Snö

En skön text om snö i Guardian Unlimited Books: The world made new. Hårdingen Jenny Diski har skrivit.
"Where would be the fun, if we knew for sure that our memory of snow-heaven had come only from the cotton-wool covered studio where it is always a White Christmas, or passing through Phil Spector's wall of sound into a Winter Wonderland, or the turning the pages of Little Women snowballing their tomboyish, syrupy way towards virtuous adulthood, or flogging up the mountain behind Heidi skipping bare-legged through the snow with white bread rolls for toothless Grandma? I've never made a snowman in my life, but I remember it so well."
***



Hur fisken har det under isen berättades i Naturmorgon SR P1 i lördags. Olof Lessmark, fiskexpert, satt med ett pimpelspö på Helgasjön i Småland väntade på abborre. Lisa Henko var reporter. Andreas Hedrén från Länsstyrelsen i Kronobergs län satt med en mört på ett snöre och väntade på gädda. En praktikant satt vid ett tredje hål med en planktonhåv. Dom fick inte en enda fisk.

När det är snö på sjön är det kolsvart under isen.

"Snön är vit och det säger sig självt att den reflekterar ljuset. Och isen här och grumligt brunt vatten, så det är inte mycket ljus därnere. Så det är svårt för dom att hitta mat."

Många fiskar går på mindre än 10% av sin normala fart under vintern. En gädda på ett kilo kan klara sig hela vintern utan mat.

"Dom som har värst under dom här svältperiderna är dom minsta fiskarna. Är dom inte tillräckligt stora på hösten så dör dom under vintern. Mörtar och dom som är mindre än fyra centimeter, dom stryker med."

Alla fiskar har ungefär samma salthalt i blodet som gör att dom fryser när temperaturen kommer ner till -0,5°C.

"Havet, 35 ‰, riktigt salt, fryser inte förrän det kommer ner till -1,9°C. Det gör att det kan bli underkylt vatten ute i havet och då bildas det isnålar i fisken och dom dör."

Det här kan vara ett problem när man odlar fisk exempelvis lax. Fiskar som är vana att kunna förflytta sig bort från köldknäppar under vattnet dör i kassarna.

"Sen finns det andra fiskar som inte kan flytta sig på samma sätt, som plattfiskar flundror och rödspättor och dom har fryspuntksnedsättande ämnen i blodet, ett protein, glyktopeptider. Det är ungefär som att hälla glykol i vattnet i bilen så att det inte ska frysa."

Insjöfisken rudan tillverkar alkohol och kan ha runt 2-3 ‰ i blodet.

På vintern finns inget sjögräs som producerar syre och eftersom isen lägger sig som ett lock över sjön vilket gör att inget syre heller kan blandas ner genom vågor. Dessutom tar algernas och bottenväxternas förmultningsprocess en hel del av syret. "Det kan bli syrebrist i vattnet och i vissa sjöar kan det bli kvävning som gör att fisken dör."

(citaten Olof Lessmarks)
***

För drivan: Snow av Orhan Pamuk. Och Wait until Spring, Bandini av John Fante. Skating to Antarctica av Jenny Diski

Invånare: 1. Bibliotek: 1.

Från Monowi, Nebraska har alla flyttat om dom inte dött, utom Elsie Eiler som sköter tavernan och ett bibliotek.

'Out here in the sticks, we don't have a lot of things to do,' explains Barb Weeder, a friend.
'So if you find something you like to do, you do a lot of it,' Elsie adds.

East of Eden av John Steinbeck

Efter slankekuren med Kvinnan i sanden och Leendet letade jag på hyllan efter fett. Lyfte ner East of Eden. Platserna fick sina namn (Salinas Valley, Buena Esperanza, Laguna Seca, King City, Shirt Tail Canyon). Bergen är mäktiga, torkan mångårig, floden bred och dom kommer ända från Irland och dom får tio barn. Jag har bara läst femtio sidor men det har till exempel redan varit två ordentliga slagsmål.

Watch and Listen as Oprah reads East of Eden



050321
Det är en fet bok. Slagsmål och mordförsök och mordbrand och självmord, horhus, kortspel, testamenten, krig, kapitalister, fyllor och till och med en talande papegoja som heter Polly. Och East of Eden gror ur gammaltestamentlig mull. "Det här verkar bekant, jag antar att jag sett filmen eller så är det väl Bibeln".

