onsdag, mars 23, 2005

Stranger on a Train av Jenny Diski

Guy börjar prata med psykotiske hemmapojken Bruno på ett tåg. Guy vill skilja sig. Bruno vill döda sin pappa. Bruno fantiserar om hur han och Guy byter mord. Guy tar det som ett skämt. Bruno gör inte det.

Stanna hemma, främlingar är bindgalna. Hälsar Alfred Hitchcock (och Patricia Highsmith) i Strangers on a Train.


I boken jag läser, Stranger on a Train, skriver Jenny Diski:

"The problem is that being alone isn't a problem. The idea that someone I am with feels he or she know me throws me into a fretful anxiety about what and who they think they know, and my sense of what I know of myself is threatened. To have one's knowledge of oneself questioned by connection to another is a perfectly proper human adventure but I have no internal drive to have such adventures. So for me familiarity is difficult, while strangeness is comparatively easy."

Typiskt dig. Det kända kan torka ut ens kärna, medan det främmande kan ta fram och lysa upp den. Men också, liksom det främmande blir liksom verkligare än det familjära (tänk en resa när allting luktar smakar fasadernarna märks och servetterna och molnen) så kan främlingars röster och ansikten och rörelser bli tydligare för en än de bekanta rösterna ansiktena rörelserna. Diski skriver:

"Strangeness brings people into sharp focus, so that like a firework display, vibrant patterns can be seen in sudden blazing light before the overall blackness of the sky returns and prepares us for the next revelation. Everyday busyness and regular social contact is more like a firework display in broad daylight."

Man kan se sig lysas upp i dom här gnistrande ljusregnsstunderna.

Jenny Diski klev på ett fraktfartyg i England och hon tar sig till Amerika. I Savannah tar hon tåget. Det finns en karta, hon åker hela vägen runt, The Sunset Limited till New Orleans, Phoenix, in upp till Denver, förbi Salt Lake City, till Sacramento, upp till Portland, förbi småställen i norra USA till New York och ner till Florida igen och New Orleans. Eller kanske åt andra hållet. Hon ska sitta och röka och tänka och titta ut och sen skriva en bok. Det blev Stranger on a Train: Daydreaming and Smoking Around America with Interruptions.


Kanske Diski söker sig till Amerika för att umgänget där inte verkar rädas omedelbar närhet och förtrolighet. Att vara stranger är inte att vara strange, utan ofta snabbt ett vi. Hon får ett raseriutbrott när någon som sagt "jag skulle kunna vara din mor" lägger sig i hur hon stryker sin blus. (Diski svarar f.ö. på "jag skulle kunna vara din mor" med: "Thank you".)

Diski beskriver hur hon som tonåring liksom alla behövde någonstans att vara. Hennes plats blev mellan bokpärmar på The Circle Line i Londons tunnelbana. Böcker, alkisar och pendlare. Hon kunde inte veta vilka som liksom hon åkte hela varvet runt, förrän varvet var runt. Hon var för blyg för att skälla på blottarna. Om hon blev hungrig klev hon av och köpte en chokladbit. Motsols eller medsols, hon kom alltid tillbaka till början. Lajban på linjen skjuts framåt av drömmen om fulländning och knuffas bakåt av rädslan för slutet. I cirkeln finns varken det ena eller andra.

Diski berättar om sin vän, ja en som tvingat sig på henne för att bli hennes vän, han dör medan hon är på fartyget. Att förstå döden när man är femtio, är som att förstå att man en dag ska vara femtio när man är nio. Dom hade sagt till varandra: vi har ju redan provat att inte finnas, innan vi föddes, det borde inte vara varken bättre eller sämre än så att vara död. När Diski får veta att han dött glider hon ur cirkeln, hamnar på linjen. Han är inte hennes vän längre.

När Diski gått i land i Savannah och ringer för att boka tågbiljetter får hon frågan "Imagine you're de Tocqueville, what do you think of us Americans?". Sen pratar dom om Amerika, böcker och havet och Diski skriver:

"I'd conversed with som passion and thought about things that seemed quite important, to a stranger called Mike somewhere in a call centre in Chicago. Welcome to America."

