I'm remembering it wrong"; "What I do remember is"; "I'm not sure". A narrator who has no past beyond herself - no family history - has a special need to recollect.