Loving Sabotage av Amélie Nothomb

Ett diplomatbarn har landat i Peking.

I wander around. There don't seem to be any colored soft drinks as one finds in Japan. All they sell is tea. "China is a country where tea is drunk," I say to myself. Okay. I walk up to the little old man who sells it. He hands me a bowl of steaming tea.

Barnet bor i ett område för utlänningar.

Take a crowd of children of various nationalities, enclose them in a restricted space built of concrete, and then let them loose, without supervision. Anyone who thinks the kids will extend the hand of friendship to each other is an idiot.

Dom leker krig. Det finns ett hemligt vapen och en puke patrol. Deras huvudfiende är östtyskarna. Amélie är stigfinnare och det finns inget bättre. Solitary combat.

I needed parents, enemies, and comarades-in-arms. To a lesser extent, I needed slaves and spectators - noblesse oblige. Anyone not belonging to the above categories might as well not have existed, and friends even less so.

Ja vad ska man med vänner.

My parents had friends. These were people they saw in order to drink alkohol, which came in various colors. As if one couldn't drink on one's own!
Apart from that, the function of friends was to talk and to listen. One told them pointless stories, they laughed loudly and replied with other stories. And then they ate.
Sometimes friends danced. A worrisome spectacle.
In sum, friends were a species of person in whose company one engaged in absurd, even grotesque activities, or normal activities for which their presence was unnecessary.

En italiensk flicka flyttar dit.

My braid was long and dark; hers was endless and sparkled jet black.



Loving sabotage har barnhjärta och vuxenhjärna. Ett stenhårt coolingbarnhjärta och en rolig klok vuxenhjärna.

__________________
Amélie Nothomb

Loving Sabotage. 1993. New Directions, 2000: ISBN 0-8112-1459-1
Underkastelsens sötma. 1999.


Min första bokreflektion publicerad i Good News Magazine handlade just om Loving Sabotage. Temat var barn.

The Grass is Singing av Doris Lessing

Södra Afrika dammade en dubbelstund i somras när jag läste The Grass is Singing och J.M. Coetzees Disgrace efter varandra. Lessings bok är från 1950 och Onåd kom 1999.

I Disgrace (220 sid) har vi David Lurie, en dryg professor som flyr till sin dotters gård efter en skandal. David Luries dotters alltiallo är svart och knappast undergiven.

I The Grass is Singing (222 sid) hamnar arroganta Mary Turner nygift på landet. Mary Turners alltiallo är svart och ingen som underkastar sig.

Mary Turner med ansvar över gården och sitt förakt mot sin man och hur den svarte alltiallon kommer att stå för det hennes man inte är och hur hon kämpar mot och med sig själv och sina förväntningar. Hon gifte sig för att han tyckte att hon var unik och hon behöver det, hon vill känna sig överlägsen. Mary Turner blir mördad.

David Lurie funderar över läget i Sydafrika "Too many people, too few things", har svar på det mesta, oftast motsatta svar mot sin dotter. Dottern väljer att föda ett barn efter en våldtäkt, som David på grund av sin litenhet inte kunnat förhindra. Disgrace har fått heta Onåd på svenska, men jag tycker att den handlar om vanära och inte onåd.

Coetzee har läst Lessing. Gör det, säs Lessingbrilljon. Läs Coetzeetorrbollot också, varför inte. Men sno Disgrace och betala för The Grass is Singing.
__________________
Doris Lessing
The Grass is Singing. 1950. Ballantine books, NY, 1964.

J.M. Coetzee

Disgrace. 1999. Vintage. ISBN: 0-099-28482-0

Härnäst
The Good Terrorist.

A Book of Common Prayer av Joan Didion

Grace Strasser-Mendana har koll på allt i centralamerikanska Boca Grande och är amerikanskan Charlotte Douglas vittne i A Book of Common Prayer.

Charlotte Douglas har till Boca Grande tagit med sig två skilsmässor och att hennes dotter Marin flytt i ett stulet flygplan efter att ha lett en terrorattack. Charlotte Douglas går runt i ett bedövat sus där hon stängt allt obehagligt bakåt, polerar upp nuet och inte ser framåt.

'I've never been afraid of the dark.' Charlotte said after a while, and then tearing out a photograph of a small child in a crocheted dress: 'This would be pretty on Marin.'

Charlotte Douglas kallar i en artikel Boca Grande för 'the Economic fulcrum of the Americas' trots att det enda som händer är att flygplan från Los Angeles på väg mot Bogotá mellanlandar i Boca Grande för att fylla bensin. Boca Grande är korrumperat, stukat av kupper, har inga berg, inga vattenfall, inga butiker.

Charlotte Douglas tog en gång Marin till Chartres och dottern grät när hon såg dom vackra fönstren. Charlotte Douglas tog en gång Marin till tivolit och dottern blev lycklig av alla färgglada lampor. Eller hur var det nu.

Hon kunde också lämna sin man. Gå ut. Ringa en taxi. Använda sitt American Expresskort, kliva på ett plan och beställa en drink.

Marin är Charlottes motsats och kopia. Revolutionär, passionerad, orädd. Orubblig, bedövad, famlande efter vad som egentligen ger poäng.

Grace Strasser-Mendana nystar upp Charlotte Douglas bakåt. Boca Grande rumlar i en ny kupp.
I told Charlotte all along that I was hearing the harmonic tremor but Charlotte paid no attention.
Charlotte appeared to have used up all her attention.

Du får inga poäng om du stannar här Charlotte. 'I can't seem to tell what you do get the real points for,' Charlotte said. 'So I guess I'll stick around here awhile.

__________________
Joan Didion
A Book of Common Prayer. 1977. Penguin Books. ISBN 0 14 00.4856 1
The Last Thing He Wanted. 1996.

Intervju 1987. Lyssna

Intervju 2005. Läs Q: How were you able to keep writing after the death of your husband? A: There was nothing else to do. I had to write my way out of it

Det har skrivits mycket om The Year of Magical Thinking, där Joan Didion berättar om sorgen efter att ha förlorat sin man och hennes dotter är sjuk. Jag har inte läst den men blivit nyfiken på Didion och hittade A Book of Common Prayer på Myrorna. Utdrag ur The Year of Magical Thinking.

Persepolis: The Story of a Childhood av Marjane Satrapi

Persepolis: The Story of a Childhood handlar om Khomeini-revolutionen 1979

Iran-Irak-kriget,

och hur det var att vara Marjane Satrapi 6, 10, 14 år i Iran under den tiden.

Jag är jämngammal med Satrapi och minns händelserna som nyheter. Persepolis: The Story of a Childhood tar bort avstånden mellan 2005-1979 och Västerås-Teheran.
__________________
Marjane Satrapi

Persepolis: The Story of a Childhood. 2000. Pantheon books, 2004: ISBN 0-375-42230-7
Embroideries. 2005

Mer
061006
Intervju med Satrapi

"Joseph Heller once said that he'd succeeded 'despite that great handicap for a novelist, a happy childhood'."

"Well, I would have much preferred to have had a normal childhood. I would have loved it if my greatest dilemma, at 14, was whether to go to Benetton for my pullovers. I would have preferred not to have cried all the tears I have cried."

"Even if it meant not writing?"

"Definitely. Because I would have been happy. But when you're dropped in a pile of shit, so to speak, you have to decide - either add to the pile, or use it as fertiliser, and grow flowers."