Hörluren av Leonora Carrington

Bokreflektion i Good News Magazine, tema ålder, december 2012 


Jag är 40-någonting, snart på det respektingivande krönet av den där ålderstrappan som hängde på väggar förr. Hur ska jag åldras med bravur? För det vill jag ju. Marian Leatherby, rösten i romanen Hörluren, har gett mig några idéer.

Marian Leatherby håller sig i form genom att sopa sitt rum. Det ger utöver motion ett snyggt resultat. Låter vettigt, tycker jag. Hon får ägg från en höna, hår till en ärmlös cardigan från katter och hennes bästa väninna Carmella bor bara några hus bort. Carmella, som skriver lyriska brev till främlingar och undertecknar dem med vackra namn. Marian är visserligen inte helt nöjd med att bo i just Mexiko hos sin sons vedervärdiga familj. Men har man uppnått 92, då är 45 år i Mexiko bara en tidsrymd. När hon väl kommer till sina drömmars Lappland - då ska det bli åka av! I en vagn efter ulliga hundar.

Vår Marian ägnar sig inte i onödan åt sammanhängande tankar och det tänker jag också unna mig när jag blir 92. Hennes bordsskick har blivit osedvanligt, hon går långsamt för att spara kraft och hittar hem mer av vana än av egen förmåga. Hon undrar med spänning över hur historier hon börjat berätta ska sluta. Hon har skägg men inga tänder och äter inte kött eftersom “det är fel att beröva djur livet när de ändå är så svårtuggade.”

Och hon hör dåligt. Men säg det problem som inte din rådigaste väninna kan lösa. Carmella ger Marian en hörlur och med den förstår hon att sonens familj tycker att hon är för senil för att ha hemma. De planerar att sätta henne i inrättning. Marian förstår hur det kommer att bli: välmenande människor som tar ifrån henne hennes ensamhet och tvingar henne att suga på vitaminer. Förmodligen en muromgärdad kaserngård med hopkedjade arbetare som hugger sten och tvingas sjunga sjömansvisor.

Hon fyller en koffert för sin Lapplandsdröm, men packar upp på en institution för senila damer. Hemmet drivs av Ljusbrunnens brödraskap, finansierade av ett amerikanskt flingföretag. Damerna bor i stugor som hämtade ur fridfulla barnramsor: en röd svamp med gula prickar, en stövel, ett gökur, en mumie, en födelsedagstårta, en igloo. Brödraskapet har principer och kunskaper om vad som är bäst. Damerna ska förbättras genom Själverinran, Rörelser, Arbete och Ansträngning. När den helgade psykologen dr Gambit försöker smälla i Marian att hon är “utvald” till att delta i inrättningens arbete, så går hon inte på det. Hon vet att bakom barnramsestugornas skenheliga fasad finns ett krematorium och hopkedjade arbetare. Marian lär oss ett användbart trick: att inte lita på folk under sjuttio och över sju.

Marian har levt i 92 år och därför vet hon också säkert att hon inget förstått. Hon behöver inget brödraskap för att veta vad hon ska tänka. Och hon vet att mirakler inträffar, “och gör det väldigt ofta.” Hon säger “jag har fått för många överraskningar i mitt liv för att inte förvänta mig dem under livets gilla gång.” Jag hoppas att jag, liksom Marian, aldrig slutar att packa för min egen Lapplandsdröm.

Marian och damerna gör revolt. De kokar soppa på sig själva, avslutar civilisationen en gång för alla och ställer hela jordklotet på sned (om den gamla damen inte får komma till Lappland så får Lappland komma till den gamla damen). Hörluren slutar i en istid, ombord på en atomdriven ark, med en poet, en bisvärm, en brevbärare, vargar, katter, en varulv, getter, en chaufför och några gamla damer ombord. Ungefär så tänker jag mig nu alltså livets höst.

/Ulrika Jonsson

__________________
Leonora Carrington Hörluren. 2008 (The Hearing Trumpet. 1976)  Översättning: Kristoffer Noheden. Sphinx Bokförlag. ISBN 9789197656825


20131021: Unga Klara gör Häst häst häst -om Leonora Carrington, en teaterföreställning som utforskar kreativitet : http://ungaklara.se/forestallningar/leonora-carrington/

Yarden av Kristian Lundberg

Bokreflektion i Good News Magazine, tema företag och organisationer, oktober 2012


I somras läste jag Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek som är ett förtydligande och en fördjupning av hans föregående bok Yarden. Och allt skall vara kärlek är något så vackert som ett försök till en förklaring av hur man genom att älska och vara älskad kan göras fri från den man blivit och i stället bli allt vad man kan bli. Att genom kärlek få ”återskapa den man var tänkt att bli”.

