Mycket hände efter min död av Ricardo Adolfo

Någon vänlig bibliotekarie vänder fram ett bokomslag, Läs den här vettja, och man tar boken för att man tänker Varför inte och så blev ens värld lite större. Denna gång fick jag höra rösten av en papperslös flykting som med sin fru och sin lilla son är på väg hem i den nya staden, men hamnar fel. De drar runt på en kanske alltför stor rullväska. Någon pekar på sjuans buss men det visar sig vara fel buss. De blir mer och mer vilse. De kan inte språket. De hör inte till. De märks inte och får inte märkas. De håller på att tappa varandra.

Av allt att döma var vi långt hemifrån.

Mycket hände efter min död är tokbra, framför allt förstås för att den ger röst åt människor som berövas sitt språk och sin rätt att höras och existera, men också för att den också öppnar upp ens huvud med sin kroppshydda. Ett exempel. Berättaren jämför sin utmattade fru med  

väskan som hon brukade ha instucken i armhålan, utnött, mycket äldre än sin ålder.

Han fortsätter:

Så snart jag hade börjat arbeta skulle jag köpa henne en ny som inte var vit och inte smulade sönder undertill. Den kunde vara brun eller svart. Det drog till sig mindre smuts. Och om den inte var så stor skulle den inte rymma så många sidor från gratistidningarna där hon markerade recept med skeva cirklar. Trots att hon inte visste vad de flesta produkterna som föreslogs var för något gillade hon tanken på att en dag kunna prova dem.

Hans kärlek, hennes trötthet, deras sidotillvaro, språkförbistringen, deras gnabb, deras luspankhet, deras drömmar. Allt i en handväska.

Mycket hände efter min död är dessutom ovanligt rolig. På George Costanza-vis fast bättre för allvaret är större. Läs den här vettja.

__________________  
Ricardo Adolfo  Mycket hände efter min död. 2013. (Depois de morrer aconteceram - me muitas coisas. 2009) Översättning: Irene Anderberg. Astor förlag. ISBN 978-91-8675-721-2

Tweeta

Hitom himlen av Stina Aronson

Vilken perfekt målning som hittat till omslaget för Hitom himlen. Ett krystat försök att hålla sig upprätt. Landskap som inte ger något stöd. En blick som inte vill till den diffusa grå himlen, utan sneglar mot något outtalat men verkligt utanför bilden. Fötternas, nackens, händernas, armarnas, knänas kamp och ett varmt bröst som försöker lyfta dra kvinnan uppåt framåt. Sara-Vide Ericson heter konstnären.

I Hitom himlen finns glest utspridda några människor i den påhittade byn Mäntyjärvi i Norrbotten. Det är gamla Emma Niskanpää, som inte ber om lindrade plågor utan om mer tålamod för att uthärda dem. Där finns hennes mjuka son. Det är bonden Vaara som när han ser snöskator tänker "Fåglar". "Hans tankar var alltid enstaviga och abrupta, så att de inte förband honom med de omgivande tingen utan i stället skilde honom ifrån dem". Det är hans långa, ståtliga fru som ger sig av med en predikant. Det är Renströms med platthuvade vuxna söner och en dövstum dotter, det är rike Tuiki, som de kallar lappkatten, för hans flickintresse och illfundige bonden Hjert och hans temperamentslösa hustru.

De trivdes bäst om de fick tala lite obestämt. Så var det för alla i den tysta byn, där det sällan ljöd någon signal och klockor aldrig klämtade.

Hitom himlen är min starkaste läsupplevelse på länge. Bra gjort av Modernista att ge ut den i serien av moderna klassiker. Tack Jenny som stack åt mig boken.

__________________  
Stina Aronson Hitom himlen. 1946. Modernista. ISBN 91-7054-429-8

Tweeta