Boken är inte löjlig det är mitt sätt att skriva som är löjligt. Charles och Adam Trask och sedan Cal och Aron Trask får vara East of Edens Kain och Abel. Boken vill visa människans frihet, val och ansvar, inför henne själv inför sitt onda. Det är Lee, Adam Trasks följeslagare genom livet som vet svaren (långt citat, men nyckeln till boken finns här):

Timshel (timshol)
"Do you remember when you read us the sixteen verses of the fourth chapter of Genesis and we argued about them?"

"I do indeed. And that's a long time ago."

"Ten years nearly," said Lee. "Well, the story bit deeply into me and I went into it word for word. The more I thought about the story, the more profound it became to me. Then I compared the translations we have - and they were fairly close. There was only one place that bothered me. The King James version says this - it is when Jehovah has asked Cain why he is angry. Jehovah says, 'If thou doest well, shalt thou not be accepted? and if thou doest not well, sin lieth at the door. And unto thee shall be his desire, and thou shalt rule over him.' It was the 'thou shalt' that struck me, because it was a promise that Cain would conquer sin."

Samuel nodded. "And his children didn't do it entirely," he said.

Lee sipped his coffee. "Then I got a copy of the American Standard Bible. It was very new then. And it was different in this passage. It says, 'Do thou rule over him.' Now this is very different. This is not a promise, it is an order. And I began to stew about it. I wondered what the original word of the original writer had been that these very different translations could be made."

Samuel put his palms down on the table and leaned forward and the old young light came into his eyes. "Lee," he said, "don't tell me you studied Hebrew!"

Lee said, "I'm going to tell you. And it's a fairly long story. Will you have a touch of ng-ka-py?"

"You mean the drink that tastes of good rotten apples?"

"Yes. I can talk better with it."

"Maybe I can listen better," said Samuel.

While Lee went to the kitchen Samuel asked, "Adam, did you know about this?"

"No," said Adam. "He didn't tell me. Maybe I wasn't listening."

Lee came back with his stone bottle and three little porcelain cups so thin and delicate that the light shone through them. "Dlinkee Chinee fashion," he said and poured the almost black liquor. "There's a lot of wormwood in this. It's quite a drink," he said. "Has about the same effect as absinthe if you drink enough of it."

Samuel sipped the drink. "I want to know why you were so interested," he said.

"Well, it seemed to me that the man who could conceive this great story would know exactly what he wanted to say and there would be no confusion in his statement."

"You say 'the man.' Do you then not think this is a divine book written by the inky finger of God?"

"I think the mind that could think this story was a curiously divine mind. We have had a few such minds in China too."

"I just wanted to know," said Samuel. "You're not a Presbyterian after all."

"I told you I was getting more Chinese. Well, to go on, I went to San Francisco to the headquarters of our family association. Do you know about them? Our great families have centers where any member can get help or give it. The Lee family is very large. It takes care of its own."

"I have heard of them," said Samuel.

"You mean Chinee hatchet man fightee Tong war over slave girl?"

"I guess so."

"It's a little different from that, really," said Lee. "I went there because in our family there are a number of ancient reverend gentlemen who are great scholars. They are thinkers in exactness. A man may spend many years pondering a sentence of the scholar you call Confucius. I thought there might be experts in meaning who could advise me."

"They are fine old men. They smoke their two pipes of opium in the afternoon and it rests and sharpens them, and they sit through the night and their minds are wonderful. I guess no other people have been able to use opium well."

Lee dampened his tongue in the black brew. "I respectfully submitted my problem to one of these sages, read him the story, and told him what I understood from it. The next night four of them met and called me in. We discussed the story all night long."

Lee laughed. "I guess it's funny," he said. "I know I wouldn't dare tell it to many people. Can you imagine four old gentlemen, the youngest is over ninety now, taking on the study of Hebrew? They engaged a learned rabbi. They took to the study as though they were children. Exercise books, grammar, vocabulary, simple sentences. You should see Hebrew written in Chinese ink with a brush! The right to left didn't bother them as much as it would you, since we write up to down. Oh, they were perfectionists! They went to the root of the matter."

