The Master av Colm Tóibín

The Master är ett porträtt på Henry James, amerikansk författare som levde delar av sitt liv i Europa.

Oscar Wilde har brett ut sig över London. Henry James Guy Domville har premiär. Författaren vågar själv inte gå på premiären utan väljer i stället att se en Oscar Wilde-pjäs. Publiken har skrattat och hånat James föreställning och när sista raden deklamerats: 'I'm the last, my lord, of the Domvilles.' skriker någon från balkongen: 'It's a damned good thing that you are!'. Föreställningen läggs ner och i stället sätts en ja Oscar Wilde-pjäs upp.

Henry James pallar inte att vara kvar och bli hånad i en stad som pratar om hans fiasko när han själv har sån skaparkraft. Han vill bort men vågar inte vara ensam så han besöker vänner, några engelsmän som bor på Irland.

Henry James känner engelsmännen, deras sätt, hur man passar in. Han har förstått att engelska mäns besynnerligheter görs till norm i deras egna hus. Och även i andras hus (och länder). Han har paketerat English, har förstått och deltar men lider av att bli paketerad själv och raljerad på för sitt irländska påbrå, amerikanska ursprung och sin gömda homosexualitet. Henry James ligger snart ensam i sängen och vill att någon ska hålla om honom.

"For the first time in years, he felt the deep sadness of exile, knowing that he was alone here, an outsider, and too alert to the ironies, the niceties, the manners and, indeed, the morals to be able to participate."
***

Hans syster Alice var "brought up in a free-thinking family which confined its free thought to conversation and remained respectable and conformist in every other way."

Henry James växte upp i samma miljö.
***

Man får läsa hur Henry James snappade historier och gjorde dem till del i sina böcker. Någon slags "kreativ process" beskrivs, uäckigt töntigt jag får nästan panik exempelvis:

"Often, ideas came like this, casually, without warning; often, they occured to him at moments when he was busy with other things. This new idea for a story about a brother and a sister developed with a sort of urgency, as something that he barely needed to write down.---Slowly and mysteriously, it began to fuse with the ghost story told to him by the Archbishop of" blabla osv.
***
s. 122. Jag struntar i den här boken nu.
__________________
Colm Tóibín
The Master. 2004. Picador pocket: ISBN 0-330-43616-3

Tidiga sorger av Danilo Kiš

Kastanjeträden, brunnen, ytterdörren, mammans symaskin allt är borta. "Se här, vid min huvudgärd har det vuxit upp ett äppelträd".

Tidiga sorger börjar med att Andreas Sam återvänder till sin stad, på gränsen mellan Serbien och Ungern efter kriget. Där huset fanns är nu en trädgård där fru Smerdel hänger tvätt och där trädgårdslandet låg finns nu ett trevåningshus där fru Smerdel bor.

"När den sista av våra möbler burits ut, och det var soffan med gnisslande resårer, då, fru Smerdel - jag talar fortfarande med er - då hände följande: "När vi burit ut den sista möbeln, min kära Olga, och det var soffan med gnisslande resårer, då rasade huset ihop som ett korthus. Jag vet inte själv genom vilket under jag lyckades..." (ur ett brev av Eduard Sam, min far, till systern Olga Sam-Urfi.)
Nu har man planterat lök här, frun, vacker grön purjolök."
***

Vi är sen i tid under kriget, runt Andreas Sam, Andi som liten.

"Det fanns ingenting som tydde på att det gått soldater genom byn i tre dagar. Utom, möjligen, tystnaden.
Efter en stund tyckte jag redan det var trist att det inte gick några soldater genom byn. När det har gått soldater förbi huset i tre dagar och tre nätter, då börjar man redan vänja sig vid dem. Det känns tomt efteråt. Ingen som rider på hästar, ingen som spelar dragspel."
***

Berättelserna låter Andi få löss, gömma sig i höet, gör vanliga vardagliga barnvärldar. Utplånande lyfts fram plötsligt, som efter ett förresten.
***

"Medan han tvättade sig (kvinnan satt kvar i vagnen), frågade jag honom om han kanske på vägen råkat på min far. För när en människa kommer långt bortifrån så har hon säkert på vägen träffat mycket folk. Jag berättade för honom att min far var lång, lite kutryggig, att han bar svart hatt med hårda brätten, stålbågade glasögon och järnskodd käpp. 'Han fördes bort för två-tre år sedan', sade jag, 'och sedan dess har vi inte hört av honom.'"
***

Fru Rebecka återvänder, med avbränt hår, elaka ögon och sotad insida och säger han är död och han grät som ett litet barn.

Av Andis släktingar kommer bara farbror Andrej tillbaka, "bränd av en underlig sol, ett helvetets ljus". Hans gårdsplan luktar, hans skatt är uppfrätt av soldathästpiss.

"Vår historiska koffert, nu redan skamfilad och med lås som oavbrutet öppnar sig med en rostig smäll, likt gamla flintlåspistoler, har klarat sig genom syndafloden, ensam och tom, som en likkista."