Diski söker inte städerna, hon söker själva åkandet, att få gå runt i cirklar och att vara främling i vi:et på tåget, vi:et i rökkupén.

"The last time I experienced the enclosed life was in Ward 6 at the Maudsley Hospital in 1968. The way of the train is also the way of the boarding school, the convent, the prison and the psychiatric hospital. I was at a boarding school for a while, but my time on Ward 6 (9 months), the North Wing of St Pancras a year or so earlier (four months), the Lady Chichester Hospital in Hove when I was fourteen (five months), are my most marked experiences of life in a dedicated community, and what life on board the MV Christiane or the Sunset Limited immediately refers me back to are those intense and rare periods of camaraderie."

Diski är främlingen som möter främlingar, dom pratar med henne, dansar med henne, friar till henne, diskuterar, berättar om sina liv. Hon röker och lyssnar. Efter att hon träffat en sfärisk flintskallig man som jobbat med vapen och rymdraketer som numera är betald ballroom-dancer tänker hon, det finns ingen, i alla fall inte på mina tåg, som lever det som vi tror är flertalets vanliga normala liv.

Den enda gången hon bryter cirkeln och främlingskapet är när hon stannar i Albuquerque för att besöka en kvinna, hennes hjälte och deras son. Diski ska stanna i fem dagar. Familjen tycker om henne och skämtar om att dom ska behålla henne. Hon börjar tänka på filmen Misery och kan inte sova om nätterna av rädsla för att dom ska kidnappa och döda henne.

Diski närmar sig slutet på sin resa (det finns ett slut på resan, hon bryter cirkeln):

"For hours and hours we hade been passing unchanging fields of sugar cane. I had a sense of void. Of being empty of content. This was the discovery I made (again). This was the real experience of experience. Vacancy. I listened and took in. I talked, I reacted. But I was in fact no more than an outline containing dark space."
__________________
Jenny Diski
Stranger on a Train: Daydreaming and Smoking Around America with Interruptions. 2002. Piador USA, pocket, 288 s. ISBN 0312422628

Like Mother här på Böckerna.

lördag, mars 19, 2005

The Caterpillar and Alice looked at each other for some time in silence:


at last the Caterpillar took the hookah out of its
mouth, and addressed her in a languid, sleepy voice.

'Who are YOU?' said the Caterpillar.

This was not an encouraging opening for a conversation. Alice
replied, rather shyly, 'I--I hardly know, sir, just at present--
at least I know who I WAS when I got up this morning, but I think I must have been changed several times since then.'

'What do you mean by that?' said the Caterpillar sternly.
'Explain yourself!'

'I can't explain MYSELF, I'm afraid, sir' said Alice, 'because
I'm not myself, you see.'

'I don't see,' said the Caterpillar.

'I'm afraid I can't put it more clearly,' Alice replied very
politely, 'for I can't understand it myself to begin with; and
being so many different sizes in a day is very confusing.'

'It isn't,' said the Caterpillar.

'Well, perhaps you haven't found it so yet,' said Alice; 'but
when you have to turn into a chrysalis--you will some day, you
know--and then after that into a butterfly, I should think you'll
feel it a little queer, won't you?'

'Not a bit,' said the Caterpillar.

'Well, perhaps your feelings may be different,' said Alice;
'all I know is, it would feel very queer to ME.'

'You!' said the Caterpillar contemptuously. 'Who are YOU?'

Which brought them back again to the beginning of the
conversation.


Alice, som blir förbisprungen av kaninen med fickuret, håller på att drunkna i en sjö av sina egna tårar, dricker ur flaskor som det står drick mig på, förvandlas till större än rummet hon är i och mindre än champinjonen hon står bredvid, pratar med dronten, hummern, bäbisen som blir gris, katten som lämnar sitt leende kvar till sist och spelar krocket med flamingoklubba på igelkottklot tillsammans med hjärter dam som avhuvudar alla, finns som en fin pdf här.