"And you?" said Samuel.

"I went along with them, marveling at the beauty of their proud clean brains. I began to love my race, and for the first time I wanted to be Chinese. Every two weeks I went to a meeting with them, and in my room here I covered pages with writing. I bought every known Hebrew dictionary. But the old gentlemen were always ahead of me. It wasn't long before they were ahead of our rabbi; he brought a colleague in. Mr. Hamilton, you should have sat through some of those nights of argument and discussion. The questions, the inspection, oh, the lovely thinking - the beautiful thinking."

"After two years we felt that we could approach your sixteen verses of the fourth chapter of Genesis. My old gentlemen felt that these words were very important too - 'Thou shalt' and 'Do thou.' And this was the gold from our mining: 'Thou mayest.' 'Thou mayest rule over sin.' The old gentlemen smiled and nodded and felt the years were well spent. It brought them out of their Chinese shells too, and right now they are studying Greek."

Samuel said, "It's a fantastic story. And I've tried to follow and maybe I've missed somewhere. Why is this word so important?"

Lee's hand shook as he filled the delicate cups. He drank his down in one gulp. "Don't you see?" he cried. "The American Standard translation orders men to triumph over sin, and you can call sin ignorance. The King James translation makes a promise in 'Thou shalt,' meaning that men will surely triumph over sin. But the Hebrew word, the word timshel - 'Thou mayest' - that gives a choice. It might be the most important word in the world. That says the way is open. That throws it right back on a man. For if 'Thou mayest' - it is also true that 'Thou mayest not.' Don't you see?"

"Yes, I see. I do see. But you do not believe this is divine law. Why do you feel its importance?"

"Ah!" said Lee. "I've wanted to tell you this for a long time. I even anticipated your questions and I am well prepared. Any writing which has influenced the thinking and the lives of innumerable people is important. Now, there are many millions in their sects and churches who feel the order, 'Do thou,' and throw their weight into obedience. And there are millions more who feel predestination in 'Thou shalt.' Nothing they may do can interfere with what will be. But 'Thou mayest'! Why, that makes a man great, that gives him stature with the gods, for in his weakness and his filth and his murder of his brother he has still the great choice. He can choose his course and fight it through and win." Lee's voice was a chant of triumph.

Adam said, "Do you believe that, Lee?"

"Yes, I do. Yes, I do. It is easy out of laziness, out of weakness, to throw oneself into the lap of deity, saying, 'I couldn't help it; the way was set.' But think of the glory of the choice! That makes a man a man. A cat has no choice, a bee must make honey. There's no godliness there. And do you know, those old gentlemen who were sliding gently down to death are too interested to die now?"

Adam said, "Do you mean these Chinese men believe the Old Testament?"

Lee said, "These old men believe a true story, and they know a true story when they hear it. They are critics of truth. They know that these sixteen verses are a history of humankind in any age or culture or race. They do not believe a man writes fifteen and three - quarter verses of truth and tells a lie with one verb. Confucius tells men how they should live to have good and successful lives. But this - this is a ladder to climb to the stars." Lee's eyes shone. "You can never lose that. It cuts the feet from under weakness and cowardliness and laziness."

Adam said, "I don't see how you could cook and raise the boys and take care of me and still do all this."

"Neither do I," said Lee. "But I take my two pipes in the afternoon, no more and no less, like the elders. And I feel that I am a man. And I feel that a man is a very important thing - maybe more important than a star. This is not theology. I have no bent toward gods. But I have a new love for that glittering instrument, the human soul. It is a lovely and unique thing in the universe. It is always attacked and never destroyed - because 'Thou mayest.'"

__________________
John Steinbeck

East of Eden. 1952. 728 s. Penguin-pocket: ISBN: 0-140-29294-2

Mer
East of Eden, summering av boken kapitel för kapitel och särskilt platserna av Ed Stephan, Ph.D. Sociology at Western Washington University.