Familjen flyr och lämnar allting, men mamman släpar med sig tunga fuktiga fjädertäcken som en symbol för en tid "då hon stoppade om oss med dessa täcken, då ännu nya och överklädda med batist, vek in dem under fötter och rygg och slog med handflatan på denna väldiga surdeg, ur vilken endast vårt lockiga hår och röda nästippar stack fram..."
***

Näst sista berättelsen heter Pojken och hunden, Den talande hunden.
"Trots att min officiella husbonde var herr Berki, hörde jag till kropp och själ ändå samman med pojken. Av alla människor i världen var han den som jag passade bäst ihop med och kom bäst överens med. ---Ensamheten och sorgen band samman våra liv. Han sörjde sin far och jag sörjde mina närmaste, och denna vår sorg skapade ett slags vänskap mellan oss, grundad på gemenskap."

När familjen flyttar springer hunden efter vagnen och ylar, blir piskad för att vända men springer och springer tills han ramlar ihop på vägen.

Pojken skriver ett brev till herr Berki.
"Kära herr Berki, jag skriver detta brev till er långt bortifrån och jag hälsar er och undrar hur ni mår.---
Jag skulle också be er, och nu får ni inte skratta, att ni läser detta mitt brev för honom och säger att det inte var mitt fel, att jag inte kunde ta honom med mig och att jag aldrig ska glömma honom. Säg honom också att en dag när jag blivit diktare, skall jag skriva en dikt eller en fabel om honom. I den fabeln kan hunden tala. Och han skall förstås heta Dingo. ---Säg till honom. 'Andi, Andi, Andi hälsar till dig'. Tala långsamt till honom, som till ett litet barn. Ni skall se att han kommer att förstå er."

Svaret kommer från herr Berki.
"Min kära Andi, jag gläder mig åt att du mår bra och är flitig i skolan, såsom jag förstår av din mammas brev. ---
Dingo kom tillbaka hem den där dagen när ni reste, utmattad och slagen, han jämrade sig länge och ylade. Han ville inte äta något på hela dagen, trots att vi gav honom lever till och med, han bara drack girigt, mycket vatten.
Nästa dag hittade vi honom död framför dörren.
Min kära A.S., du skall inte sörja så mycket för det, det finns värre saker i livet - det får du se när du blir stor. Jag kan bara säga dig att jag också blev mycket ledsen, han var verkligen en fin hund, mamma grät till och med.--Alla dina vänner hälsar. Var en snäll pojke och sörj inte. Farbror Berki"
***

Familjen Kiš flydde till Ungern 1942 från Novi Sad i jugoslaviska Vojvodina efter att hundratals judar dödats på isen och dränkts i Donau. I Ungern fördes Danilo Kiš pappa och judiska släktingar bort, till Auschwitz.
__________________
Danilo Kiš

Tidiga sorger. Belgrad 1969.
Bokförlaget Lind & Co, 2003: ISBN 918953820X

The Namesake av Jhumpa Lahiri

I Bengalen har man (rätt till) minst två förnamn. Ett som man kallas och ett som man heter. Ofta har man flera smeknamn också. Men minst två namn, ett namn för fönsterkuverten och ett annat namn för livet.

"Pet names are a persistent remnant of childhood, a reminder that life is not always so serious, so formal, so complicated. They are a reminder, too, that one is not all things to all people. They all have pet names. Ashima's pet name is Monu, Ashoke's is Mithu, and even as adults, these are the names by which they are known in their respective families, the names by which they are adored and scolded and missed and loved."

Ibland får man varken sitt officiella förnamn eller något bestämt förnamn förrän man är 6-7 år.

"Often in one's infancy, one answers unwittingly to dozens of pet names, until one eventually sticks."

I The Namesake föds en pojke i USA av bengaliska föräldrar, Ashima (Monu) och Ashoke (Mithu). Födelseattesten vill ha både för- och efternamn. Sjukhusadministrationen föreslår, döp efter någon släkting, en mormor, en pappa.

"This sign of respect in America and Europe, this symbol of heritage and lineage, would be rediculed in India. Within Bengali families, individual names are sacred, inviolable. They are not meant to be inherited or shared."

Ashima och Ashoke väntar på att ett brev ska komma från mormor med namnförslag och eftersom Ashoke älskar rysk litteratur så bestämmer dom sig för Gogol. Gogol Ganguli. Så länge.
***

Brevet kom förstås aldrig fram det fattar alla.
***

Igår: det här är en jävla katalog med uppräkningar av bengalisk resp amerikansk kultur. Durga Puja, kummin, Tagore, Victoria Memorial - Kennedymordet, Skippy, Laura Ingalls Wilder, Rubiks kub.
***
"Go Gogol!"

Gogol kan inte tänka sig att ringa i något romantiskt ärende och inleda med att säga "Hej det är Gogol" . Inte ens Gogol hette Gogol (utan Nikolai). Gogol pratar med en tjej på en fest och säger att han heter Nikhil. Nikhil vågar kyssa henne.

