Bokstavsordning efter titel

Ny bokhylla! Så jag har sorterat. På bokstavsordning efter titel. Bibeln står nu bredvid Biblioteket i Babel. Pavan-böckerna står bredvid Pawana och ingen kommer att kunna skilja dem åt. Bubblor och Buddenbrooks lär väl också hänga ihop ett tag. Länge stod Allt mellan Alice i underlandet och A Midsummer Night's Dream och det tyckte jag var fint.

S vann.

God jul!

D kom tvåa. Den avgjorde på tjat. (Den banala ondskan, Den blå rullgardinen, Den dagen kastanjerna blommar är jag långt härifrån, Den dynamiska medeltiden, Den ensamme vandrarens drömmerier, Den estetiska dimensionen, Den etiske fordring, Den gamle och havet, Den goda viljan, Den högsta kasten, Den kultiverade människan, Den långa flykten, Den mänskliga komedin, Den onämnbare, Den osynliga handen, Den otröstade, Den ovala damen, Den ovillkorliga kapitulationens museum, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Den skötsamme arbetaren, Den sociale excorsisme, Den som vässar vargars tänder, Den store Gatsby, Den stora sammankomsten, Den rätta känslan, Den underbare mannen, Den vita borgen, Den unge Werthers lidanden).

Jämförelsevis få titlar med ödmjuka En.(En anarkists minnen, En biodlares död, En dag, En gift mans dagbok, En gång i Europa, En herrgårdssägen, En man med många talanger, En stad av ljus)

Titlar med Om är dom skitnödigaste. Jag har sex såna böcker. (Om det mänskliga förståndet, Om Godheten, Om kärleken, Om moralens härstamning, Om olägenheten i att vara född, Om tingens natur)

Jag har ingen bok på Z.


God jul!


 Tweeta

Ru av Kim Thúy

Ru består av distinkta spillror. En sida, ett stycke, två sidor med spår efter Kim Thúys familj och henne själv. Hon växte upp i Saigon tills hon lämnade landet som båtflykting 1978. Jag vill idag förmedla ett längre stycke om hur Kim Thúy och hennes familj blev mottagna i Kanada:

Det blev staden Granby som slöt oss i sin varma famn under vårt första år i Kanada. Stadens invånare vaggade oss en efter en. Eleverna på min låg- och mellanstadieskola slogs om att få bjuda hem oss på lunch. Varje lunchrast var vi inbokade hos en familj och varje gång återvände vi till skolan på mer eller mindre fastande mage eftersom vi inte visste hur man bar sig åt för att äta klibbfritt ris med gaffel. Vi visste inte hur vi skulle förklara att vi inte var vana vid den sortens mat och att de inte var tvungna att finkamma alla affärer efter det sista paketet Minute Rice. Vi kunde varken prata med dem eller förstå vad de sa. Men det var oväsentligt. Det rymdes både generositet och tacksamhet i vartenda riskorn vi lämnade på tallriken. Än idag undrar jag om inte orden skulle ha förtagit lite av magin med dessa stunder. ---

Johanne räckte mig handen på samma sätt. Hon gillade mig trots att jag hade en toppluva med logga från McDonald's och trots att jag i hemlighet brukade trängas med femtio andra vietnameser i en skåpbil för att åka och jobba på fälten i Cantons-de-l'Est efter skolan. Johanne ville att jag skulle börja på den privata högstadieskolan tillsammans med henne året därpå. Ändå visste hon att jag framåt kvällen varje dag brukade invänta jordbrukarnas skåpbilar på just den skolgården för att åka och jobba svart och plocka några säckar bönor i utbyte mot en handfull dollar.

Johanne tog mig med på bio också, trots att jag hade en reaskjorta för åttioåtta cent med en reva vid fållen. När vi sett Fame försökte hon får mig att sjunga filmens ledmotiv på engelska: "I sing the body electric..." men jag förstod vare sig texten eller vad hon och systerna talade med föräldrarna om kring matbordet. Det var också hon som hjälpte mig upp de första gångerna jag ramlade på skridskor och som applåderade och ropade mitt namn genom folkhopen när Serge, en klasskamrat som var tre gånger så lång som jag, lyft upp både mig och bollen när han skulle göra mål under en fotbollsmatch. 
---
Och Johanne var en ängel. Hon hörde till en armé av änglar som hade blivit nedsläppta med fallskärm över staden för att ge oss chockbehandling. De stod i klungor vid vår dörr och erbjöd oss varma kläder, leksaker, samvaro och drömmar.

