Historien om Baltasar og Blimunda og den forunderlige passarola av José Saramago

Bokreflektion i Good News Magazine, tema kulturell mångfald, maj 2012

En Saramagoberättelse om världens förunderliga ovanlighet

Jag träffade den portugisiske författaren José Saramago första gången på ett bibliotek i Danmark. Då som nu älskade jag bibliotek, alla berättelser, all kunskap, allt arbete, hylla efter hylla – vilken värld! På hyllan för skønlitteratur, på ”S”, hade någon ordningsam själ sorterat in Historien om Baltasar og Blimunda og den forunderlige passarola. Jag tog med den hem för titeln och den aprikosa färgen på omslaget. Det jag fick med mig hem var en sällsynt klok berättelse om världens ovanlighet.

Över Ilha da Madeiras gator och öppna platser och inifrån matställena och i förläggningarna hörs ett ihållande mummel, det låter som havets brus i fjärran. Kanske tjugotusen män läser aftonbön, kanske berättar dom om sina liv för varandra, vem vet. 

Baltasar och Blimunda tar oss till inkvisitionens tid i Portugal, där aska efter bålbränningar sopas upp dagligen, kloster byggs, tronföljder säkras. Boken befolkas av människor man avgudar för deras viljor och mod. Baltasar Sju solar tänker: i himlen finns det saker som man inte kan förklara och Blimunda Sju månar vet: om vi vill flyga bygger vi en passarola. Och ännu en hädisk tanke: när Gud inte blåser måste människan använda blåsbälgen. Prästen Bartolomeu Lourenço hoppas att deras uppfinning inte ska bedröva Gud alltför mycket, men vad gör man inte för att få provflyga en passarola?

 I vår tid har berättelserna om världen blivit mångfaldigt fler och friare än de var i inkvisitionens Portugal. Vi har landat på månen, vågar använda blåsbälgen fritt och får bestämma mer själva över vad vi vill ha i våra huvuden. Många av oss försöker hitta nya storförklaringar där ordning råder och vi kan härleda det ena till det andra. Men Saramago inser att ordning och likheter inte räcker. Hur ska man kunna förstå att reflexer i oxens öga, solar och månar finns i världen samtidigt?

man talar om femhundra tegelstenar, man talar om femhundra män, och skillnaden mellan en tegelsten och en man är skillnaden som man inte tror finns mellan femhundra och femhundra, den som inte begriper det här första gången förtjänar inte att man förklarar det en gång till. 

Lägg till att allt blir betraktat med olika ögon och beskrivna med olika ord beroende på när, var, hur och vem som berättar. Och beroende på var i livet den som berättar är, för vi är inte desamma som vi var och inte heller desamma som vi kommer att bli. 

Ansatser till ordning finns och behövs förstås, som till exempel våra älskade biblioteks bokstavssystem. Och likheter mellan alla olikheter, finns förstås också, som skønlitteraturförfattare vilkas efternamn faktiskt börjar på S. Men kan vi ge oss själva friheten att se olika ordningar inte som facit utan bara som perspektiv i mångfalden, som berättelser bland andra berättelser? Kan vi kanske, i stället för att söka enhetlighet och system, försöka att likt Saramago omfamna att allting är sällsynt?

/Ulrika Jonsson