Stål av Silvia Avallone

Jag slogs med Västerås under min tonårstid och att i romanen Stål hamna i arbetarstaden Piombino i Italien var som ett återseende och ett litet reningsbad (i hamnbassäng).

Vi ser kompisarna Anna och Francesca i en ålder där både skrubbsår och kyssar ska få plats. Anna har en mamma som, till skillnad från andra mammor på Via Stalingrado, läser tidningar. Francesca har en pappa som sitter på balkongen och bevakar henne med kikare. De försöker att leva i en värld där stålverket helt dominerar och masugnarna bestämmer rytmen.

Tvåtusen kroppar som pulserar i takt med maskinerna.

Tjejerna har inte, som killarna, en förutbestämd plats på stålverket. De kan inte annat än drömma sig bort och snabbt bli stora nog att flytta. Francesca vill dansa i TV. Anna vill till universitetet. De ser Elba i horisonten men har aldrig varit där.

Anna och Franscesca vill hitta sin egen takt, de dansar, Rhythm is a dancer, Please take it all way, nothing to lose, everything to win.

Runt Anna och Francesca finns storebröder, föräldrar, vänner, pojkvänner, men de finns alla egentligen mer till för stålverket än för varandra. Små maskiner i takt med den stora maskinen. Ända in i döden.

Ett oändligt ögonblick. Arbetarna stod med händerna för ansiktet ---
Något som utsätter något annat för tryck. Det behövs bara en, det räcker med en enda miss i systemet, ett ögonblicks ouppmärksamhet. Ringa bårhuset. Rättsläkaren. Meddela ledningen. Fackföreningarna. Polisen. Piombinos borgmästare.

Ok, jag gick lite långt där, men jag såg nyligen Maskinen, en film av Erik Pauser om poeten Johan Jönson så ni förstår maskineriet in i döden låg liksom på näthinnan. (Visas på Moderna under hösten och i SVT i november någon gång, K Special)

__________________  

Silvia Avallone Stål. 2012. (Acciaio. 2010) 395 s. Översättning: Johanna Hedenberg. Natur & Kultur ISBN 978-91-27-13210-8
Tweet