Glupahungern av Andrea Lundgren

Bokreflektion i Good News Magazine 15/2014. Gå och köp

Våra tre katter fick följa med till kolonilotten. En koltrast skällde på oss i flera timmar. Katterna satt fast i snören, men ändå. Utan att ens fråga om lov hade vi bjudit in tre fågelmördare till koltrastens hem. Så oförskämt. I Glupahungern finns platser som bara fåglar hittar till. Det finns också ”ett svart hål någonstans långt inne i skogen, så djupt att det nådde till jordens mitt.” Kanske hittar man hålet vid tjärnen, som ingått en pakt med tallarna. Tjärnen ger tallarna vatten, tallarna gömmer tjärnen med sina grenar. En bit från tjärnen finns en gård där barn växer upp. Elina bor där, och blir mamma till Ingrid, som blir mamma till Baba. De lever med en oroande glupahunger inuti. Det är en hunger som får dem att söka sig längre och längre bort, eller djupare och djupare in i skogen. Precis som djuren.

Vi människor brukar säga ”Det som skiljer oss från djuren är ...” och mena ”Det som gör oss till högre stående varelser än djuren är …”. Sedan kan vi fylla i exempelvis ”att vi använder verktyg”, ”vår förmåga att känna empati” eller ”vår uppfattning om rättvisa”. Alltid är det någon trevlig egenhet som vi lyfter fram, eftersom det är viktigt att visa att den rangordning vi gjort i århundraden är riktig. Människan är bäst. Vi brukar också säga att vi inte ska förmänskliga djur, och med det menar vi att inte tillskriva djuret stora, vackra, mänskliga känslor som kärlek och sorg. De senaste årtiondenas forskning har förstås visat att många djurarter använder verktyg, kan känna empati (en råtta som ställs inför valet godsaker eller att hjälpa en instängd främmande råtta, väljer att rädda främlingen, varje gång), kan ha en uppfattning om moral och rättvisa, liksom det också har visat sig att djur kan känna kärlek, smärta och sorg. Så vad händer nu.

I ett kapitel Glupahungern får läsaren både människan Babas perspektiv och en storspovs perspektiv. Baba och fågeln upplever båda en blek måne, ett avlägset brus från en fors och att vinden tar med sig en lukt av björn och urskog. Storspoven hoar sökande efter något, men är inte rädd för björnen. Baba betraktar storspoven med sina ungar på fältet; trastar betraktar Babas mamma Ingrid hemma i trädgården.

De flesta av oss, både människor och djur, söker efter något och vill vara i säkerhet. Vi ynglar av oss och vi leker. Vi är nyfikna. Vi blir hungriga, vi blir trötta. Vi ogillar att trängas med dom vi ogillar, och vi gillar att trängas med dem vi gillar. Fröer, koltrastar, människor, katter – alla kan vi tycka att vintern är lång och mörk. I Glupahungern lever alla lika mycket. Människorna och djuren, skogen, Trädet, mossorna och Tjärnen. Det är en underbar bok att befinna sig i.

I en scen går biodlaren Simon på träsket mitt i vintern. Solen har väckt bina ur deras vinterslummer och de har flugit ut, alldeles för tidigt. De har bedövats av kylan och fallit ner på isen. Simon går och plockar upp bina, ett efter ett. Han värmer dem i sin vante och för dem försiktigt tillbaka till bihuset.

Ulrika Jonsson



 Tweeta