Tidiga sorger av Danilo Kiš
Kastanjeträden, brunnen, ytterdörren, mammans symaskin allt är borta. "Se här, vid min huvudgärd har det vuxit upp ett äppelträd".
Tidiga sorger börjar med att Andreas Sam återvänder till sin stad, på gränsen mellan Serbien och Ungern efter kriget. Där huset fanns är nu en trädgård där fru Smerdel hänger tvätt och där trädgårdslandet låg finns nu ett trevåningshus där fru Smerdel bor.
"När den sista av våra möbler burits ut, och det var soffan med gnisslande resårer, då, fru Smerdel - jag talar fortfarande med er - då hände följande: "När vi burit ut den sista möbeln, min kära Olga, och det var soffan med gnisslande resårer, då rasade huset ihop som ett korthus. Jag vet inte själv genom vilket under jag lyckades..." (ur ett brev av Eduard Sam, min far, till systern Olga Sam-Urfi.)
Nu har man planterat lök här, frun, vacker grön purjolök."
***
Vi är sen i tid under kriget, runt Andreas Sam, Andi som liten.
"Det fanns ingenting som tydde på att det gått soldater genom byn i tre dagar. Utom, möjligen, tystnaden.
Efter en stund tyckte jag redan det var trist att det inte gick några soldater genom byn. När det har gått soldater förbi huset i tre dagar och tre nätter, då börjar man redan vänja sig vid dem. Det känns tomt efteråt. Ingen som rider på hästar, ingen som spelar dragspel."
***
Berättelserna låter Andi få löss, gömma sig i höet, gör vanliga vardagliga barnvärldar. Utplånande lyfts fram plötsligt, som efter ett förresten.
***
"Medan han tvättade sig (kvinnan satt kvar i vagnen), frågade jag honom om han kanske på vägen råkat på min far. För när en människa kommer långt bortifrån så har hon säkert på vägen träffat mycket folk. Jag berättade för honom att min far var lång, lite kutryggig, att han bar svart hatt med hårda brätten, stålbågade glasögon och järnskodd käpp. 'Han fördes bort för två-tre år sedan', sade jag, 'och sedan dess har vi inte hört av honom.'"
***
Fru Rebecka återvänder, med avbränt hår, elaka ögon och sotad insida och säger han är död och han grät som ett litet barn.
Av Andis släktingar kommer bara farbror Andrej tillbaka, "bränd av en underlig sol, ett helvetets ljus". Hans gårdsplan luktar, hans skatt är uppfrätt av soldathästpiss.
"Vår historiska koffert, nu redan skamfilad och med lås som oavbrutet öppnar sig med en rostig smäll, likt gamla flintlåspistoler, har klarat sig genom syndafloden, ensam och tom, som en likkista."
Familjen flyr och lämnar allting, men mamman släpar med sig tunga fuktiga fjädertäcken som en symbol för en tid "då hon stoppade om oss med dessa täcken, då ännu nya och överklädda med batist, vek in dem under fötter och rygg och slog med handflatan på denna väldiga surdeg, ur vilken endast vårt lockiga hår och röda nästippar stack fram..."
***
Näst sista berättelsen heter Pojken och hunden, Den talande hunden.
"Trots att min officiella husbonde var herr Berki, hörde jag till kropp och själ ändå samman med pojken. Av alla människor i världen var han den som jag passade bäst ihop med och kom bäst överens med. ---Ensamheten och sorgen band samman våra liv. Han sörjde sin far och jag sörjde mina närmaste, och denna vår sorg skapade ett slags vänskap mellan oss, grundad på gemenskap."
När familjen flyttar springer hunden efter vagnen och ylar, blir piskad för att vända men springer och springer tills han ramlar ihop på vägen.
Pojken skriver ett brev till herr Berki.
"Kära herr Berki, jag skriver detta brev till er långt bortifrån och jag hälsar er och undrar hur ni mår.---
Jag skulle också be er, och nu får ni inte skratta, att ni läser detta mitt brev för honom och säger att det inte var mitt fel, att jag inte kunde ta honom med mig och att jag aldrig ska glömma honom. Säg honom också att en dag när jag blivit diktare, skall jag skriva en dikt eller en fabel om honom. I den fabeln kan hunden tala. Och han skall förstås heta Dingo. ---Säg till honom. 'Andi, Andi, Andi hälsar till dig'. Tala långsamt till honom, som till ett litet barn. Ni skall se att han kommer att förstå er."
Svaret kommer från herr Berki.
"Min kära Andi, jag gläder mig åt att du mår bra och är flitig i skolan, såsom jag förstår av din mammas brev. ---
Dingo kom tillbaka hem den där dagen när ni reste, utmattad och slagen, han jämrade sig länge och ylade. Han ville inte äta något på hela dagen, trots att vi gav honom lever till och med, han bara drack girigt, mycket vatten.
Nästa dag hittade vi honom död framför dörren.
Min kära A.S., du skall inte sörja så mycket för det, det finns värre saker i livet - det får du se när du blir stor. Jag kan bara säga dig att jag också blev mycket ledsen, han var verkligen en fin hund, mamma grät till och med.--Alla dina vänner hälsar. Var en snäll pojke och sörj inte. Farbror Berki"
***
Familjen Kiš flydde till Ungern 1942 från Novi Sad i jugoslaviska Vojvodina efter att hundratals judar dödats på isen och dränkts i Donau. I Ungern fördes Danilo Kiš pappa och judiska släktingar bort, till Auschwitz.
__________________
Danilo Kiš
Tidiga sorger. Belgrad 1969.
Bokförlaget Lind & Co, 2003: ISBN 918953820X
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home