________________
Bokefterlysning
Jag har letat i många år efter en bilderbok, den heter Adele's Big Book of Pictures eller något liknande. Antagligen hette den något helt annat. Boken var en halvmeter bred. Drömlika människor - djur - grönsaks - insekts - figurer, illustrationer mest jag minns inte om det var någon text alls. Teckningarna är tuschade, färgglada, tydliga men galna och vackra. Någon som vet vad det kan vara?

söndag, mars 13, 2005

Tjernobyl

Det var natten mellan 25 och 26 april 1986 som reaktor 4 i Tjernobyl exploderade. Ett eldklot gjorde att taket lyfte. Betong, granit och bråte virvlade runt som snö. Ett radioaktivt moln steg upp från reaktorn. Molnet innehöll hundra gånger mer strålning än atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tillsammans. Brandmän från Pripyat försökte släcka elden.

Radioaktiviteten spreds. Först nord - nordväst. Sen syd - sydöst. Tjernobyl, Belarus, Ryssland och Ukraina. Sen vidare ut över resten av världen.

Sverige räknade becquerel i svamp och ren. Så minns jag det. Nedfall, gränsvärden, Cs-137.

116 000 människor evakuerades från områdena runt Tjernobyl. Ytterligare 200 000 flyttades till Slavutich, en ny stad som byggts upp. 800 000 brandmän och soldater har sedan olyckan arbetat med att rengöra områden från strålning. Regeringsorganet Tjernobyl Interinform redogjorde 2002 att 84 procent av de tre miljoner människor i Ukraina som utsatts för strålningen är registrerade som sjuka.


Här, utdrag ur boken
Voices from Chernobyl i Paris Review där människor som fortfarande lever med Tjernobylolyckan berättar:

Lyudmilla Ignatenko var 23 år och gift med brandmannen Vasily Ignatenko när reaktorn exploderade.
"One night I heard a noise. I looked out the window. He saw me. "Close the window and go back to sleep. There's a fire at the reactor. I'll be back soon."

"He started to change - every day I met a brand-new person. The burns started to come to the surface. In his mouth, on his tongue, his cheeks - at first there were little lesions, and then they grew. It came off in layers - as white film . . . the color of his face . . . his body . . . blue . . . red . . . gray-brown. And it's all so very mine! It's impossible to describe! It's impossible to write down! Or even to get over. The only thing that saved me was that it happened so fast; there wasn't any time to think, there wasn't any time to cry."

"Everyone came - his parents, my parents. They bought black handkerchiefs in Moscow. The Emergency Commission met with us. They told everyone the same thing: It's impossible for us to give you the bodies of your husbands, your sons, they are very radioactive and will be buried in a Moscow cemetery in a special way. In sealed zinc caskets, under cement tiles. And you need to sign this document here."

"In Kiev they gave me an apartment. It was in a large building where they put everyone from the atomic station. It's a big apartment, with two rooms, the kind Vasya and I had dreamed of."

"There are many of us here. A whole street. That's what it's called - Chernobylskaya. These people worked at the station their whole lives. A lot of them still go there to work on a provisional basis, that's how they work there now, no one lives there anymore. They have bad diseases, they're invalids, but they don't leave their jobs, they're scared to even think of the reactor closing down. Who needs them now anywhere else? Often they die. In a minute. They just drop - someone will be walking, he falls, goes to sleep. He was carrying flowers for his nurse and his heart stopped. They die, but no one's really asked us. No one's asked what we've been through. What we saw. No one wants to hear about death. About what scares them.
"


Några av de få som återvände till sina hem i området runt Tjernobyl berättar:
"I washed the house, bleached the stove. You needed to leave some bread on the table and some salt, a little plate and three spoons.

As many spoons as there are souls in the house. All so we could come back."