__________________  
Kim Thúy Ru. 2011. (Originaltitel: Ru, 2009) Översättning: Marianne Tufvesson. Sekwa. ISBN 91-86480-10-3


Tweeta

Samarbete med fluga och andra noveller av Lydia Davis

Jag har ett fliksystem för läsningen, smala post-itlappar som markerar ett bra stycke. De lapparna sticker ut mot bokens framsnitt. För att märka ut bra kapitel får lappen sticka upp ur bokens huvud. I mitt ex av Samarbete med fluga kan man, med hjälp av lapparna, snabbt i nödsituationer hitta favoritnovellerna:

• Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass
• Television
• Störningsvariationer
• 20 skulpturer på en timme
• Vad man lär sig av babyn

Avsnitt ur Vad man lär sig av babyn:

Ordning
Man kan inte tänka klart eller behålla lugnet i oredan. Så man lär sig att diska en tallrik så snart man använt den, annars kan det hända att den inte blir diskad på mycket länge. Man lär sig att bädda omedelbart, för senare kanske man inte hinner göra det. Sedan börjar man regelbundet, ja, rent av konstant grubbla över hur man ska spara tid. Man lär sig att förbereda sig för att babyn ska vakna så snart babyn har somnat. Man lär sig att förbereda allt flera timmar i förväg. Sedan börjar ens tidsbegrepp förändras. Framtiden störtar in i nuet.

Under min ungdomstid i Västerås sa vi "kyligt" om något som var både coolt och säkert gjort. Typ om VSK:aren Pontus Kåmark skulle lobbat över en Franke-back. Jag tror att ordet kylig nu mer har återfått sin grundbetydelse av låg temperatur (kall i motsats till varm) och att man kanske använder det som kritik mot någon som inte älskar en lika mycket som man älskar den: "Varför är du så kylig mot mig?". Samarbete med fluga skulle jag nog beskriva som alla dessa olika kylig.

Jag gillar kyla och jag gillar Samarbete med fluga. Mycket.

__________________
Lydia Davis. Samarbete med fluga och andra noveller. 2012. (Varieties of disturbance 2007) Översättning: Malin Bylund Westfelt. Sekwa. ISBN 978-91-86480-30-1

Tweeta




Bokens olika delar

1 - Gördel
2 - Flik
3 - Försättsblad
4 - Pärm med omslag
5 - Huvud
6 - Framsnitt
7 - Fot
8 - Högersida, (recto)
9 - Vänstersida, (verso)
10 - Falsning
Fr Wikipedia

Solange av Willy Kyrklund

Bokreflektion i Good News Magazine 12/2013. Ute nu!

Jag försöker göra med verkligheten som min frisör gör med håret: klippa bort det som är fult och lämna kvar det som är fint. Händelser, folk och förbindelser ges en fin frisyr och jag behöver klamra mig fast i något (barnvagn, bärhink, bok) för att vinden inte ska skicka ut mig i rymden i en pappersraket full med drömmar, utan egen styrfart, lallande och nyfönad.

Solange är Willy Kyrklunds kloka och vackra debutroman från 1951. Solange vill leva och dansa dansa dansa men någon säger att hon inte kan hålla takten och hon förstår tidigt att hon förväntas hålla sig till de svarta och vita dansstegen. Solange arbetar på ett kontor där hon fyller papper i mappen “Aristoteles”, snyter sig och byter färgband. När hon går hem bär hon på en “blybörda av ogjort arbete” som hon inte ens minns vad det är. Hon möter Hugo, gifter sig och ställer sig som den “nästnästnedersta i denna pelare och gjorde samma sak på samma tid som alla de andra fruarna”.

Alla tider, alla samhällen sätter gränser för hur mycket plats du har att dansa på: som ung, som gammal, som fattig, som rik, som ful, som fin, som fru. Nästan aldrig är denna plats tillräckligt stor.

För Solanges man Hugo är allting obestridligt, klart och om Solange öppnar ett fönster så stänger han det. Han vet att trollstavar inte fungerar. “Solange vill leta på fälten, Solange vill irra i skogen, Solange vill rädas för ögon och vingar, Solange vill möda sig och nöta sig, trötta sig och tömma sig, intet spara, låta fara, slösa, ösa, öda, flöda och tomhänt gå.” Solange vill “bjuda hem hela världen på te utan att tänka på om det finns stolar, glas, träkol, eller överhuvudtaget te.” Visst är det fint. Solange vill leva, inte, som Hugo, bara överleva och när hon vet att den plats hon fått inte räcker till, när hon slagit i både tak och väggar när hon försökt att dansa, går hon ut i skogen och låter sig förvandlas till en tuva ängsull.