Leendet av Magnus Florin

Jag fick Leendet i födelsedagspresent av Marie. Hon läste boken innan hon gav bort den till mig. 'Coolt gjort' sa jag. Jag skulle kunna ha sagt: 'Fyndigt gjort' med tanke på bokens innehåll. Den handlar om presenter. Får du blir du någon skyldig. Ger du sätter du någon i skuld. En middag, en njure. Donationer, kollekt, presentkort, julklappar. Om gåvorna är kronorna så är leendet örena i bokens ekonomi.
***

Peter sa en rolig grej: "Jag tar med mig näsdukar ifall jag stöter på någon som är ledsen".
__________________
Magnus Florin
Leendet. 2005. Albert Bonniers förlag. ISBN 9100105929

Topp två: getter

Vi har Tommy, vi har Flora. Getterna finns i var sin bok av nordamerikanska kvinnor som kom ut 2004 i Borzoi Book-serien från Alfred A. Knopfs förlag: The Love Wife av Gish Jen (Tommy) och Runaway av Alice Munro (Flora).

Tommy nämns i förbigående först på sidan fyrtio i The Love Wife som något som har förstört familjens gräsmatta.

Geten dyker upp igen, när Lanlan, kinesiskan som kommer till den kines-amerikanska familjen för att bo, säger att det är: "peaceful and nice, except for the goat". Lan tror att hon tvingas bo i den lilla lägenheten i uthuset, för att hon inte är värdig att bo i gästrummet. "For did not Blondie decide I should live in the barn with the goat instead of in the guest room? Could anyone deny this?"

Lanlans ansträngda förhållande till geten blir allt mer ansträngt: "Lanlan says Tommy doesn't listen to anybody. She says the goat is above her in the household, she thinks the goat is like a feudal boss, and we are its oppressed workers".

Den amerikanska sidan av familjen uppskattar vildväxande solrosor, misstag i trädgården efter fågelmatarens nedskräpning medan Lanlan, som väcker det kinesiska till liv i familjen, ser naturen som något man tuktar, behärskar för att överleva. En get som sällskapsdjur är för henne skitlöjligt och hon föraktar det den står för. Dessutom avskyr hon geten som sådan eftersom den kräver hennes tid, omsorg och så knuffas den.

Vad kunde Tommy göra?:
"The goat would levitate, plant its hooves on the barn wall such that it was well nigh horizontal, then push off. Landing neatly on the driveway a moment later, free! Its furry wattles swinging."
och sen:
"Said Lan, the first time she saw this: - Your goat can fly.
The next time: Maybe it will run away."

Som leder in till Flora. I Runaway finns Carla, som lever i en husvagn med buffeln Clark. Hon saknar geten Flora som är försvunnen.
"The horses would not look at her when she was unhappy, but Flora, who was never tied up, would come and rub against her, and look up with an expression that was not quite sympathy - it was more like comradely mockery - in her shimmering yellow-green eyes."

Av alla Carlas bekymmer så skattar hon att sakna Flora högst, det är lättast. Hennes nednötta självförtroende gör att hon inte klarar av att fullt greppa hur Clark beter sig mot henne. Hon har också en känsla av att hon ställt till något med Mrs Jamieson, hennes arbetsgivare, genom att visa medkänsla och omsorg när Mrs Jamieson nyss blev änka.

Mrs Jamieson frågar: Och hur är det med Flora? Ingen annan frågar och Carla börjar gråta. Inte för Floras skull men för sin egen. Sylvia Jamieson hjälper Carla att rymma.

Carla kommer inte långt. Hon sitter på bussen och förstår att hon är på väg, inte till - utan bort.
"Then it came to her of course that she would not be telling Clark anything. Never again. She would not be concerned about what happened to him, or to Grace or Mike or Juniper or Blackberry or Lizzie Borden. If by any chance Flora came back, she would not hear of it."

Carla hoppar av bussen på skakiga ben och ringer till Clark som kommer och hämtar henne. Sin ilska håller han inom sig men söker på natten upp Mrs Jamieson. Dom står på trappen till hennes hus, Clark skäller, Mrs Jamieson önskar att hon tagit på sig mer kläder. Då:

"'What is that?'
'What is what?' he said, as if she was trying out a trick and it would not work. But then he caught sight of something reflected in the window, and he snapped around to look.

