tisdag, november 29, 2005

The Puttermesser Papers av Cynthia Ozick

Ruth Puttermesser är 35, bildar sig, jobbar på kontor, skriver ilskna brev. Hon skapar en flicka från jorden i sina blomkrukor, blir borgmästare och gör New York till en stad där det finns träd, alla har jobb, ingen har könssjukdomar, hallickarna lär sig data och alla barn har nya skor. Det blir dåligt i staden igen och Puttermesser dödar flickan. Snart är Puttermesser 55 och bestämmer sig för att gifta sig. Det går bra först men inte sen. En rysk kusin flyttar in och sen ut. Till sist hamnar Puttermesser i paradiset.

Let's do the life.

The Puttermesser Papers är en råkonstig och underbar bok.
__________________
Cynthia Ozick

The Puttermesser Papers. 1997. Vintage, pocket 1998: ISBN 0-679-77739-3

söndag, november 27, 2005

The Hearing Trumpet av Leonora Carrington

93-åriga Marian Leatherby får en örontrumpet av sin blommiga väninna Carmella och hör hur hennes familj vill sätta henne på hem. The Hearing Trumpet börjar med det, och slutar ombord på en ark med katter, vargar, getter, bin, gamla tanter, brevbärare, en kines, en poet och en varulvskvinna.

Så här borde alla böcker vara.
__________________
Leonora Carrington

The Hearing Trumpet av Leonora Carrington. 1974. Penguin, 2005 ISBN: 0141187999

Mer
The animal I knew the best was a young hyena. She
knew me, too; she was very intelligent; I taught her French and in return she taught me her language.

The Debutante, novell av en ung Leonora Carrington. 1939.

Skating to Antarctica av Jenny Diski

Någonstans i början av Skating to Antarctica skriver Jenny Diski: telefonsamtalet som föreslår att man ska göra något är aldrig lika underbart som det som ringer för att ställa in. Det fick mig att stanna i boken och strunta i en fest.

I Skating to Antarctica masar sig Diski ur sin läs- och tänkfåtölj för att undersöka vitheten och tomheten och att skriva en bok om sin mamma, som hon inte vet om hon lever eller är död och inte bryr sig om att veta det heller. Mamman är bekvämt nerpackad. Hon sätter sig på en kryssningsbåt, som leker expedition, med några andra turister, sjömän, faschister, fågelskådare med kameror och aktiveteter. Diski älskar sin kala hytt och vill inte lämna den.
__________________
Jenny Diski

Skating to Antarctica. 1997. Virago, 2005: ISBN 1 844081516
Like Mother. 1988. Vintage books, pocket 1990: ISBN 0 09 0 66930 7
Stranger on a Train: Daydreaming and Smoking Around America with Interruptions. 2002. Picador USA, pocket. ISBN 0312422628

Either Side of Winter av Benjamin Markovits

Om fyra människor kring samma skola handlar Either Side of Winter. Om hösten väntar en biologilärare sina föräldrar på besök för Thanksgiving. Till vintern får en rutinmänniska veta att han har en sjuttonårig dotter. Om våren blir en lärare alltför medveten om en av sina elever, hennes texter och liv. Och under sommaren dör elevens far.

Fyra välartade som lärt sig att inte förvänta sig något mer än det som är. Den ordningssamme väljer ensamhet hellre än röra. De andra väljer röra men förblir ändå ensamma.
__________________
Benjamin Markovits

Either Side of Winter. 2005. Faber and Faber. ISBN: 0571226655

Mer
These men and women read books, they teach, they have aspirations for society. But still they are doomed to consume, to live the material life; what a pickle they are in. There are regular, furtive attempts to defer various pleasures, a consistent and fascinating theme. Coldness is a crime, Markovits shrewdly demonstrates, against the self first of all.
Thrilling times. Todd McEwen is bowled over by Benjamin Markovits's near-perfect storytelling in Either Side of Winter.

torsdag, november 10, 2005

Hopscotch av Julio Cortázar

"Lev!". Tillsammans. Oliviera tänker vad bra jag kan vissla. Barnet dör, La Maga försvinner. Le Club, trummande på bord, jazz, sprit, Paris tillbaka till Buenos Aires, cirkuskatten, Olivieras vänner, sinnesjukhuset. Sen "From Diverse Sides. Expendable Chapters". Man kan läsa Hopscotch från pärm till pärm, eller läsa halvvägs, eller följa sifferhänvisningarna efter varje avsnitt och hoppa mellan kapitlen, eller hur man vill.

