Ru av Kim Thúy

Ru består av distinkta spillror. En sida, ett stycke, två sidor med spår efter Kim Thúys familj och henne själv. Hon växte upp i Saigon tills hon lämnade landet som båtflykting 1978. Jag vill idag förmedla ett längre stycke om hur Kim Thúy och hennes familj blev mottagna i Kanada:

Det blev staden Granby som slöt oss i sin varma famn under vårt första år i Kanada. Stadens invånare vaggade oss en efter en. Eleverna på min låg- och mellanstadieskola slogs om att få bjuda hem oss på lunch. Varje lunchrast var vi inbokade hos en familj och varje gång återvände vi till skolan på mer eller mindre fastande mage eftersom vi inte visste hur man bar sig åt för att äta klibbfritt ris med gaffel. Vi visste inte hur vi skulle förklara att vi inte var vana vid den sortens mat och att de inte var tvungna att finkamma alla affärer efter det sista paketet Minute Rice. Vi kunde varken prata med dem eller förstå vad de sa. Men det var oväsentligt. Det rymdes både generositet och tacksamhet i vartenda riskorn vi lämnade på tallriken. Än idag undrar jag om inte orden skulle ha förtagit lite av magin med dessa stunder. ---

Johanne räckte mig handen på samma sätt. Hon gillade mig trots att jag hade en toppluva med logga från McDonald's och trots att jag i hemlighet brukade trängas med femtio andra vietnameser i en skåpbil för att åka och jobba på fälten i Cantons-de-l'Est efter skolan. Johanne ville att jag skulle börja på den privata högstadieskolan tillsammans med henne året därpå. Ändå visste hon att jag framåt kvällen varje dag brukade invänta jordbrukarnas skåpbilar på just den skolgården för att åka och jobba svart och plocka några säckar bönor i utbyte mot en handfull dollar.

Johanne tog mig med på bio också, trots att jag hade en reaskjorta för åttioåtta cent med en reva vid fållen. När vi sett Fame försökte hon får mig att sjunga filmens ledmotiv på engelska: "I sing the body electric..." men jag förstod vare sig texten eller vad hon och systerna talade med föräldrarna om kring matbordet. Det var också hon som hjälpte mig upp de första gångerna jag ramlade på skridskor och som applåderade och ropade mitt namn genom folkhopen när Serge, en klasskamrat som var tre gånger så lång som jag, lyft upp både mig och bollen när han skulle göra mål under en fotbollsmatch. 
---
Och Johanne var en ängel. Hon hörde till en armé av änglar som hade blivit nedsläppta med fallskärm över staden för att ge oss chockbehandling. De stod i klungor vid vår dörr och erbjöd oss varma kläder, leksaker, samvaro och drömmar.

__________________  
Kim Thúy Ru. 2011. (Originaltitel: Ru, 2009) Översättning: Marianne Tufvesson. Sekwa. ISBN 91-86480-10-3


Tweeta