Not far from the house was a wide shallow patch of land that often filled up with night fog at this time of year. The fog was there tonight, had been there all this while. But now at one point there was a change. The fog had thickened, taken on a separate shape, transformed itself into something spiky and radiant. First a live dandelion ball, tumbling forward, then condensing itself into an unearthly sort of animal, pure white, hell-bent, something like a giant unicorn, rushing at them.

'Jesus Christ,' Clark said softly and devoutly. And grabbed hold of Sylvia's shoulder. This touch did not alarm her at all - she accepted it with the knowledge that he did it either to protect her or to reassure himself.

Then the vision exploded. Out of the fog, and out of the magnifying light - now seen to be that of a car travelling along this back road, probably in search of a place to park - out of this appeared a white goat. A little dancing white goat, hardly bigger than a sheepdog.

Clark let go. He said, 'Where the Christ did you come from?'

'It's your goat,' said Sylvia. 'Isn't it your goat?'"
***

Jag sympatiserar med Tommy, för han får stå för ett förljuget larv och får skitprat på sig. Flora är en större get, hon vägrar underställa sig människorna och har en begåvning som gör henne viktig som klister (och söndring) och tröst. Att kunna göra entré i dunder och rök som Flora gör imponerar, men att som Tommy kunna flyga är också mäktigt.

Båda getterna blir ihjälslagna, Tommy av Lanlans älskare, och Flora av Carlas.

Kvinnan i sanden av Kobo Abé

"Rörlighet är sandens liv. Den är aldrig stilla. I luften eller i vattnet - överallt är den i ständig rörelse - fri! Därför uthärdar de flesta levande varelser inte att leva i sand. Inte en gång förruttnelsebakterierna klarar sig."

En insektssamlare med en trälåda och en fältflaska kliver av vid en tågstation, går ner mot stranden och försvinner. Några år senare dödförklaras han. En insektssamlare med en trälåda och en fältflaska kliver av vid en tågstation, går ner mot stranden och hittar en by mellan sanddynorna.

En kvinna bjuder mannen till hennes hus, hennes hus sandgrop. Han får mat under ett paraply och tror att han sen ska klättra upp för repstegen och leta efter trädgårdsbaggar.



Repstegen är borta. Dagarna består i att skyffla undan sand. I luften, i botten av vattenflaskan, överallt sand. När dom sover faller ett lager sand ner genom luften och landar i deras ansikten. "sanden kan omkrama en människa och pressa henne till döds".

Män hissar ner mat, vatten och cigg. Dagarna i gropen går. Kvinnan drömmer om en radio och en spegel, mannen begrundar det meningslösa i tillvaron.

"Enda vägen att övervinna arbetet är att arbeta. Arbetet i sig har inget värde; arbetets mål är arbete. Arbetets värdemätare är måttet på den arbetandes förmåga till självförnekelse."

En dag får dom ner en tidning. Den skriver om tenorsaxen Blues Jackson, OS i Tokyo, bilstölder som ökar, uppror i Sydafrika, "Tjuvskola hade ej undervisningsavgift", höstvindar på aktiemarknaden.
"Där fanns inte en enda sak av betydelse. Det var bara ett illusionernas torn, av glest och illa uppmurat tegel, och fullt av hål. Men om så vore att livet bestod av idel väsentliga ting, skulle tillvaron förefalla som ett konstverk av glas, bräckligt och farligt att röra vid. Med andra ord: vardagen var just som ovan."
***

"Kroppen kändes tung, som om han burit kläder av järn och sängen varit en magnet."

"Men att låtsas vara sjuk var inget nöje. Det var som att hålla handen om en spiralfjäder som varje ögonblick vill räta ut sig."

"Han var lik ett djur som som tagit sig in genom ett hål, som han trodde var vägen till friheten, och plötsligt märker han att det är ingången till buren."

"Så måste det kännas att få gips insprutat i muskulaturen."

"Genom den öppna dörren flöt månskenet, tunt och blekt, liksom silat genom gelatin."

"Han orkade bara en sardin och en risboll. Magen kändes kall som en gummihandske."

"Kvinnan snusade i sömnen, som om hon haft papperstussar i näsan."

"Hon andades djupt och lugnt, han vidrörde lätt hennes häl med sin fot, men hon reagerade inte. Hon föreföll honom som en gammal urkramad tub, tömd på all sex."

