Mycket hände efter min död av Ricardo Adolfo

Någon vänlig bibliotekarie vänder fram ett bokomslag, Läs den här vettja, och man tar boken för att man tänker Varför inte och så blev ens värld lite större. Denna gång fick jag höra rösten av en papperslös flykting som med sin fru och sin lilla son är på väg hem i den nya staden, men hamnar fel. De drar runt på en kanske alltför stor rullväska. Någon pekar på sjuans buss men det visar sig vara fel buss. De blir mer och mer vilse. De kan inte språket. De hör inte till. De märks inte och får inte märkas. De håller på att tappa varandra.

Av allt att döma var vi långt hemifrån.

Mycket hände efter min död är tokbra, framför allt förstås för att den ger röst åt människor som berövas sitt språk och sin rätt att höras och existera, men också för att den också öppnar upp ens huvud med sin kroppshydda. Ett exempel. Berättaren jämför sin utmattade fru med  

väskan som hon brukade ha instucken i armhålan, utnött, mycket äldre än sin ålder.

Han fortsätter:

Så snart jag hade börjat arbeta skulle jag köpa henne en ny som inte var vit och inte smulade sönder undertill. Den kunde vara brun eller svart. Det drog till sig mindre smuts. Och om den inte var så stor skulle den inte rymma så många sidor från gratistidningarna där hon markerade recept med skeva cirklar. Trots att hon inte visste vad de flesta produkterna som föreslogs var för något gillade hon tanken på att en dag kunna prova dem.

Hans kärlek, hennes trötthet, deras sidotillvaro, språkförbistringen, deras gnabb, deras luspankhet, deras drömmar. Allt i en handväska.

Mycket hände efter min död är dessutom ovanligt rolig. På George Costanza-vis fast bättre för allvaret är större. Läs den här vettja.

__________________  
Ricardo Adolfo  Mycket hände efter min död. 2013. (Depois de morrer aconteceram - me muitas coisas. 2009) Översättning: Irene Anderberg. Astor förlag. ISBN 978-91-8675-721-2

Tweeta