Hopscotch är besvärlig och lång men någonstans i början så skrattade jag och efter det slutade jag vara nervös för att jag inte förstod.

I ett av de Expendable Chapters i slutet av boken handlar det om författaren-läsaren. Den romantiskt lagde författaren vill bli förstådd, den klassiske romanförfattaren vill lära ut något och göra avtryck. Men tänk en tredje möjlighet:

that of making an accomplice of the reader, a traveling companion. Simultaneanize him, provided that the reading will abolish reader's time and substitute author's time. Thus the reader would be able to become a coparticipant and cosufferer of the experience through which the novelist is passing, at the same moment and in the same form.

Att ge läsaren en fasad med dörrar och fönster bakom vilken läsaren får se till att det händer något (coparticipate) eller upptäcka att inget händer (cosuffer).

Man kan läsa en bok utan att fatta allting och det kan till och med vara meningen att man som läsare ska fylla i mellanrummen själv.

Jag älskar Hopscotch. Och jag tror inte att Oliviera hoppar (eftersom jag älskar honom).
__________________
Julio Cortázar
Hopscotch (sp: Rayuela, sv: Hoppa hage). 1966. Random House, 1987: ISBN 0-394-75284-8

-De aquí se oye muy bien -dijo Oliveira-.
-Está bien, viejo -dijo Ovejero-. Usted baje cuando quiera, nosotros nos vamos a desayunar.
-Con medialunas fresquitas -dijo la Cuca-. ¿Vamos a preparar café, Talita?
-No sea idiota -dijo Talita, y en el silencio extraordinario que siguió a su admonición, el encuentro de las miradas de Traveler y Oliveira fue como si dos pájaros chocaran en pleno vuelo y cayeran enredados en la casilla nueve, o por lo menos así lo disfrutaron los interesados.

Rayuela. Boken fram till Expendable chapters. På spanska.

In the case of my books, altering reality is a desire, a hope. But it seems important to point out that my books are not written nor were experienced or conceived under the pretense of changing reality. There are people who write as a contribution to the modification of reality. I know that modifying reality is an infinitely slow and difficult undertaking. My books do not function in that sense. A philosopher develops a philosophical system convinced that it is the truth and will modify reality because he supposes he's right. A sociologist establishes a theory. A politician also pretends to change the world. My case is much more modest. Let's say Oliveira is speaking: let's return to one of the constant themes in Rayuela. I am firmly convinced, each day more profoundly, that we are embarked on the wrong road. That is to say that humanity took the wrong path. I'm speaking, above all, of Western man because I know little about the Orient. We have taken an historically false road that is carrying us directly into a definite catastrophe, annihilation by whatever means--war, air pollution, contamination, fatigue, universal suicide, whatever you please. So in Rayuela, above all, there is that continuous feeling of existing in a world that is not what it should be. Here let me make an important parenthetical statement. There have been critics who have thought Rayuela to be a profoundly pessimistic book in the sense that it only laments the state of affairs. I believe it is a profoundly optimistic book because Oliveira, despite his quarrelsome nature, as we Argentinians say, his fits of anger, his mental mediocrity, his incapacity to reach beyond certain limits, is a man who knocks himself against the wall, the wall of love, of daily life, of philosophical systems, of politics.He hits his head against all that because he is essentially an optimist, because he believes that one day, not for him but for others, that wall will fall and on the other side will be the kibbutz of desire, the millennium, authentic man, the humanity he's dreamt of but which had not been a reality until that moment. Rayuela was written before my political and ideological stand, before my first trip to Cuba. I realized many years later that Oliveira is a little like Lenin, and don't take this as a pretense. It is an analogy in the sense that both are optimists, each in his own way. Lenin would not have fought so if he had not believed in man. One must believe in man. Lenin is profoundly optimistic, the same as Trotsky. Just as Stalin is a pessimist, Lenin and Trotsky are optimists. And Oliveira in his small, mediocre way is also. Because the alternative is to shoot oneself or simply keep on living and accepting all that is good in life. The Western world has many good things. So the general idea in Rayuela is the realization of failure and the hope to triumph. The book proposes no solutions; it limits itself simply to showing the possible ways of knocking down the wall to see what's on the other side.
Intervju med Julio Cortazar från 1983.