"Han hade levt med ansiktet pressat mot gropens sandvägg och själen hade blivit som en halvkvävd kattunge med påse över huvudet."

"Om han väl en gång var där uppe, skull minnet av allt detta te sig som en liten pressad blomma i en dagbok."
osv.
***

Till slut får insektssamlaren möjlighet att fly. Men då vill han hellre visa upp en vatten-konstruktion han byggt för någon medmänniska. Vilka kan förstå den bättre än byborna som hållit honom fången och ibland som straff undanhållit honom vatten? Och varför skulle han fly? Och vart?
***

Klaustrofobisk kvävande läsning. Och nu läser jag Leendet av Magnus Florin. Fy satan alltså nästa bok måste vara färggrann, stökig och inte handla om samhällskontrakt. (050227: bingo)
__________________
Kobo Abé
Kvinnan i sanden. 1962. En bok för alla: ISBN 91-7221-142-3

Mer
Om Kobo Abé
"In trying to develop a theory that describes the movements of the heart, Abé gives the mind domination over the heart. That the mind is eventually found to be incapable of ruling the heart is a source of dismay to Abé, an indication of the scientific lens through which he viewed people and the world they inhabit. It is also an example of the mind's impotence, not only over parts of its body, but also the circumstances which develop and unravel around the body." http://www.themodernword.com/scriptorium/abe.html

061011
No escape
Is Kobe Abe's strange, bleak novel The Woman in the Dunes, about a man imprisoned in a pit of sand, a parable of damnation or salvation? Both, argues David Mitchell. It is a metaphor for the human predicament
Artikel i Guardian Review

The Line of Beauty av Alan Hollinghurst

1983, Nick Guest, tjugo, litteraturboll, välstruken skjorta, LP-skivorna i bokstavsordning.

Nick har lämnat Oxford för London där han bor inne hos en studiekamrat Toby och hans familj The Feddens i Kensington Park Gardens. Gerald Feddens är parlamentsledamot, köper delikatesser och "Je Promets"-cologne till Nick med sig från Frankrike. Rachel Feddens har avundsvärt snygga vanor och kan säga vad hon vill ha sagt med en nick, ett "The...um..." eller "Mmm". Catherine, Tobys syster på litium, låter sina känslor ta vägen ut genom munnen.

Nick bekräftar familjen Feddens prat, ekar "Did you have glorious weather? I must say I had glorious weather", förstår du? jag förstår. Han vill höra till, flätar umgänget, social harmoni och hushållerskor.

Genom en kontaktannons har Nick fått brev och ett foto på en Leo. Nick detaljstuderar den silverfärgade racercykeln som står lutad mot en bänk och sitter med A-Z och lär sig gatorna (och kvarteren, historiska byggnader, kollektivtrafiken) där Leo bor. Nick blir svartsjuk på den som tagit bilden.

Leo har med sig racern när dom träffas, dom pratar, Nick skäms inte när han berättar om sin medelklass-lammullspappa med antikvitetshandeln, dom har sex, det är första gången för Nick, en bil tutar, Leo säger "wankers", Nick tänker att tutet var "a shout of congratulations".
***

Tobys 21-årsdag ska firas i Lord Kesslers hus, "You see I've moved that Cézanne". Gäster är en parad av nyförlovade studiekamrater, "Oxford contemporaries" och politikervänner till Gerald men inte Thatcher, "We're not getting the PM". Efter alla jobbiga tal dansar gästerna till Spandau Ballet och tappar bort varann. Nick sprayar på sig mer och mer Je Promets och blir fullare och fullare. Han spanar in en servitör som bjuder cigg. Första blosset mousserar Nicks huvud, men inte så mycket att han glömmer bort att vara en som passar in och kan föra sig.
"You enjoying the party, anyway?' Tristão said.
'Yeah...' said Nick, and gave a shrug and a large ironical laugh. He wanted to impress Tristão as a Hawkeswood guest, and to mock at the guests as well. He wanted to suggest that he was having a perfectly good time, that the staff, certainly, could not have done more, but that he could take it or leave it".
***

Gerald Fedden har två foton i silverram på sitt skrivbord i Kensington Park Gardens: ett på Rachel och ett på premiärministern. Han för anteckningar som:
"Barwick: Agent (Manning) - wife Veronica NOT Janet (Parker's wife)" och "NB: nuclear threat".

