Gaza Blues av Samir El-youssef och Etgar Keret

Hamlet, you noble soul
Glory to your name
But, if you had been living in this country
You would have become a bastard,
A revolutionary pimp,
Or a fucker of a freedom fighter!

Poemet är Bassems i The Day the Beast Got Thirsty, Samir El-youssefs del i Gaza Blues.

Bassem finns i ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Han ger en resebyråman en sedelbunt för ett visum till Tyskland som han förstår att han inte ska få ändå. Han borde leta efter sin kompis. Han glömmer bort att gå och se om han har fått sitt Tysklands-visum. Bassem säger hej hejdå till personer han aldrig kommit ihåg att komma ihåg och säger jo jag är verkligen intresserad av att läsa din bok, ungefär på samma sätt som resebyråmannen sagt att han ska på hedersord ordna det där visumet. Bassems namn måste man säga minst två gånger innan Bassem lyssnar.

sometimes I did not know where I was going to, nor coming from, nor whether, in the first place, I was going or coming.

Han har fantasier om att skjuta sina grannar och sen dricka kaffe. Han knarkar och ska skriva kurdistanska nyhetsbrev (som han skiter i). Bassem vill inte slåss, Bassem vill fly. I stället för att locka hem sin försvunna kamrat med tjejen som ser ut som en apa men som kamraten är kär i så nyper Bassem henne.

I got close to her, and pinched her. She laughed and pinched me. I slapped har bare arm, and she slapped mine. I bit her neck and she bit mine, and soon we were lying on the carpeted floor, her head on my shoulder.

Yes, I thought to myself, we must get married, Dalal and I. We will get married, and have ten children but then they will die, and have their photos as huge posters glued to the walls of the Camp, declaring them as heroic martyrs who have died while fighting the Zionist enemy. And Dalal and I would be the proud parents of ten martyrs. After that Israel could invade Lebanon again, destroy the Camp and fuck us all up, so we die and get the hell out of this fucking life.

Bassem gråter när han förstår att resebyråmannen lurat honom och sen blir han glad för att han hade rätt om resebyråmannen.

Etgar Keret har skrivit en rad korta berättelser, om kvinnan som limmar sig själv till taket, en snubbe som beställer meningen med livet för 9.99 med frakt, sonen till chefen för Mossad som inte vet att han är sonen till chefen för Mossad, adidas-skorna som pojken inte vill bära för att dom är gjorda i Tyskland.

Efter varje bombattentat i Israel så ska offren obduceras, trots att det väl sällan kan råda något direkt tvivel om dödsorsaken. En av berättelserna, Surprise Egg, handlar om en obducent som upptäcker att en ung kvinna varit full av cancer. Ska han berätta det för hennes man? Ska han lindra smärtan genom att säga hon skulle dött snart ändå och

On the other hand, this new could make the grief even more distressing and turn her arbitrary and horrible death inte something much more horrible: a death experienced twice over in a sens, making it inevitable, as if someone up there wantetd to make absolutuely sure, and no "what ifs" could have saved her, not even hypothetically.

Mannen identifierar sin fru genom att titta på hennes fot. Obducenten berättar inte om cancern för mannen.

"If only she hadn't gone to work that day", he thought, forcing himself to get up, "if only I'd driven her. She'd still be alive now, sitting here in the kitchen with me."
__________________
Samir El-youssef och Etgar Keret

Gaza Blues. 2004. David Paul, London: ISBN 0-9540542-4-5

Throughout, Youssef masters a sort of winding, coiling and expanding stoned logic that makes the novella a hysterical read, often with creeping meaning. At one point Bassem is told that the Kurdish cause is the twin sister of the Palestinian cause. From this, he decides the French Revolution must be the older sister and the Iranian revolution the younger sister. "Then I thought that our Revolution had too many siblings," writes Youssef. "What madness."
Artikel som fick mig att beställa boken.

These two new voices from Israel and Palestine have no common political agenda (they don't talk about politics to each other), but share a stated desire to make the conflict more complex for their readers. Complex as human life is complex: maddening, contradictory, filled with conflicting emotions, weaknesses, dreams, failings. For those who have not travelled to this region, your only recourse is literature, which addresses why the conflict is so intractable and why the dehumanisation of the enemy through slogans makes the desired resolution so impossible. The wit, daring, and sheer bloody-minded audacity of these marvellous stories makes it, for me, the book of the year for anyone who prefers to listen to the voices of the people of this region instead of the sound of their own rhetoric.
Recension av Linda Grant i Guardian