Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

Bokreflektion i Good News Magazine 16/2014

En klar fördel med den så kallade ”livets gång” (att vi föds, åldras och dör) är att vi slipper bli tonåringar igen. Tonåren är en tid som jag förknippar med förvirring, rastlöshet, fumlighet och ilska. Bråk med mamma och en lugg som inte vill ligga rätt. Så har jag tänkt.

Kalmars jägarinnor var Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson, som är den som skriver boken med gängets namn. Kalmars jägarinnor hade ingen hejd, ”var skulle den hejden komma ifrån”. Världen var en kuliss och de hade full koll på vilka mellanrum som de kunde härja ostoppat i, vems bil, vilket fik, vilken hörnsoffa. Full koll på hur de tog sig förbi föräldrar och Vuxen-på-stan. Kalmars jägarinnor rörde sig fritt, utan skam, fort och rakt fram, när alla andra sov. De hade en vrålande vind i håret ”– E det party eller e det!?”

Jag växte upp i Västerås, jag känner igen mig och minns. Vi gick också på stan i plogform. Vi förstod det här med ögonskugga. Vi förfalskade stämplar och gömde jackor i buskar för att komma in. Och precis som för Eva i boken gjorde det inget om lilla jag var tråkig eller feg, för jag satt ihop med andra. Någon som var rolig, någon annan som var modig, någon som var smart, någon som var stark och tillsammans blev vi allt det där. För satt ihop – det gjorde vi. Ingen höll tyst om något, alla berättade allt. Vi väntade in varandra. Vi höll varandras väskor om någon skulle hångla eller spy. Det spelade ingen roll vem som hade gjort vad. Vi kunde varenda klädesplagg i varandras garderober, varenda borste i varandras sminkväskor. Vi var förlängda, var och en av oss var också de andra i gänget. Vi var stora. Tillsammans.

I takt med att cellerna börjat släppa taget om kroppen, har tiden börjat släppa taget om livet. November kommer oftare och oftare, det blir färre och färre händelser på varje minut. Det är liksom mest barnet, hunden, jobben och sysslorna som är livet. När jag läste Kalmars jägarinnor insåg jag att jag kanske har blivit en av världens ”proteser – livlösa hjälpmedel för att få det hela att gå runt bara”. Jag lägger mig nio, gör ingenting särskilt åt luggen, berättar sparsamt om mitt liv för andra. Förfalskar stämplar? Skulle jag aldrig våga. Kalmars jägarinnor har fått mig att minnas att tonårstiden inte bara var förvirring och fumlighet, rastlöshet och föräldrabråk. Det var ös, det var liv. Ett tätt liv. När jag läste boken kändes det ungefär som om Jenna, Linden, Jossan, Sudden och Eva brutit sig in och tjuvkopplat min hjärna. De gasade upp och körde en repa i min tonårstid, sedan parkerade de mig tillbaka i mitt vuxna liv igen, med en lapp ”Tack, vi körde bara en sväng”. Tonårstiden har fått upprättelse och mitt liv har förlängts med typ 20 år. Och plötsligt känns det virrvarr av livsavgörande val och knasigheter jag gjorde när jag var tonåring, inte var så tokiga, eftersom jag gjorde dem i en tid, när jag verkligen var närvarande och verkligen verklig.

/ULRIKA JONSSON


__________________  
Tove Folkesson Kalmars jägarinnor. 2013. Weyler förlag. ISBN: 91-87347-24-5, 978-91-87347-24-5
Tweeta