Gerald Fedden målar om ytterdörren när premiärministern ska komma, han vill inte ha en grön och framstå som en hippie.
***

Nick är kär och ser fallosar i tapetliknande mönster på näthinnan. Nick tar med Leo till det Feddenska huset. Jag dricker inte whisky säger Leo bortifrån flygeln när Nick ska hälla upp från karaffen. Nick ser ett slött vakande, en avledande skugga i Leos ansikte.
***

1986, Nick bor fortfarande under taket hos familjen Fedden. Han har ett hemligt förhållande med snygga Wani, en av de nyförlovade "Oxford contemporaries" från Tobys 21-årskalas. Wani har, förutom en fästmö, ett filmproduktionsbolag som aldrig gjort någon film, ett månadsmagasin som aldrig kommit ut med någon tidning, en vit Mercedes, en "VCR with high-speed rewind" och en lägenhet som visats i The World of Interiors. I hans föräldrars hus finns rymliga garderober och en marmorbyst av Wani. Han är född i Beirut, fostrad i London, förmögen på pappans fruktimport. Nick tycker att Wani är den snyggaste man han någonsin sett.
***

Nick är nervös för att någon ska upptäcka att han tar kokain, så han tar kokain för att lugna sina nerver.
***

Wanis företag heter Ogee, efter "ogee arch", kölbåge eller islamisk båge.



En kölbåge består i sin tur av två av det som William Hogarth kallat "the Line of Beauty".
"the serpentine line, as the human form, which line hath the power of super-adding grace to beauty. Note, forms of most grace have least of the straight line in them." William Hogarth Analysis of Beauty (1753)

Wani vill genom att kalla sitt filmbolag och sitt färgranna månadsmagasin Ogee stoltsera både med sitt spännande "exotic" och sitt nobla engelska.

"The ogee curve was pure expression, decorative not structural; a structure could be made from it, but it supported nothing more than a boss or the cross that tipped an onion dome."
***

Bekanta till Nick dör i AIDS. Nick börjar se tillbaka, han minns fel, han börjar bli vuxen.
***

The Line of Beauty är lindad på begär, makt sex pengar konst droger 80-tal. Vill du visa att du är någon så prata om alla fax du får eller säg att du sett A Room with a View. Snyggingar i vackra miljöer som med bekymmerslösa omedvetna rörelser råkar berätta för mycket. Som MTV Cribs kan vara när det är som bäst (och sorgligast). The Line of Beauty har ett friskt humör, är klarvaket, noggrant, vasst, men varmt berättad. Roliga fester.

__________________
Alan Hollinghurst
The Line of Beauty. 2004. Picador: ISBN 0 330 43623 6

Artiklar
The Comedy of Being English, Colm Toibin om The Line of Beauty NYR Books: http://www.nybooks.com/articles/17671
(Det är ett jävla tjat om Henry James överallt.)

***

Ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag att BBC kommer att göra något på The Line of Beauty.

050507
I've always preferred to work by irony and to...really to invite the reader in I suppose by not laying the law down myself. To invite the reader in to make up their own minds about what they feel about the characters and their behaviour. That seems to be a much more interesting thing to do.
Intervju med Alan Hollinghurst i TalkAsia. (Och ja det blir en BBC-serie)

Runaway av Alice Munro

Carlas och Clarks gemensamma liv är iordningställt. Inga egna hästar, inget eget hus, men staket finns där, rollerna är satta, allt har mening. Clark är kraften bakom ordningen, han säger saker som: Ju förr desto bättre. Carla hukar och är trygg innanför stängslet.

Clark bråkar med folk på affären, han blir förbannad när han är hungrig. Han avskyr när hon "är på det där sättet". Jag är så här för att du är arg säger hon. Säg inte vad jag är säger han.

Den här sommaren smattrar regnet på husvagnstaket.

Carla jobbar för Mrs. Jamieson som förlorat sin man. Mrs. Jamieson beskriver hur Carla gått fram till henne och kysst hennes böjda huvud. Hon kommer hem från en resa och märker att hon längtat efter att träffa Carla.