Det står Nikhil på dörren när Gogol flyttar hemifrån. "Me llamo Nikhil" säger han på spanskan. Nikhil odlar ett bockskägg och börjar röka Camel Lights. "Jag är Nikhil nu" säger Gogol till människor som tror att han fortfarande är Gogol.
***

Gogol träffar Maxine. Hon har aldrig velat vara någon annan. Hennes föräldrar bor i ett snyggt hus utan gardiner, dricker vin och diskuterar, hennes mamma jobbar på The Metropolitan Museum of Art och dom säger

"You could be Italian".
***

När Maxine överräcker en korg med delikatesser och säger "It's so nice to finally meet you, Ashima" svarar mamman: "Nikhils father is upstairs". Pappan säger: ni borde parkera om bilen så att den inte blir vandaliserad.

Gogol firar sin födelsedag med Maxines föräldrar.
***

Gogol fortsätter att vara Nikhil i ett äktenskap, genom sorgen efter pappans död, över en skilsmässa för att kanske bli Gogol igen till slut.
***


Jhumpa Lahiris novellsamling Interpreter of Maladies var skriven med mjuk hand och rak nacke. The Namesake verkar skriven av en lika mjuk hand men med alltför stor respekt för sina personer, sin kultur, sin kronologi, sin stil, sitt tema. Gogol för samma slags kamp med-mot sitt dubbla ursprung (men stiliserad friserad duktig tråkig) som Carnegie gör i stökiga fina roliga The Love Wife av Gish Jen. Läs hellre den.
_________________
Jhumpa Lahiri
The Namesake. 2004.
Flamingo, HarperCollins: ISBN 0-00-717303-2
Interpreter of Maladies. 1999.

Läs
Novellen A Temporary Matter från Interpreter of Maladies.

From Calcutta to Suburbia: A Family's Perplexing Journey By MICHIKO KAKUTANI. Recension i NY Times av någon som blivit mer imponerad av The Namesake än vad jag blev.

Sommarhus, senare av Judith Hermann

"Jag intresserar mig inte för mig själv" säger han som hon kallar min käraste i första novellen i Sommarhus, senare. Hon tycker att han liknar en fisk. Hon har många historier i sig och i sitt korallarmband. Koraller är skelett av rött kalk säger han och vill inte höra.
***

Någon ger någon en lapp med ett telefonnummer.

"jag---stoppade lappen i fickan i stället för att slänga den."

Dom pratar inte med varandra på hennes fest. Han njuter av att hon ser honom. Hon har gått. Han dricker ur sitt vin, tar på sig jackan och går också.

Den ene ber den andre att läsa en bok. Den andre läser den inte. Dom lämnar inga spår i varandras lägenheter. När den ene överger den andre säger den andre Ut. Skriker inte, springer inte efter.

Kvar blir en slags irritation.

"Det fanns ögonblick när jag längtade efter något som jag inte riktigt visste vad det var, en händelse kanske, något slags sensation, en förändring, men den längtan försvann lika snabbt som den kommit."
***

Christine och Nora leker låtsas-leken. Hur skulle det kunna vara om dom stannade kvar på ön, med Cat och Benton? Christine ljuger obesvärat för Cat och säger: jag kommer tillbaka. Hon försöker känna vad han luktar, fotogen, jord, rom, hasch.

"'När orkanen kommer', säger Christine dröjande, 'då kan jag inte flyga hem.'"
***

Någon tittar på sin packade kompis, som skriker något ohörbart i en megafon (kanske skriker han "Dina ögon, lilla syster, får mitt hjärta att brista").

"Jag lutade huvudet mot trappräcket och betraktade honom. Jag tänkte på att jag aldrig hade sett honom på dagen och jag frågade mig om jag ville veta mer om honom --- Han gick ut med mig och Christiane tre gånger i veckan, jag tyckte om honom, skulle jag någonsin ha talat om honom skulle jag faktiskt ha sagt: 'En vän.'"
***

Stein drömmer om att köpa ett hus. Han letar i veckor.

"de andra sa: 'Vad är det han pratar om. Det där blir ju aldrig nåt.' Jag glömde bort alltihop, när jag inte träffade Stein. Precis som jag också glömde honom."

Stein hämtar henne för att visa henne huset. Hon tänker: jag har inte lust.

"Jag gav 80 000 mark för det. Det är fint. Jag såg det och visste direkt - det huset är det." --- Jag sa: 'Var har du fått 80 000 mark ifrån?', han gav mig en snabb blick och svarade: 'Du frågar fel saker.'"

Hon bestämmer sig för att inte säga något mer. Han ger henne nycklarna till huset.

Han skickar vykort där han skriver: när du kommer. Hon väntar på: kom.
***

Sommarhus, senare gynnade tungsinnet men fungerade samtidigt som tröst. När Hermann beskriver det undanglidande vaga sättet att rulla (våra och varandras) liv på blir detsamma bekräftat, infångat och förhoppningsvis omöjligt att släppa löst på stan igen.

Judith Hermann är född 1970 och bor i Berlin. Nichts als Gespenster, Bara spöken har nyligen kommit på svenska.
__________________
Judith Hermann

Sommarhus, senare. Sommerhaus, später 1998. Ordfront 2000: ISBN 91-7324-727-8
Bara spöken. Ordfront 2004

Artiklar
Texter på fantomfrekvens, Stefan Jonsson DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=334074