"The chickens had black coxcombs, not red ones, because of the radiation. And you couldn't make cheese. We lived a month without cheese and cottage cheese. The milk didn't go sour - it curdled into powder, white powder. Because of the radiation."

"No one's going to fool us anymore, we're not moving anywhere. There's no store, no hospital. No electricity. We sit next to a kerosene lamp and under the moonlight. And we like it! Because we're home."


Soldater berättar:
"Our regiment was given the alarm. It was only when we got to the Belorusskaya train station in Moscow that they told us where we were going. One guy, I think he was from Leningrad, began to protest. They told him they'd drag him before a military tribunal. The commander said exactly that before the troops: "You'll go to jail or be shot." I had other feelings, the complete opposite of that guy. I wanted to do something heroic. Maybe it was kid's stuff. But there were others like me. It was scary but also fun, for some reason."

"The houses were all sealed up, the farm machinery was abandoned. It was interesting to see. There was no one, just us and the police on their patrols. You'd walk into a house - there were photographs on the wall, but no people."

"There's a note on the door: Dear kind person, please don't look for valuables here. We never had any. Use whatever you want, but don't trash the place. We'll be back. I saw signs on other houses in different colors - Dear house, forgive us! People said goodbye to their homes like they were people. Or they'd written: We're leaving in the morning, or, We're leaving at night, and they'd put the date and even the time. There were notes written on school notebook paper: Don't beat the cat. Otherwise the rats will eat everything. And then in a child's handwriting: Don't kill our Zhulka. She's a good cat."



Zoya Danilovna Bruk, miljöinspektör
"They had protocols written up for burying radioactive earth. We buried earth in earth - such a strange human activity. According to the instructions, we were supposed to conduct a geological survey before burying anything to determine that there was no groundwater within four to six meters of the burial site. We also had to ensure that the depth of the pit wasn't very great, and that the walls and bottom of the pit were lined with polyethylene film. That's what the instructions said. In real life it was, of course, different. As always. There was no geological survey. They'd point their fingers and say, "Dig here." The excavator digs. "How deep did you go?" "Who the hell knows? I stopped when I hit water." They were digging right into the water."

"There was something else I was afraid of leaving out . . . oh, right! Chernobyl happened, and suddenly you got this new feeling, we weren't used to it, that everyone has their separate life. Until then no one needed this life. But now you had to think: What are you eating, what are you feeding your kids? What's dangerous, what isn't? Should you move to another place, or should you stay? Everyone had to make their own decisions. And we were used to living - how? As an entire village, as a collective - a factory, a kolkhoz. We were Soviet people, we were collectivized. Then we changed. Everything changed. It takes a lot of work to understand this.
"


Vladimir Matveevich Ivanov, First Secretary of the Stavgorod Regional Party Committee vid tiden för olyckan:
"It was just a few weeks after the explosion at the plant. There were helicopters flying, military vehicles on the roads. My wife said: "They should stay with our relatives. They need to get out of here." I was the First Secretary of the Regional Committee of the Party! I said absolutely not. "What will people think if I take my daughter with her baby out of here? Their children have to stay." Those who tried to leave, to save their own skins, I'd call them into the regional committee. "Are you a Communist or not?" It was a test for people. If I'm a criminal, then why was I killing my own child?"



Läs hela utdraget: Voices from Chernobyl av Svetlana Alexievich.

_________________________
Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl. Ordfront 1998. ISBN: 9173246123 / 91-7324-612-3
Voices from Chernobyl (eng. Svetlana Alexievich). 2005.

Chernobyl.info
Tjernobylolyckans konsekvenser i närområdet

One gets a sense from these Voices from Chernobyl of the extent of the human toll and lasting damage caused by this catastrophe. Almost everyone trusted the state, and the state certainly failed them, too disorganised and too poor to take the necessary steps. But the power of the state was also far from as strong as it presented itself as being: people returned to their contaminated land, or took their contaminated belongings away with them (and if they didn't, looters did), at worst having to bribe someone. Only feeble token efforts appear to have been made to keep dangerously contaminated foodstuffs out of the food supply.
Voices from Chernobyl - recension i Complete Review

The Gorge av Umberto Eco

En pojke, det är under kriget, i en by i norra Italien, bredvid bergskammen, nedanför San Martino. Pojken läser äventyrsböcker och hör gärna Gragnola berätta:

I noticed that Gragnola always wore a long, thin leather sack that hung from his neck, beneath his shirt.

