Den otröstade av Kazuo Ishiguro

Pianisten Ryder har kommit till en stad och checkat in på ett hotell. Staden säger välkommen och ber honom om tjänster. Inte bara det, Ryder är stadens hopp! På torsdag ska han visst göra något, ett framträdande antagligen.

Vilket är mitt program för dom här dagarna? När ska jag vara där? Var ska jag vara? Vilka ska jag möta? Varför? Hur kommer det sig då att jag åker i den här bilen? Ryder ställer inte såna frågor.

Ryder lovar halvt som halvt att ordna till det för stadens bärare, får beröm för saker han väl inte har gjort, märker att han nog har en familj, lovar att lyssna på folk sen, äter en frukostbuffé på en buss, får sitt fotografi taget utanför det uppenbarligen kontroversiella Sattler-monumentet och går på bio.

Den otröstade är som en bakfull förvirrad stressmardröm, som Ryder befinner sig i med den äran.
__________________
Kazuo Ishiguro
Den otröstade. 1995. Wahlström & Widstrand: ISBN 91-46-16923-7
Never Let Me Go. 2005
The Remains of the Day. 1988

Mer
The desk clerk hurried on through the registration forms, all the while muttering about how annoyed the manager would be to have missed my arrival. He twice mentioned how the preparations for 'Thursday night' were putting the latter under unusual pressure, keeping him away from the hotel far more than was usual. I simply nodded, unable to summon the energy to enquire into the precise nature of 'Thursday night'.
Utdrag, The Unconsoled, början.

What will Ryder say to console the city? He does not know. If a prophet fails, God is presumably still in heaven. If a scientist fails, the truth remains to be discovered. But when a Confucian artist fails, chaos is not transformed into order; barbarism is not transformed into civility.
Artikel: Confucianism in Kazuo Ishiguro's The Unconsoled. John Rothfork on the aesthetics of poignant beauty

The Keep av Jennifer Egan

När Danny var liten lämnade han sin knubbiga kusin att dö långt inne i en grotta. Danny var inte den som fick idén, han hängde på en större kille. Men ändå. Kusinen blev sig aldrig lik. Danny däremot förblev Danny.

The Keep börjar med att Danny kommer till ett medeltidsslott. Det är hans inte längre knubbiga kusin som bett honom hjälpa till med en renovering.

Innan Danny lämnade kusinen i grottan brukade dom göra fantasivärldar tillsammans. Det fanns inget värre än att ryckas loss ur en sådan värld för att komma in och äta. Åka hem. Gå och lägga sig.

Nu håller kusinen på att renovera ett slott där ingen ska behöva bli avbruten, där man ska kunna dyka ner i sin imagination pool, ostörd.

Berättelsen The Keep kommer fram på en skrivkurs i ett fängelse. Författaren får stryk av en medfånge för att han är utlämnad till författarens fantasi. Det är outhärdligt att inte veta hur det ska gå.
__________________
Jennifer Egan

The Keep. 2006. A.A Knopf: ISBN 1-4000-4392-1

***
When he first came to New York, he and his friends tried to find a name for the relationship they craved between themselves and the universe. But the English language came up short: perspective, vision, knowledge, wisdom-those words were all too heavy or too light. So Danny and his friends made up a name: alto. True alto worked two ways: you saw but also you could be seen, you knew and were known. Two-way recognition.
The Keep, Kaptiel 1

Intervju med Jennifer Egan om The Keep på Michael Silverblatts Bookworm, december 2006.

The Road av Cormac McCarthy

Okey.

En man och hans son vandrar söderut, mot havet, för att inte frysa ihjäl. Ett grått skikt ligger mellan dom och solen. Inget växer. Färger syns inte. Nätterna är svarta, dagarna är mörka.

Det har gått några år sedan allt brann, så maten börjar ta slut. Dom har en backspegel på kundvagnen dom drar sina saker i, för att kunna hålla uppsikt bakåt. Dom måste undvika att möta andra överlevande, det är svårt att veta vilka som är the good guys. Men dom behöver hitta andra goda. Vi förstår att pappan ska dö.

Vad som hände, vad som gjorde att allt brann den där gången för tio år sedan vet dom inte.

Pojken har aldrig levt när det var "som vanligt". Pappan berättar om fåglar och pojken säger men det där är ju inte på riktigt.

Det som gör att dom fortsätter att vandra är den andra. Och pojken är bara tio år. Ska vi dö nu undrar han. Nej det ska vi inte. Okey.

När dom kommer fram till havet är det lika kallt och mörkt där som var som helst annars.
__________________
Cormac McCarthy

The Road. 2006. Picador, pocket: ISBN 0-330-44755-6

The Road is not a record of fatherly fidelity; it is a testament to the abyss of a parent's greatest fears. The fear of leaving your child alone, of dying before your child has reached adulthood and learned to work the mechanisms and face the dangers of the world, or found a new partner to face them with. The fear of one day being obliged for your child's own good, for his peace and comfort, to do violence to him or even end his life. And, above all, the fear of knowing— as every parent fears—that you have left your children a world more damaged, more poisoned, more base and violent and cheerless and toxic, more doomed, than the one you inherited.
Michael Chabon om The Road i NYRB: After the Apocalypse

The Circus in Winter av Cathy Day

The Great Porter Cirkus har sin cirkus-söndag, vintern, i en liten stad, Lima, Indiana. Clowner, akrobater, elefanter, The Jungle Goolah Boy, The Lone Star Cowboy, människor som kommer och går genom hundra år.

Poof! Gone.

The Circus in Winter är berättelser från spännande researchat material, värdigt behandlat, genomjobbat, rakt och rikt.
__________________
Cathy Day
The Circus in Winter. 2004. Harcourt, pocket: ISBN 0-15-603202-3

***
Jennie Dixianna could have been as young as eighteen or as old as forty, and depending on the quality of light, she looked anywhere in between. She never revealed her age, and some of the circus people believed she cast spells and swallowed bitter pills to change her age at will. Sometimes, Jennie took a lover-a wagon painter or calliope player-and during the brief time of their affair, Jennie's appearance would soften or harden to accommodate the shape of the man she'd taken. These men walked around the winter quarters in a drunken stupor, hardly eating, stumbling through their duties until she tired of them and banished them from her bed. The circus people grilled these lovers for her secrets. Does she stew up potions? Does she sleep human sleep? What does she eat? But these men never spoke of her, neither fondly nor harshly, and for months afterward, they moped about, shaking their heads, cleansing themselves of her charm.
Utdrag ur The Circus in Winter: Jennie Dixianna or The Secret to the Spin of Death

Omslaget till pocketen. Visst är det Vasamuséet som skymtar bakom tältet?