Topp två: getter

Vi har Tommy, vi har Flora. Getterna finns i var sin bok av nordamerikanska kvinnor som kom ut 2004 i Borzoi Book-serien från Alfred A. Knopfs förlag: The Love Wife av Gish Jen (Tommy) och Runaway av Alice Munro (Flora).

Tommy nämns i förbigående först på sidan fyrtio i The Love Wife som något som har förstört familjens gräsmatta.

Geten dyker upp igen, när Lanlan, kinesiskan som kommer till den kines-amerikanska familjen för att bo, säger att det är: "peaceful and nice, except for the goat". Lan tror att hon tvingas bo i den lilla lägenheten i uthuset, för att hon inte är värdig att bo i gästrummet. "For did not Blondie decide I should live in the barn with the goat instead of in the guest room? Could anyone deny this?"

Lanlans ansträngda förhållande till geten blir allt mer ansträngt: "Lanlan says Tommy doesn't listen to anybody. She says the goat is above her in the household, she thinks the goat is like a feudal boss, and we are its oppressed workers".

Den amerikanska sidan av familjen uppskattar vildväxande solrosor, misstag i trädgården efter fågelmatarens nedskräpning medan Lanlan, som väcker det kinesiska till liv i familjen, ser naturen som något man tuktar, behärskar för att överleva. En get som sällskapsdjur är för henne skitlöjligt och hon föraktar det den står för. Dessutom avskyr hon geten som sådan eftersom den kräver hennes tid, omsorg och så knuffas den.

Vad kunde Tommy göra?:
"The goat would levitate, plant its hooves on the barn wall such that it was well nigh horizontal, then push off. Landing neatly on the driveway a moment later, free! Its furry wattles swinging."
och sen:
"Said Lan, the first time she saw this: - Your goat can fly.
The next time: Maybe it will run away."

Som leder in till Flora. I Runaway finns Carla, som lever i en husvagn med buffeln Clark. Hon saknar geten Flora som är försvunnen.
"The horses would not look at her when she was unhappy, but Flora, who was never tied up, would come and rub against her, and look up with an expression that was not quite sympathy - it was more like comradely mockery - in her shimmering yellow-green eyes."

Av alla Carlas bekymmer så skattar hon att sakna Flora högst, det är lättast. Hennes nednötta självförtroende gör att hon inte klarar av att fullt greppa hur Clark beter sig mot henne. Hon har också en känsla av att hon ställt till något med Mrs Jamieson, hennes arbetsgivare, genom att visa medkänsla och omsorg när Mrs Jamieson nyss blev änka.

Mrs Jamieson frågar: Och hur är det med Flora? Ingen annan frågar och Carla börjar gråta. Inte för Floras skull men för sin egen. Sylvia Jamieson hjälper Carla att rymma.

Carla kommer inte långt. Hon sitter på bussen och förstår att hon är på väg, inte till - utan bort.
"Then it came to her of course that she would not be telling Clark anything. Never again. She would not be concerned about what happened to him, or to Grace or Mike or Juniper or Blackberry or Lizzie Borden. If by any chance Flora came back, she would not hear of it."

Carla hoppar av bussen på skakiga ben och ringer till Clark som kommer och hämtar henne. Sin ilska håller han inom sig men söker på natten upp Mrs Jamieson. Dom står på trappen till hennes hus, Clark skäller, Mrs Jamieson önskar att hon tagit på sig mer kläder. Då:

"'What is that?'
'What is what?' he said, as if she was trying out a trick and it would not work. But then he caught sight of something reflected in the window, and he snapped around to look.

Not far from the house was a wide shallow patch of land that often filled up with night fog at this time of year. The fog was there tonight, had been there all this while. But now at one point there was a change. The fog had thickened, taken on a separate shape, transformed itself into something spiky and radiant. First a live dandelion ball, tumbling forward, then condensing itself into an unearthly sort of animal, pure white, hell-bent, something like a giant unicorn, rushing at them.

'Jesus Christ,' Clark said softly and devoutly. And grabbed hold of Sylvia's shoulder. This touch did not alarm her at all - she accepted it with the knowledge that he did it either to protect her or to reassure himself.

Then the vision exploded. Out of the fog, and out of the magnifying light - now seen to be that of a car travelling along this back road, probably in search of a place to park - out of this appeared a white goat. A little dancing white goat, hardly bigger than a sheepdog.

Clark let go. He said, 'Where the Christ did you come from?'

'It's your goat,' said Sylvia. 'Isn't it your goat?'"
***

Jag sympatiserar med Tommy, för han får stå för ett förljuget larv och får skitprat på sig. Flora är en större get, hon vägrar underställa sig människorna och har en begåvning som gör henne viktig som klister (och söndring) och tröst. Att kunna göra entré i dunder och rök som Flora gör imponerar, men att som Tommy kunna flyga är också mäktigt.

Båda getterna blir ihjälslagna, Tommy av Lanlans älskare, och Flora av Carlas.