Han hatar mig säger Carla. Jag vill lämna honom. Mrs. Jamieson ger henne pengar och kläder och Carla sätter sig på en buss mot stan.

"She could not picture it. Herself riding on the subway or streetcar, caring for new horses, talking to new people, living among hordes of people every day who were not Clark."

Hennes knän viker sig, släpp av mig.
"Come and get me. Please. Come and get me."
"I will."
***

Berättelserna Chance, Soon och Silence handlar alla tre om Juliet. I Chance om hur Juliet träffar en man och tar tåget till honom och stannar där. I Soon besöker hon sina föräldrar tillsammans med dottern. I Silence har dottern brutit kontakten med henne.

Juliets mor hade velat att hon skulle vara populär. Hennes far att hon skulle passa in. Dom hade lärt henne att dra anekdoter, "to bring entertaining stories into the house". Hon skriver på vykort till sina föräldrar om hur ett "awful thump" hörts när tåget körde på en man.
"As soon as she had written the words Awful Thump, she found herself unable to go on. Unable, in her customary language, to go on."

När Juliet i Soon återvänder till sin hemstad och sina föräldrar försöker hennes mor prata om förr, men Juliet säger det finns inte kvar eller det har aldrig funnits, eller låter inte mamman fråga färdigt, eller går innan hon själv har svarat färdigt.

I Silence tystnar Juliets dotter Penelope. Juliet har lagt ett avstånd mellan sig och dottern, hon döljer sorg, hon uppfostrar. Hon avskyr felsägningar, men säger inget, värderar sig efter sin förmåga att kontrollera sig själv, "I shouldn't burden you with all this".

Dottern reser, hon slutar att höra av sig.

Åren går och Juliet förklarar för sig, hon har nog gjort endel fel men antagligen har Penelope vänt henne ryggen för att dottern har "purity in her nature." Är ärlig och direkt. Ja, så är det nog.

"My father used to say of someone he disliked, that he had no use for that person. Couldn't those words mean simply what they say? Penelope does not have a use for me.
Maybe she can't stand me. It's possible."
***

Grace ska gifta sig med Maury, för att han säger: När vi är gifta utan att hon säger emot. Men Passion handlar inte om Grace och Maury utan om Grace och svågern Neil, tjugo år äldre än henne och gift.

Grace skadar foten. Neil undersöker den och Grace känner igen spritandedräkten från sitt jobb som servitris. Hans händer är inte fulla och inte hans ögon. Han kör Grace till sjukhuset. Maury ringer sköterskan, Neil säger: "Tell him she's not ready yet", ... "No. Tell him we've already gone." Sedan "You didn't want to go home yet, did you?"
"No," said Grace, as if she'd seen the word written in front of her, on the wall. As if she was having her eyes tested."

Dom sätter sig i bilen och åker, planlöst, Grace får övningsköra, hon frågar när ska jag stanna, han svarar när jag lärt dig hur. Han blir trött efter en stund och ber att få ta en lur, du vakar väl över mig? hon säger ja och han svarar bra sen somnar han. Grace går från bilen, tänker.
"She'd thought it was touch. Mouths, tongues, skin, bodies, banging bone on bone. Inflammation. Passion. But that wasn't what had been meant for them at all. That was child's play, compared to how she knew him, how far she'd seen into him, now.

What she had seen was final. As if she was at the edge of a flat dark body of water that streched on and on. Cold, level water. Looking out at such dark, cold, level water, and knowing it was all there was."
__________________
Alice Munro

Runaway. 2004 A.A Knopf: ISBN 1-4000-4281-X

Utdrag ur Runaway

Den här recensionen av Jonathan Franzen fick mig att läsa Runaway (och Jonathan Franzens Tillrättalägganden)

050610
Alice Munros novellkonst är av ett speciellt slag. Hon är expert på timing, hon rör sig obehindrat genom olika tidsskikt, hon pauserar melodiöst, hon drar ner på färger och använder inga strålkastare. Hennes ljus är snarare ficklampans flackande. Och när hon skriver om begravda hundar handlar det om djur som aldrig krafsar sig upp till ytan, bara morrar eller snarare gnäller lite djupt nere i mullen.
Recension av Heidi von Born i Svenska Dagbladet