"What's that, Gragnola?"

"A lancet."

"Were you studying to be a doctor?"

"I was studying philosophy. I was given the lancet in Greece by a doctor in my regiment, before he died. "I don't need this anymore," he told me. "That grenade has opened my belly. What I need now is one of those kits, like women have, with a needle and thread. But this hole is past stitching up. Keep the lancet to remember me by." And I've worn it ever since."

"Why?"

"Because I'm a coward. With the things I do and the things I know, if the S.S. or the Black Brigades catch me, they'll torture me. If they torture me, I'll talk, because evil scares me. And I'll be sending my comrades to their death. This way, if they catch me, I'll cut my throat with the lancet. It doesn't hurt, only takes a second - sffft. I'll be screwing them all: the Fascists because they won't learn a thing, the priests because I'll be a suicide and that's a sin, and God because I'll be dying when I choose and not when he chooses. Put that in your pipe and smoke it."

Gragnola ber pojken om hjälp. Han ska visa vägen nerför bergskammen för några ryska motståndsmän. Allt pojken läst i sina äventyrsböcker bleknar i jämförelse med den natten.

Novellen The Gorge av Umberto Eco finns>fanns att läsa här.

lördag, mars 12, 2005

Being John McEnroe av Tim Adams

Här, några skildringar av Björn Borgs relation med Mariana Simionescu (och Lennart Bergelin) i kapitlet Borg om Borg i Björn Borg - Mitt liv som tennisspelare från tennisåret 1980. Skuveeek skuveeek tjoggatjogga:

"Till Masters 1980 beslutade hon sig för att inte beställa upp någon extrasäng. Istället sov hon på soffan i vår svit på Drake Hotel. Soffan var obekväm och hon fick inte en blund på hela veckan - men jag vann."

"Precis som alla andra - var så säkra - har vi haft våra gräl. Några av dem har faktiskt varit riktigt roliga. Som i Boca Raton vid Pepsi Grand Slam 1978 då Mariana, jag och Lennart delade en svit. Vi råkade i luven på varandra, och det slutade med att Mariana skrek: "Jag åker hem till Rumänien!" Jag svarade: "Så bra då!" Hon packade sina saker och stack. Två timmar senare upptäckte Lennart och jag att Mariana inte fanns på plats för att laga middagsmat. Vi blev panikslagna. Lennart försökte rädda siutationen genom ett chansartat inhopp i köket för att laga några hamburgare. Just när jag skulle sätta tänderna i en rökt-kyckling-macka ringde telefonen. Lennart svarade och pratade en stund innan han la på luren. 10 minuter senare kom Mariana tillbaka precis som om ingenting hade hänt. Vi skrattade som tokiga och Mariana återtog köksregionerna för att laga till en underbar middag."

"Om jag vinner, vinner också Mariana."

"Det skulle heller aldrig falla henne in att lägga sin näsa i blöt när det gäller min tennis. Jag vet hur jag ska göra eller inte göra för att få ut så mycket som möjligt av mitt spel."


Borg 1980 är lika - ja vad ska man säga - när han pratar om sina motståndare och om tennis. Jag slår upp tre slumpvisa ställen i boken:
1. "På Cromwells tid, när statens ledare hävdade att det fanns häxor och att dessa var onda och måste brännas på bål, så var det så. De styrande måste ha rätt, eller hur? Så också i tennis."

2. "Jag däremot returnerar varje serve. Det både förargar och överraskar mina motståndare. Kontrollera själva vid nästa turnering när jag möter Tanner eller Jimmy Connors."

