Bokreflektion i Good News Magazine 13/2014. Ute nu
Letade vinterplagg. Mycket svart, lite marinblått, några beige och så: jacka i kaninpäls. Jag blev fundersam. Hade vi inte lagt ner pälsindustrin? Samma dag: "Vi behöver pondus så vi tar en manlig". Vänta här nu. Samma vecka: "Om du skriver att han ska äta enchiladas så kan det uppfattas som rasistiskt, eftersom killen är svart." Då kom jag på det: Hoppsan, vi måste ha missat att gå ut med informationen till alla. Vi hade ju bestämt oss för att lämna undermåliga lösningar, dåligt vetande och bli klokare. Gamla föreställningar som att jorden är platt, att män är skapelsens krona och att hudens pigmentering har betydelse för annat än i förhållande till sol, har vi ju faktiskt lämnat.
En som har överseende med att all aktuell info inte har gått ut till hela mänskligheten är Taiye Selasi. Hon väljer att skriva sin Ghana Must Go med en nutida hand och med respekt för oss läsare som vore vi lika uppdaterade. Selasi undersöker vad som blir kvar av våra "jag", när nästan ingen av oss stannar kvar där vi blev till.
I Ghana Must Go låter hon en pappas död sammanföra några vuxna syskon och deras mamma efter att de alla har försökt hitta hem, var och en på sina platser, på sina vis. Men de förblir inflyttade, de hör inte hemma någonstans. Pappa Kweku, som just dött av en hjärtinfarkt, barfota under ett träd, med sina tofflor på tröskeln in till sitt hus, var
just a man in a crowd with an odd sort of bearing, a stranger in Accra as in Boston.
Många människor får börja om från början. Många lever som främlingar och försöker att ha ett värde, en egenart och samhörighet i nya omgivningar. Vi människor måste uppfinna fantastiska versioner av oss själva, medan världen ideligen gör oss till obekanta, till statistik och representanter för något oklart.
Kweku får erfara att statistik för barnadödlighet blir befängt när det är hans egen nyfödda det handlar om. Mamma Fola inser redan som barn att en mördad pappa är inget annat än en detalj i ett historiskt skeende eftersom mördarna var "soldater". Pappan var ett offer, lika anonym som alla andra offer. Om han hade dött som han hade levat, i en bilolycka, i lungcancer efter att ha rökt för många cigarrer, eller i levercancer efter att ha svalt för mycket rom, så hade Fola kunnat leva vidare i det liv hon hade. Nu tvingas hon i stället att se det naiva i att tro att hon är något särskilt. Hon slutar att bry sig om detaljer, som vad hon bär, vad hon bör, var hon bor, eftersom det inte har någon betydelse.
If one could die identityless, estranged from all context, then one could live estranged from all context as well.
Jag såg Taiye Selasi bli intervjuad och på frågan Var kommer du ifrån? svarade hon Jag är från den här tiden. Hon har en skotsk-nigeriansk mormor, en mamma född i England som växt upp i Nigeria, en pappa född i kolonin Guldkusten, blivit läkare i Skottland, bott i Saudiarabien. Taiye Selasi själv är född i London, har växt upp i Boston och bor i New York, New Delhi och i Rom. Det finns inte någon annan tid i historien när det här är tänkbart.
Alla människor vi möter är unika och varenda en vet något vi inte vet. Folk nuförtiden skulle inte kunna representera varann ens om de skulle vilja. På frågan om familjens splittring i Ghana Must Go representerar Afrika svarade Selasi: Det var inte min avsikt att dessa sex personer skulle läsas som representanter för något annat än deras specifika, nyanserade, ofullkomliga, bräckliga och vackra mänsklighet. Det finns inget större än det för mig.
ULRIKA JONSSON
__________________
Taiye Selasi Komma och gå. 2013. (Ghana Must Go. 2013) Översättning:
Ing-Britt Björklund.
Wahlström Widstrand. ISBN 91-46-22115-8
@buckerna
ulrika.jonsson@lena.se