fredag, april 26, 2013

Hörluren av Leonora Carrington

Bokreflektion i Good News Magazine, tema ålder, december 2012 


Jag är 40-någonting, snart på det respektingivande krönet av den där ålderstrappan som hängde på väggar förr. Hur ska jag åldras med bravur? För det vill jag ju. Marian Leatherby, rösten i romanen Hörluren, har gett mig några idéer.

Marian Leatherby håller sig i form genom att sopa sitt rum. Det ger utöver motion ett snyggt resultat. Låter vettigt, tycker jag. Hon får ägg från en höna, hår till en ärmlös cardigan från katter och hennes bästa väninna Carmella bor bara några hus bort. Carmella, som skriver lyriska brev till främlingar och undertecknar dem med vackra namn. Marian är visserligen inte helt nöjd med att bo i just Mexiko hos sin sons vedervärdiga familj. Men har man uppnått 92, då är 45 år i Mexiko bara en tidsrymd. När hon väl kommer till sina drömmars Lappland - då ska det bli åka av! I en vagn efter ulliga hundar.

Vår Marian ägnar sig inte i onödan åt sammanhängande tankar och det tänker jag också unna mig när jag blir 92. Hennes bordsskick har blivit osedvanligt, hon går långsamt för att spara kraft och hittar hem mer av vana än av egen förmåga. Hon undrar med spänning över hur historier hon börjat berätta ska sluta. Hon har skägg men inga tänder och äter inte kött eftersom “det är fel att beröva djur livet när de ändå är så svårtuggade.

Och hon hör dåligt. Men säg det problem som inte din rådigaste väninna kan lösa. Carmella ger Marian en hörlur och med den förstår hon att sonens familj tycker att hon är för senil för att ha hemma. De planerar att sätta henne i inrättning. Marian förstår hur det kommer att bli: välmenande människor som tar ifrån henne hennes ensamhet och tvingar henne att suga på vitaminer. Förmodligen en muromgärdad kaserngård med hopkedjade arbetare som hugger sten och tvingas sjunga sjömansvisor.

Hon fyller en koffert för sin Lapplandsdröm, men packar upp på en institution för senila damer. Hemmet drivs av Ljusbrunnens brödraskap, finansierade av ett amerikanskt flingföretag. Damerna bor i stugor som hämtade ur fridfulla barnramsor: en röd svamp med gula prickar, en stövel, ett gökur, en mumie, en födelsedagstårta, en igloo. Brödraskapet har principer och kunskaper om vad som är bäst. Damerna ska förbättras genom Själverinran, Rörelser, Arbete och Ansträngning. När den helgade psykologen dr Gambit försöker smälla i Marian att hon är “utvald” till att delta i inrättningens arbete, så går hon inte på det. Hon vet att bakom barnramsestugornas skenheliga fasad finns ett krematorium och hopkedjade arbetare. Marian lär oss ett användbart trick: att inte lita på folk under sjuttio och över sju.

Marian har levt i 92 år och därför vet hon också säkert att hon inget förstått. Hon behöver inget brödraskap för att veta vad hon ska tänka. Och hon vet att mirakler inträffar, “och gör det väldigt ofta.” Hon säger “jag har fått för många överraskningar i mitt liv för att inte förvänta mig dem under livets gilla gång.” Jag hoppas att jag, liksom Marian, aldrig slutar att packa för min egen Lapplandsdröm.

Marian och damerna gör revolt. De kokar soppa på sig själva, avslutar civilisationen en gång för alla och ställer hela jordklotet på sned (om den gamla damen inte får komma till Lappland så får Lappland komma till den gamla damen). Hörluren slutar i en istid, ombord på en atomdriven ark, med en poet, en bisvärm, en brevbärare, vargar, katter, en varulv, getter, en chaufför och några gamla damer ombord. Ungefär så tänker jag mig nu alltså livets höst.

/Ulrika Jonsson

__________________
Leonora Carrington Hörluren. 2008 (The Hearing Trumpet. 1976)  Översättning: Kristoffer Noheden. Sphinx Bokförlag. ISBN 9789197656825


20131021: Unga Klara gör Häst häst häst -om Leonora Carrington, en teaterföreställning som utforskar kreativitet : http://ungaklara.se/forestallningar/leonora-carrington/