3. "Det var bara i början av min karriär som prispengarna påverkade mig under matcherna. Nu tänker jag inte på dem."


Mamma och jag brukade hissa ner persiennerna och kolla på Grand Slam-matcherna under tennissomrarna i slutet av sjuttiotalet. Storniklas och Matsola bollade mot förråden. Jag gick i tennisskola. Alla bollade. Matsola hade en Borgposter.

Så här låter det när John McEnroe beskriver Björn Borg i kapitlet Mina motståndare:
"Vi är helt olika på planen. En gång i New Orleans när jag gick bärsärkargång efter en feldömd boll var han vänlig nog att göra allt för att försöka lugna ner mig. Våra matcher blir alltid intressanta, därför att vi har så olika spelstil. Jag försöker alltid rusa på nät medan Björn står kvar på baslinjen. Ibland när Borg möter Connors kan det bli monotont att se dem stå kvar och bara vänta på att den andre ska missa.
Det ställe där jag helst skulle vilja slå Björn är i Paris på grus - och helst i fem set.
"

Så här låter det när Borg beskriver John McEnroe:
"Jag föredrar att möta McEnroe på grus, men piskade upp honom grundligt på snabb bana vid Kanadensiska mästerskapen två veckor före 1979 års US Open.
Han säger att han blir uttråkad av att spela från baslinjen, men det tror jag inte. Han saknar det rätta självförtroendet för att utkämpa slagdueller.
"


Björn Borg spelade inte dubbel (efter 1976), han applåderade aldrig om motståndaren gjorde något snyggt, han slutade spela strax efter att han fått stryk av McEnroe (Wimbledon och US Open) 1981. Då var han 24 (år alltså. Rankad tvåa).

Varför var vi så stolta över Borg? För att han vann?


____________
Jag hade egentligen tänkt skriva om tennis och Being John McEnroe av Tim Adams.
____________
Jag fick låna den berömda Wimbledonfinalen Borg - McEnroe från 1980. Johanna har den på VHS. Färgerna, kläderna, ljuden, Mariana som kedjeröker på läktaren och vilken match sen.

Mer tennisnostalgi på SR Minnen: Herrsingelfinalen i Wimbledon mellan Björn Borg och Ilie Nastase 1976.
__________________
Linjer
Björn Borg - Mitt liv som tennisspelare. 1980. W&W. ISBN 91-46-13658-4
Being John McEnroe av Tim Adams. 2004. Yellow Jersey Press: ISBN 0224069624
Tennis - det inre spelet av W. Timothy Gallwey. 1974. Norstedts ISBN 91-1-755182-x
För tekniken
World-Class Tennis Technique. 2001. Red. Paul Roetert och Jack Groppel. Human Kinetics ISBN 0-7360-3747-0
Video
Wimbledon Video Collection. The Classic Match - Borg vs. McEnroe 1980
1981:an finns också.


McEnroe gör brallan.

tisdag, mars 08, 2005

0803 ♥

Children react to the moon landing
Uppgift: Hitta flickan.

Bildspel med coola karlar i. Från igår.



Elizabeth McQueen All I Need is Money.mp3
Mer Elizabeth McQueen och annan country i mp3-format här: songs:illinois. och här: Womenfolk.

(Internationella kvinnodagen idag)

fredag, mars 04, 2005

Mr Punch av Neil Gaiman och Dave McKean

-Now Mister Punch, you are to be hung by the neck until you ar dead - dead - dead!
-What, am I to die three times?


Catrin lånade ut den tragiska komedin eller den komiska tragedin Mr Punch till mig i somras och jag sitter fortfarande och trycker på den.

Mr Punch ligger ute just nu i en ljudsaga-version på BBC Radio 3, The Wire:
Lyssna på Mr Punch.


__________________
Neil Gaiman och Dave McKean

Mr Punch. 1994. VG Graphics Paperback: ISBN: 0-575-05318-6




Annan slags bildberättelse:
My Little Golden Book about Zogg