Men vi backar tillbaka till Yarden, en bok som fått namn av en omlastningsplats i Malmö hamn. Kristian Lundberg arbetade under en period som timanställd i ett bemanningsföretag som hyrde ut honom till Yarden för att tvätta och flytta bilar. På Yarden finns också vanliga anställda. Några av dem har blivit uppsagda och ersatta med Kristian och andra daglönare. Skillnaden och tomrummet mellan dem finns där redan från början. Kristian Lundberg skriver: ”Helvetet är inte bara en plats; det är också det avstånd som växer mellan oss.” De timanställda från bemanningsföretaget blir inringda att arbeta när det behövs. De säger: ”Bra, bra, finemang, det fixar vi” och säger någon av dem något annat, så ringer telefonen inte nästa morgon. Så enkelt. Så fiffigt och djävulskt. Lundberg skriver ”Jag vilar här. Jag märker: människan är inte bara det hon gör; hon blir också mycket snabbt förvandlad av rädslan. Rädslan inför att göra ingenting.”

När vi människor organiserar oss kan det betyda att vi går ihop för att göra något, där alla är nödvändiga delar i helheten. Men att vara i en organisation betyder likväl att vi är utbytbara. Jag hade en oumbärlig arbetskamrat som arbetade på att göra sig själv umbärlig. Det var en lovvärd ambition för att lösa ett lyxigt problem, eftersom oftast är ju sanningen den motsatta: vi är utbytbara. Att vara medveten om sin utbytbarhet är dock inte det samma som att vara rädd för att bli utbytt. Tänk om alla kunde få jobba på att bli umbärliga, i stället för att vara rädda för att göra ingenting, vara ingenting?

Jag har alltid varit umbärlig. De jobb jag avlönats för att göra hade nog inte ens behövt göras. Världen har inte blivit bättre av det jag gjort på arbetstid. Men jag behöver lön och jag vill inte göra ingenting. Och kanske det viktigaste: jag vill ingå. Många är vi som behöver andra och varandra för att kunna göra något bra av vår tid. Många är vi som vill vara del i något större, en organisation, ett samhälle. Vi vill vara medarbetare, vi vill vara medborgare.

Yarden berättar om en mänsklig organisation som ställer människan självt i regn och blåst i stället för att erbjuda beskydd och ser på henne med övervakningskameror i stället för med förtroende. Författaren berättar om vad det gör med oss, hur det kan göra oss till några vi inte var och i samma slag ta ifrån oss våra möjligheter att bli dem vi är tänkta att bli. Yarden berättar också om att stå helt utanför. Många kommer aldrig in. Många tas ifrån värdighet och kärlek.

Men i Yarden skildras också den skärva av solidaritet som uppstår mellan daglönarna och som blir till en flinga av det beskydd och förtroende de egentligen behöver. ”Vi är ingenting, men tillsammans blir vi som allt.” Vi måste hålla ihop. Läs Yarden, läs Och allt skall vara kärlek!

ULRIKA JONSSON

Historien om Baltasar og Blimunda og den forunderlige passarola av José Saramago

Bokreflektion i Good News Magazine, tema kulturell mångfald, maj 2012

En Saramagoberättelse om världens förunderliga ovanlighet

Jag träffade den portugisiske författaren José Saramago första gången på ett bibliotek i Danmark. Då som nu älskade jag bibliotek, alla berättelser, all kunskap, allt arbete, hylla efter hylla – vilken värld! På hyllan för skønlitteratur, på ”S”, hade någon ordningsam själ sorterat in Historien om Baltasar og Blimunda og den forunderlige passarola. Jag tog med den hem för titeln och den aprikosa färgen på omslaget. Det jag fick med mig hem var en sällsynt klok berättelse om världens ovanlighet.

Över Ilha da Madeiras gator och öppna platser och inifrån matställena och i förläggningarna hörs ett ihållande mummel, det låter som havets brus i fjärran. Kanske tjugotusen män läser aftonbön, kanske berättar dom om sina liv för varandra, vem vet. 