Jag försöker ju liksom Hugo att se saker som de verkligen är. Det är ju en bra sak: att se saker som de verkligen är. Men hur gör man? Jag är ju bara människa, väldigt begränsad och kan inte se verkligheten som den är, hur mycket jag än skulle vilja. Jag har till exempel inte ögon i nacken. Jag kan inte heller särskilt bra förstå skapelsen, eller boken jag just läst. Inte heller förstår jag oändlighet och be mig inte förklara vad pengar är. Jag har ett påhittigt och lynnigt minne, undermåliga mätinstrument och är ofta alltför tankspridd för att lyssna ordentligt. Hur ska vi människor kunna se saker som de verkligen är? Vi måste väl fortsätta att försöka, plocka bär, sortera in papper i mappar och räkna våra pengar, antar jag, men fram tills att vi vet säkert hur allt ligger till kan vi väl ge varandra mer plats att nyfönade lalla runt på och dansa dansa dansa trots att vi inte kan hålla takten.

Ulrika Jonsson

 Tweeta

Kalabalik bland guavaträden av Kiran Desai

Bokreflektion i Good News Magazine nr 11/2013 

Livet kan vara så krångligt! Om en kråka sparkat en tegelpanna snett på kolonilottshuset så kan det ta en halv dag att fixa och dessutom måste jag se till att jag har sällskap som kan ringa ambulans när jag trillat ner och vips, där gick en halv dag till. Och hur krångligt är det inte att förflytta sig? Fram och tillbaka till jobbet tar en timme, och den timmen kräver tusen kakofoniskt tutande beslut, trots att jag cyklar samma väg varje dag.

Det finns en litterär genre om människor som får nog, klättrar upp i träd och stannar där. Nej jag skojar. Men visst borde det finnas en? Tills genren är etablerad får vi hålla till godo med Klätterbaronen, Italo Calvinos fantastiske unge baron, som surnar till. Det är en snigelsoppa vid familjemiddagsbordet som får skålen att skvimpa över. Baronen klättrar upp i ett träd och lever resten av sitt liv i lövverket, i sus och dus. En annan trädklättrare är Sampath i Kalabalik bland guavaträden av Kiran Desai, som är en hyllning till Calvinos klätterbaron. Sampath Chawla är en uttråkad och dessutom oduglig posttjänsteman. Sampath tröttnar på sin snarkande familj, på stadens bussar, scootrar, auto-rickshawer, bilar, lastbilar, matematiklärare, flugor, skor och sockor, anställningsintervjuer, paraplyreparatörer, kor och grisar och vattenbufflar, tjänstemän från Astmainstitutet, fiskhandlare. "Han var säker på att omgivningen var till förfång för hans mentala hälsa. Himlen var som en rad rutor och rektanglar mellan klädstreck och TV-antenner, balkonger, blomkrukor och vattentankar. Den såg ut som bitar ur ett pussel."

Sampath tar en buss ut ur stan, hittar ett träd och klättrar upp. Han får äntligen sova middag. Sampath bestämmer sig för att stanna kvar bland löven och titta på skalbaggar, äta guavor och bli ansad av trevliga apor. Men Sampaths lugna liv går åt skogen eftersom människorna hittar honom. Inte nog med det, folk vallfärdar för att titta på Sampath i trädet och kallar honom sin guru. Folk kommer i massor för att lyssna på outgrundliga visdomar som Sampath samlat på sig när han tjuvläst post. Hans familj börjar tjäna pengar på honom. Aporna börjar dricka sprit. Slut på friden för Sampath och in med bekvämligheter, snygga tjejer och intressant mat. För Sampath börjar livet i trädet alltmer likna livet på marken.

Jag har inte gett upp livet på marken än utan försöker tackla staden och vardagskrånglet genom att förenkla. Jag flyttar sällan. Jag finner mig i att jag inte kan sova middag efter lunch. Jag filar på ett fiffigt system för klädtvätten. Jag har en inköpslista i telefonen som jag uppdaterar och återanvänder. Jag har timer på varenda smålampa för att inte behöva gå runt och släcka när jag ska sova. Men det är besvärligt att förenkla. Man kanske skulle leta reda på en ståtlig björk... Eller, som vår Sampath, innan han hamnar i guru-träsket: dricka bål, rulla in sig i vackra tyger och ropa "Åh, fragransfyllda värld!" och omfamna våra krångliga liv på marken.

/ULRIKA JONSSON




 Tweeta