Bergtagen av Thomas Mann

I somras låg solen som ett varmt täcke över oss. Jag läste Bergtagen.


Unge herr Hans Castrop ska hälsa på sin krasslige kusin på ett sanatorium i Alperna. Tre sköna veckors avkoppling. Semester i vackra omgivningar, bland unga vackra välbemedlade solkyssta lagom sjuka människor. Han börjar småhosta i slutet av semestern och blir kvar i sju år.

Alla har sin egen termometer i fodral. Ordet nummer ett är ligg-vila. Man lägger sig, ordinerat, i sin vilstol inlindad i två filtar. Efter frukost ett och frukost två, efter promenader, efter sällskapsspel.

Måltiderna är det ösigaste som händer på sanatoriet. Fem gånger om dagen, där nyanlända syns, där man kan se hur mycket folk äter, på vilket sätt dom äter, vilka som spanar på vilka och viktigt: vilket av dom sju borden man får sitta vid.

Drag är det också i alla de funderingar över människans tillstånd som det finns gott om tid att göra.

Mann berättar i förordet att arbetet med boken höll honom bergtagen i 12 år, det var vad den tog att färdigställa. Man är också som läsare bergtagen, inte bara i den stumma långsamma handlingen utan också av bokens långdragenhet, i verkligheten. Bergtagen pågår och pågår och tar aldrig slut. Mann rekommenderar, att om man "överhuvudtaget har plöjt igenom Bertagen" läser den igen. Det har jag inte gjort (än). Update: 2012: Men nu har jag! :) Tjatig är den i de långa gubbiga filosofiska resonemangen men om man räserläser dom styckena så är Bergtagen underbart rolig.

Bergtagen kan inte klockan. Bra läsning om man vill försjunka.
__________________
Thomas Mann
Bergtagen. 1924. Bonniers, pocket: ISBN 91-0-057753-7