Baltasar och Blimunda tar oss till inkvisitionens tid i Portugal, där aska efter bålbränningar sopas upp dagligen, kloster byggs, tronföljder säkras. Boken befolkas av människor man avgudar för deras viljor och mod. Baltasar Sju solar tänker: i himlen finns det saker som man inte kan förklara och Blimunda Sju månar vet: om vi vill flyga bygger vi en passarola. Och ännu en hädisk tanke: när Gud inte blåser måste människan använda blåsbälgen. Prästen Bartolomeu Lourenço hoppas att deras uppfinning inte ska bedröva Gud alltför mycket, men vad gör man inte för att få provflyga en passarola?

 I vår tid har berättelserna om världen blivit mångfaldigt fler och friare än de var i inkvisitionens Portugal. Vi har landat på månen, vågar använda blåsbälgen fritt och får bestämma mer själva över vad vi vill ha i våra huvuden. Många av oss försöker hitta nya storförklaringar där ordning råder och vi kan härleda det ena till det andra. Men Saramago inser att ordning och likheter inte räcker. Hur ska man kunna förstå att reflexer i oxens öga, solar och månar finns i världen samtidigt?

man talar om femhundra tegelstenar, man talar om femhundra män, och skillnaden mellan en tegelsten och en man är skillnaden som man inte tror finns mellan femhundra och femhundra, den som inte begriper det här första gången förtjänar inte att man förklarar det en gång till. 

Lägg till att allt blir betraktat med olika ögon och beskrivna med olika ord beroende på när, var, hur och vem som berättar. Och beroende på var i livet den som berättar är, för vi är inte desamma som vi var och inte heller desamma som vi kommer att bli. 

Ansatser till ordning finns och behövs förstås, som till exempel våra älskade biblioteks bokstavssystem. Och likheter mellan alla olikheter, finns förstås också, som skønlitteraturförfattare vilkas efternamn faktiskt börjar på S. Men kan vi ge oss själva friheten att se olika ordningar inte som facit utan bara som perspektiv i mångfalden, som berättelser bland andra berättelser? Kan vi kanske, i stället för att söka enhetlighet och system, försöka att likt Saramago omfamna att allting är sällsynt?

/Ulrika Jonsson

Loving Sabotage av Amélie Nothomb

Bokreflektion i Good News Magazine, tema barn, mars 2012 

I am going to do great things in this country. 

Vår berättare, en femåring, landar tillsammans med sin familj i Peking. Hon ska bo i ett diplomatgetto under några år i början av 1970-talet. På flygplatsen köper hon sin första kinesiska koffeinstinna kopp te och inser att hon snart ska göra storverk.

I gettot bor hundratals barn från olika delar av världen. Deras föräldrars jobb är att med hjälp av diplomati och gissningslekar försöka hålla nere antalet kiv mellan länder. Barnen gör givetvis det motsatta – krigar! Barnen skapar ett riktigt tjusigt världskrig som pågår i flera år. Vår femåriga krigare har en häst (en snabb cykel) och en syremättad hjärna. Hon är stigfinnare. Hon är optimerad för att leva strömlinjeformat, stort, men utan att tappa onödig fart. I felt kinship only with the Great Wall, the single human construction visible from the moon. At least it respected my scale. Far from enclosing my vision, the Wall drew it towards infinity.

Inget är för henne främmande. ”The world is all that is the case.” Vår berättare har inte läst Wittgenstein och behöver ingen Wittgenstein för att förstå världen. Världen är hennes och finns där för henne. Hon har mycket att uträtta. Läsning lämnar hon åt underupptagna vuxna.

Vår krigares värld blir ännu större när hon börjar älska ett annat barn än henne själv. My braid was long and dark; hers was endless and sparkled jet black. Flickan med svarta flätan har åsikter som hon inte nedlåter sig till att försvara. Hon gillar inte ens krig! It isn't interesting.

Universums mitt, som nyss var vår krigare själv, flyttas och hon gör vad som helst för att komma närmare det nya. Hon älskar sin ovilliga vän lika intensivt som hon älskar sina krigsfiender och hon låter dem alla göra hennes liv levande. Föräldrar finns för att barn inte ska behöva bekymra sig om mat och husrum, så att barnen kan devote themselves entirely to their essential role that of being children, i.e., being.

Att ge henne frågan vad ska du bli när du blir stor är befängt. Hon är fulländad och gör kanske just nu det viktigaste hon kommer att göra i hela sitt liv.

Amélie Nothombs bok Loving Sabotage är den bästa barndomsskildring jag har läst. Boken är kort men grandios, precis som barnet i den är. Som alla barn är.

/Ulrika Jonsson
__________________
Amélie Nothomb

Loving Sabotage. 1993. New Directions, 2000: ISBN 0-8112-1459-1
Underkastelsens sötma. 1999.